Svarta Dalen...

Jag var och hälsade på i den svarta dalen. Den som en gång var mitt hem. Dalen, den svarta,som jag svor på att aldrig glömma, den blev mitt hem en stund igen. Jag ville inte dit och jag vill inte dit igen men på nåt sätt så hamnar jag där då och då. Ingen vill dit och ändå vill man aldrig därifrån när man är där. Så fridfullt och lugnt, tyst men så falskt. Inget är på riktigt, det är en låtsas värld som vem som helst är välkommen till, men har man otur så kommer man aldrig därifrån. Jag gjorde det igen. Jag kom tillbaka till vår värld där de flesta lever, inte alla men många. Jag kan längta tillbaka lika mycket som jag lovar mig själv och andra att jag aldrig mer ska dit. Men jag vet att jag är snart där igen. Men jag är rädd att jag blir kvar där. Jag vill ha allt. Den här världen och världen i svarta dalen. Men man kan inte leva i båda världarna. Jag måste välja. Men vet inte hur... Det gör så ont. I svarta dalen kan ingenting komma åt mig. Alla är lyckliga och alla lever... Ingen är död, ingen.

6 år sedan du dog...

Idag har min älskade faster varit död i 6 år. Hon blev endast 50 år och dog av cancer. En av de finaste människorna jag kände. Hon var min bästa vän, mamma och faster. Det är så overkligt att hon är död. Att en sån människa bara försvann. Var är hon nu? Hon måste finnas, det går inte bara att försvinnna, att dö. Hon måste finnas i himlen.

Sista tiden har jag inte mått bra. Mamma blir sämre, min sorg efter pappa och min faster blandas med rädslan för att mamma ska dö snart. Jag är förvirrad och försöker hitta en balans. Sköta mitt jobb, min familj, mig själv. Sorgen är så stor och stark och den bryter ner mig långsamt. Ibland får jag andrum och bygger upp mitt jag igen men efter ett tag har sorgen ett grepp om mig igen. Jag tänker på pappa och vårat sista möte. Hur jag rufsade om han i håret och sa att vi ses i morgon. Om jag hade vetat att det var sista gången jag såg min pappa i livet, vad hade jag då gjort. Tur att man inte vet. Jag hade hållt om honom hårt och gråtit och bett honom att aldrig släppa taget om livet och om mig. Jag hade bett pappa kämpa och sagt att jag inte klarar mig utan honom. Men ovetande så åkte jag hem. För att nästa gång hitta dig död.

Idag fyller min yngsta dotter 4 år. Vi ska ha kalas. Varför ska alltid glädje blandas med sorg? Livet går vidare, trots att det är 6 år sedan min faster dog....

En dag i taget...

Kistlocket,...

Har inte mycket att säga just nu. Känner mig ganska harmoniskt och just nu känns det som om jag har distans till allt. Jag känner mig lugn som att jag inte bryr mig. Sanningen är att jag orkar inte oroa mig just nu. Ibland kommer jag till en punkt då jag bara måste stå ut och inte sörja eller oroa mig. Just nú är en sån tid, då jag bara står ut. Oroar mig inte för mycket just nu, inte för att det inte finns saker att oroa mig för, men bara för att jag inte har kraften eller orken att oroa mig. Så många människor runt omkring mig, undrar hur de uppfattar mig? Jag har ingen aning. Jag har varit så upptagen med min sorg att jag inte ens reflekterat över hur människor runt mig uppfattar mig. Så många nya människor som finns i mitt liv. De har blivit vänner, de är mina arbetskompisar som verkar bry sig om mig. Men jag blandar aldrig in min sorg i mitt jobb. De vet vad som hänt och att mamma nu är sjuk, men jag sjukskriver mig aldrig och jag låter aldrig min sorg gå ut över mitt jobb. Men jag undrar om de ser min sorg om de ser igenom min fasad. Jag vet inte.
Jag får ibland ett behov av att bara få slippa allt. Det hände hos en arbetskompis för ett tag sen. Vet inte vad som egentligen hände men hon bjöd hem mig på vin och jag minns inte min hemresa. Jag vaknade på min soffa och visste inte om det var ett kistlock eller en vägg som jag knackade på- Just i den stunden så brydde jag inte mig om det var väggen eller ett kistlock. Den natten och morgonen därpå så var jag i en annan värld och ingenting gjorde ont och ingen sorg nådde mig. Jag var i dimmans vörld, långt, långt bort. Så hemskt att vakna och inte minnas hur jag kom hem. Såna gånger riskerar jag mitt liv, men jag måste för att få komma bort, bort från mig själv, mitt liv. Men det är sorgligt i sig att jag gör så mot mig själv. Jag vet inte om någon kan förstå vad jag menar men när det gör som ondast och de gånger jag inte kan koppla bort smärtan måste jag fly från den. Det händer inte ofta, men de gånger det händer riskerar jag mitt liv. Jag borde inte, men jag har inte hittat nåt annat sätt...
En dag i taget....

Farsdag... Ingen bra dag!

Jobbig helg på många sätt. Farsdag är en dag numera av sorg. Känner ingen glädje på farsdag längre. Saknar pappa enormt! Mamma var här på söndagen och åt middag. Hon mår inte bra och jag såg döden i hennes ansikte. Jag försöker så smidigt jag kan fråga hur hon mår men det är så svårt för hon blir så arg när jag frågar. Men jag ser att hon inte mår bra och jag måste veta så jag vet när det är dags att ta hjälp. För hon väntar ju in i det sista innan hon säger om det är nåt. Men oj vad hon ser sliten och tärd ut nu... Det gör så ont i mig för allt upprepar sig. Allt jag har bearbetat med pappas sjukdom går i repris. Hur mår jag mitt i allt det här? Jag vet inte. Vet inte vad jag ska svara på den frågan. Jag kämpar som ett djur för att alla ska ha det bra. Kanske så mmycket att jag glömmer bort mig själv...
En dag i taget....

Bröstcancer gen

Eftersom jag mist stora delar av min familj i denna hemska sjukdom så har de utrett om de ser någon risk att det är ärftligt. De har samlat in alla mina döda släktingars journaler och kommit fram till att det verkar finnas en risk för ärftlighet på min mammas sida. Därför har de nu tagit blodprov på mamma för ca 1 månad sedan och kommer att söka efter bröstcancergenen BRCA1 och BRCA2. Detta tar ca 6 månader att få svar på. Om mamma bär på genen så är det 50 procent chans att jag har ärvt den. Då tar de blodprov på mig och det tar ca 7 veckor att få svaret om jag bär på genen. Om så är fallet kommer jag att operera bort all min bröstvävnad och äggstockar Med det har jag minskat risken att utvecka cancern med 85 procent. Jag är säker på att vi bär på genen och jag är inte rädd för att operera mig. Jag skulle göra det nu på en gång om jag kunde. EFter ha sett mina kära dö i denna sjukdon så tvekar jag inte att göra förebyggande operationer. Det värsta är att mina flickor kan bära på genen. Men det bästa är att de kan operera sig när de är större och fått sina barn. Det känns skönt att jag som första i min familj gör nåt åt detta. Att jag verkligen tog tag i det här och inte bara väntade på att bli nästa offer. Om jag dör i cancer så har jag gjort allt jag kunnat för att förebygga det. Jag har en 4 åring!!! Jag är skyldig henne och mina stora barn att leva. Jag har inte tid att dö... Jag har en oro inom mig. Det är en nervös väntan på svaret. Men det är viktigt att veta...
En dag i taget...

Jag är tillbaka...

Mamma lever men hon är förändrad. Hon är magrare och hon har dödsblicken, den där som pappa hade. Jag har mött den förut. Jag mår si så där. Inte bättre men inte sämre heller. Har vant mig vid att cancern är här för att stanna. Jag saknar pappa så oerhört mycket nu. Jag behöver honom mer än någonsin. Ibland kommer en sån otrolig känsla av sorg över mig att jag blir rädd för känslan. Den är så överväldigande stark. Nästan overklig. Men jag lever och jag kämpar vidare. Jag älskar min familj, min man, mina vänner, mina barn. Jag lever inte för mig själv, jag lever för dem. Det känns som om jag inte har andats ordentligt på flera månader. Det känns som om det pyser ut sakta, sakta min sorg. Jag har inte skött om mig som man ska. Jag har gått upp i vikt, inte tränat och tröstätit. Jag flyr inte längre men jag nyper mig själv i bland bara för att känna att jag lever, att jag finns. Jag gråter när ingen hör, jag oroar mig ständigt för dagen då mamma somnar in. Jag är redan nu rädd för ensamheten som komma skall. Då har jag ingen kvar av min familj, förutom min egen familj. Men inte mamma och inte pappa, inte min älskade faster, inte farmor, inte mormor, morfar, farfar, kusin, ingen. Då är alla döda. Bara mamma kvar nu...
En dag i taget....

Tiden har gått sen jag skrev något här. Många har mailat och undrat... Mamma lever!!! Jag tig en paus ifrån cancern. Orkade inte skriva när mamma mådde bra. Jag vet hur det är, cancern har tagit semester, just nu. Ett tag till mår mamma bra. Jag har gjort mycket. Sagt upp mig från mitt jobb, som höll på att äta upp mig, fått ett nytt jobb... Får se hur det går... Men jag lever och mamma lever. Men som sagt var, jag och cancern har semester just nu... Återkommer när H-vetet är tillbaka, dvs cancer...
En dag i taget....

Pappa fyller år...

Idag skulle min älskade pappa ha fyllt 63 år. Så konstigt att inte kunna ringa eller åka dit. Jag har tänkt på pappa hela dagen...
Saknar dig...
En dag i taget...

Mamma har ont i tanden...

Idag har jag och barnen varit med mamma hos en jourtandläkare 5 mil bort. Hon hade haft sån tandvärk hela helgen och som vanligt så väntar hon för länge. Hon grät och hade ont. Den enda tandläkaren jag fick tag på var 5 mil bort. Men nu har han fixat hennes tand och vi får hoppas på att hon kan sova i natt. I morgon är det dags för cellgift igen. Trots allt så har vi haft en bra helg och dag idag. Känt mig på bra humör och fått mycket gjort. Städat i mitt hus, hunnit vara till pappas hus och tittat till det. Åker ju som vanligt förbi pappas grav när jag åker till hans hus men jag har inte orkat stanna till på graven. Ville behålla mitt goda humör. Blir alltid så ledsen när jag är där. Jag känner mig glad just nu och det är tack vare mina flickor som är helt underbara. Vilka barn jag har! De ger mig kraft att orka kämpa, leva, finnas. Älskar er!
En dag i taget...

Haft ångest hela natten. Vaknat i panik, somnat om och vridit och vänt på mig hundra gånger. Mulet och grått ute. Kan inte ens solen skina? Måste allt vara så grått? Om bara solen kunde visa sig så kanske allt skulle kännas lättare. Men nej, grått ute och grått inom mig. Allt är bara svart och mörkt just nu...

Vad är meningen med allt? Med livet? Jag vaknar, lever som en levande död, jag lägger mig... Jag förstår att man måste vakna och man måste somna men där emellan förstår jag inte vad jag ska fylla min tid med? Jag klarar inte av att leva! Jag kan inte känna glädje eller älska livet. Jag tycker inte om livet, livet gör ont och livet skrämmer mig. Inget i mitt liv har varit lätt. Jag ser det nu så tydligt. Hur kommer det sig att jag lider så mycket? Vad är det som gör att jag inte hittar min plats här i livet? Jag har en längtan efter ett lugn, en tid då inget gör ont och jag kan njuta. Finns det en sån tid för mig? Eller ska jag lida hela mitt liv?
En dag i taget...

Känner mig rädd men samtidigt lugn. Jag kan inte styra över det som händer jag måste bara leva och flyta med tiden som går. Saknaden är inte mindre idag bara mer acceptabel. Jag godtar saknaden idag, jag har ingen val. Jag minns tiden då jag levde. När jag och pappa var i Usa och Mexico. Det var en härlig tid. Jag minns alla mina andra resor jag har gjort genom åren. Alla människor jag har mött som gett mig så mkt. Idag lever jag ett liv i sorg samtidigt som jag har glädje i livet genom mina älskade barn. Jag har mist ett barn... Det är också en sorg i mitt liv. Min son, min älskade son... Han finns så nära men ändå inte. Jag saknar honom. Han finns, han lever, men inte inte med mig. Jag sörjer det varje dag. Det gjorde pappa också. Hans enda son barnbarn som han inte fick lära känna. Det gör ont. Men jag har mina flickor men man borde få ha alla sina barn. Ingen ska få ta ett barn ifrån sin mamma. Men det gjorde min före detta man. Han gjorde det... Det går aldrig att få ogjort och det ska vi alla få leva med. Jag har så svårt att se glädje i mitt liv. Var ska jag hitta den? Kanske när mamma har dött och sorgen har lagt sig. Kanske jag hittar glädje i mitt liv när jag har sörjt färdigt. Men just nu ser jag ingen glädje. INget jag gör hjälper. Jag shoppar, jag jobbar, jag gör mig vacker men jag vill inte att nån ska se mig. Jag lever men jag lever mer som en levande död. Hur ska jag hitta glädjen igen?
En dag i taget...

I spegeln ser jag en trött kvinna... Men när jag tittar riktigt noga ser jag den lilla flickan med de stora blå.
Flickan som lekte på ängen och det ljusa håret som hängde långt ner på hennes rygg. Liten och orädd för livet sprang hon omkring och sjöng. En liten flicka som älskade sin pappa och var pappas flicka. Det enda som den lilla flickan var rädd för var att något skulle hända hennes älskade pappa.
I spegeln ser jag en kvinna med en sorg i hennes blick, hon har mist sin pappa och hennes längtan är enorm.
Men när jag tittar riktigt noga ser jag flickan med de stora blå...

Idag faller regndropparna ner. Det är mulet och jag är ledig. Just idag är en sån dag då jag har tid att tänka. Jag tänker konstiga saker. Om pappa hör regnet som faller över hans grav. Knäppt, jag vet. Varför tänker jag så mycket? Idag har jag inte ringt mamma. Vill att hon ska få vara ifred och tänka. Undrar om hon också tänker på pappa lika mycket som jag gör? Just idag är en sån dag då ensamheten är som störst. En saknad men ingen att ringa. Idag skulle pappa ha ringt mig och sagt, - ser du vad det regnar gumman? Idag är det ingen som ringer. Telefonen är tyst och det gör mig så ledsen. Pappa ringde när det regnade och han var tvungen att vara inne. Annars var han alltid ute och jobbade med nåt på gården. Men just en sån här dag skulle han ha ringt. Jag vet det. Det är en sån konstig tystnad sen pappa försvann. Om 11 dagar har pappa var död i 2 år. Fel, fel, fel. Det är så fel. Han borde inte ha dött. Han älskade livet mer än någon annan jag känner. Just idag känner jag mig ledsen och ensam. Jag kan inte gråta men jag har en klump i min hals som är svårt att svälja.
Livet ger mig dåligt samvete att just jag fick leva men inte pappa och snart inte mamma. Men jag kanske dör jag med. Min diagnos kanske kommer fortare än jag anar. Jag vill att solen ska skina så jag kan se det vackra i livet. Men just nu är det bara grått och kallt. Jag fryser och är ensam.
En dag i taget...

Mamma är så glad nu. Hon har fått en tid till att leva. Hon är vacker och glad. Idag har hon varit hos oss och ätit middag. Oj, vad hon åt. Efter en stund så gjorde vi räkmackor som vi åt. Så kul att hon har fått tillbaka aptiten. I natt har jag och min bästa vän sovit i pappas hus. Jag blir alltid så lugn när jag är där och jag sover så gott. Men saknar pappa så oerhört mkt. Jag känner mig trött just nu. Väldigt trött som att luften har gått ur mig. Måste få tillbaka energin igen. Jag sjöng för mamma idag. "jag ska måla hela världen lilla mamma" hon grät. Jag hade ju tänkt sjunga den på hennes begravning nu fick jag sjunga den i mitt kök istället för henne. Härligt!
En dag i taget...

Tog en Propavan och sov gott hela natten. Efter alla anspänningar så behövde jag det. Idag är mamma och får cellgift hon har åkt taxi och det gick bra. Själv börjar jag jobba 13 idag. Tänkte mkt på mammas besked igår och minns hur det var varje gång pappa fick positiva besked. Vi var så glada och han alla började leva igen och göra nya planer för livet. Man vågade hopppas och planera lite i taget. Jag och pappa skulle på sparesa till Estland det var det sista vi planerade men han dog innan vi hann åka. Mamma kommer ju att dö av det här men de håller ju cancern under kontroll men cellgift men det kommer en dag då inte det biter längre. Det är en jobbig väntan och en anspänning för alla, en underliggande oro som gnager inombords. Men så skönt för mamma att få ett sånt här bra besked. Hon kommer nog att få en sommar trots allt. VI ska grilla, och sitta ute och vara i pappas hus och må bra. Jag ska ha 4 veckors semester för första gången på många många år. Fast jag blir inte helt ledig men kommer jobba hemifrån så det går ju bra att vara i pappas hus också fast jag jobbar. Jag känner mig trots allt just nu lugn och trygg. Känner inte att mamma kommer att lämna mig än.
En dag i taget...

Dr död är dr LIV...

Mammas tumörer i skelett och lungor har dämpats jättemycket av cellgiftet!!! Dr visade bilder på före behandling med Herceptin och efter det var nästan så man inte trodde det var SANT!!! Det finns hopp om att mamma kan leva ett tag till... Mamma grät av lycka och vi båda satt helt chockade efteråt. Dr minns min pappa och sa att det var en väldigt fin och sympatisk man och frågade lite annat kring pappas bortgång osv. Dr tyckte att vi skulle åka hem och fira med en god middag och ett gott vin. Så på lördag har jag bjudit hit mamma på middag. Jag känner mig så glad för att det var positivt idag men samtidigt så har jag gått igenom det här förrut och det var alltid positivt för pappa också tills en dag då cellgiftet inte längre hjälpte. Men just nu är det bra så just nu ska jag lugna ner mig och njuta av att mamma mår bra och att ingen kommer att dö än på ett tag.
En dag i taget...

Hon dog....

NU är det 14 timmar och 40 minuter tills vi ska träffa dr död. Jag kallar honom det för det var han som sa till min pappa att det inte gick att göra nåt mer. - Hur länge har jag kvar att leva, frågade pappa då.
- Om du klarar sommaren har du tur, sa dr död. Det var i maj och pappa dog 5 dagar senare. Pappa körde bilen hem själv från sjukhuset och la sig i sin säng och han gick bara upp för att kissa några ggr tills han dog. Jag var där med min dotter som var 1,5 år då som pappa älskade.
Nu ringde min telefon.... Det är inte SANT!!! LINDA är död. Min bästa kompis ringde nu, precis och berättade att Linda är död. Hon blev endast 30 år. Jag och min bästa vän träffade Linda på en fest för ca 1 år sedan och och fick jättebra kontakt med henne. Vi pratade om sorg och och om livet. HOn var en otroligt fin människa. Hon hade upplevt sorg och visste vad det innebar. Jag berättade om min sorg efter pappa. Jag visste ju inte hur hon levde men nu fick jag veta att hon hade dött av Opiater. Hon var missbrukare. Det förvånar mig inte, många människor med ett djup och tendens till grubbleri börjar ofta med nåt som bedövar deras ångest. Jag har själv varit där då jag bedövade mig med sociala relationer och alkohol. I morgon ska Linda begravas och hennes två små barn har skrivit dikter. Det är inte rättvist. Linda, hoppas du har en fin plats i himlen. Jag glömmer aldrig våran kväll och samtal som vi hade den kvällen. Vila i frid du fina människa.
Jag blir så knäckt av döden som hela tiden tar så mkt plats i mitt liv. I bland blir jag rädd att det är gud som har en plan för mig. Förbereder mig för att dö. ibland känns det så att jag ska dö. Jag förstår inte varför döden besöker mig så ofta? Jag vill ju bara leva, inte leva med döden.
I morgon är vi ett steg närmare döden jag och mamma. Jag vet att det blir ett negativt besked jag ser det på mamma och hur cancern har utvecklats. Jag har ju sett det så många gånger förr.
Elna Lintell hette en kvinna som jag kom i kontakt med genom mitt jobb för några år sedan. Hon var en patient till mig som jag jobbade med under en period. Jag tyckte om henne. Och jag gjorde lite extra för henne så som kom med pizza innan mitt pass skulle börja. Hon hade cancer och hon hade palliativa insatser som jag gav henne. Jag lovade att hälsa på henne efter att jag hade slutat mitt vikariat som jag hade. Jag kom aldrig men en dag så kom det över mig att jag hade ju lovat. Jag åkte dit och det visade sig att hon hade dött några timmar innan jag kom. Jag fick gå in i rummet hon låg på och ta farväl av henne. Jag kom, men jag kom några timmar försent. Jag glömmer aldrig Elna Lintell. Hon lärde mig att man ska aldrig skjuta upp något man lovat. Förlåt mig Elna...
EN dag i taget....

Vacker dikt....

Jag lever och andas
Precis som förr
Har bara bytt skepnad
Och öppnat en dörr
Så sörj inte mer
Men fira mitt liv
Och le åt allt vi delat
Den finns alltid kvar
Den kärleken vi har
Jag minns allt vi gjorde
Minns allt som ni sa
Hur ni fanns där bredvid mig
Ni gjorde mig glad
Så vackert mitt liv
Allt såg jag inte då
Nu ser jag det så tydligt
Den finns alltid kvar
Den kärleken vi har
Älskade familj, jag ser allt ni gav
Ser all er kärlek, även när ni inget sa
Och älskade vänner ? jag har växt för att ni
Fanns där och såg mig och nu lever jag fri
Jag lever och andas
Det gör också ni
Så fira nu livet
Och lev det fri
Vi kan aldrig skiljas
Vi kan aldrig dö
Det vet jag nu helt säkert
Den finns alltid kvar
Den kärleken vi har
Vem har sagt att livet börjar när ett barn blir fött?
Vem har sagt att det tar slut när någon har dött?
Tänk om historien aldrig slutar?
En resa som inte har nån ände?
Tänk om det är omöjligt att dö?
Att döden är ett liv, ett frö?
Vi lever och älskar
Det är det som är sant
Ja, hur vi än låtsas
Är det det som är sant
Ett liv är ett liv
Även när vi har dött
Det vet jag nu helt säkert
Den finns alltid kvar
Den kärleken vi har
”okänd”

Idag är det ingen bra dag. Jag kokar av ilska. Jag känner mig så arg. Arg på cancern som förstör mitt liv. Det känns verkligen som om ingen förstår mig. INGEN!!! På ett sätt så är det värre för oss som blir kvar. Jag minns att jag sa till min faster innan hon dog att jag inte visste hur jag skulle orka leva vidare utan henne och pappa. - Du måste, sa hon. DU måste kämpa, leva, du har hela livet framför dig, sa hon. Men det var en omöjlig tanke att leva resten av mitt liv utan dem. Nu blev det så. Båda dog. Då tänkte jag att jag har ju iallafall mamma kvar. Nu ska mamma också dö. Hur kan ni bara lämna mig? Jag vet ju att ni inte ville det men ni var tvungna att acceptera erat öde. Men mitt öde då? Är det att leva utan er och sakna och tänka på er dagligen. Leta efter tecken som visar att ni är närvarande ändå? Att ligga i sängen på nätterna och prata med er? Att ha så mkt som jag vill visa er men som jag inte kan visa er men hoppas att ni på nåt sätt är med ändå. Jag letar efter tecken. Jag hör era röster. Jag blundar och minns hur ni såg ut. Jag känner pappas doft när jag går förbi hans linneskåp som jag har i mitt hem nu. Allt påminner om er. Jag har era foton i min bokhylla. Jag brukar stanna upp och se på er och minnas, just det, så var det, så såg ni ut. Är det mitt öde att älta allt om och om igen. Allt ni sa, hur ni såg ut, hur ni såg ut som döda och hur ni ligger begravda. Det måste väl ändå inte vara mitt öde att leva så här? När ni dog försvann min mening med livet. Min familj och min trygghet.
En dag i taget...

Idag har jag varit med mamma på hjärt och bukröntgen. Hon var på bra humör och köpte en present till mig på kiosken på sjukhuset. En personlig väskhängare med mitt namn på. Hon är så snäll emellanåt. Vi åt lunch ¨där också. På torsdag så är det möte med dr död. Jag är livrädd för vad han kommer med för besked. Jag måste vara stark för mamma.
Idag fick jag veta att en av min bästa killkompis har en hjärntumör. Jag tänkte på honom för ett tag sen och jag tänkte på vilken tur han har som får vara frisk. Varje gång jag tänker så om folk så får de cancer. Konstigt. Jag är inte förvånad.
En dag i taget...

Igår var jag med mamma till sjukhuset på skelettröntgen. Idag ska vi dit igen på hjärtröntgen. Jag läste att lungsäckscancer kan sprida sig till hjärtat så det är säkert det de ska kolla. Mamma grät när hon låg på britsen under kameran igår. Jag kunde ju inte följa med in men jag hörde hennes gråt. En sjuksköterska höll hennes hand men jag vet att hon behöver ha mig där när hon är ledsen. Hon verkar bli lugn av det. Jag blir otroligt lugn när mamma gråter. Jag är bra på att trösta henne. En sköterska kom och pratade med mig och frågade om jag skulle vara med i morgon ( dag) med.
- Egentligen jobbar jag så jag tänkte hon skulle åka taxi hit, sa jag.
- Det är bra om du följer, jag tror inte hon kommer att hitta dit hon ska, sa sköterskan.
- Jag ska försöka följa, sa jag.
Jag ringde direkt till mitt jobb men jag kunde inte vara ledig. Men som tur var så kunde sköterskan ända mammas tid så jag kan följa med henne och åka direkt till jobbet så jag hinner i tid. Ev. så måste hon åka taxi hem men det ska nog gå bra. Tänk att mamma är så dålig att hon inte kan vara själv längre på undersökningarna. Det är verkligen så och det skrämmer mig för jag vet hur bunden jag blir och redan är.
Igår fick mamma en skinnjacka av mig. Oj, vad glad hon blev.
- Det är så roligt nu när jag har gått ner i vikt, sa hon glatt när hon märkte att jackan passade.
Den var så fin på henne och hon bestämde sig snabbt för att ha på sig den i dag när vi ska till sjukhuset. Det behövs så lite så blir hon glad.
Jag känner mig ganska slut nu. Trött på allt. Men jag måste ju orka. Men vet inte hur. Känner mig trött på att jobba. Vet att jag kan ta ut vård av anhörig på heltid men samtidigt så har jag inte samvete för det. Det drabbar ju människor eftersom jag jobbar med människor. Jag måste orka både och.
En dag i taget...

Döden kan vara vacker...

Döden kan vara vacker, trots allt. Jag tänker på när min 83 åriga farmor dog i mina armar. Jag strök hennes hand och stöttade henne att släppa taget om livet. Hon ville dö och hon hade gjort sitt i livet. Hon ville inte ha behandling hon ville lämna. Det var vackert. Det är så det ska vara. Få lämna livet när man är färdig inte när man är mitt i livet. I morgon ska jag med mamma på skelettröntgen. På torsdag kommer doktor död. Det var han som gav min pappa besked att han kommer att dö. Pappa dog 5 dagar senare. Det verkar vara doktor död som tar de samtalen. Mamma har fått en tid hos honom. Läskigt. Funderar på om jag säga att pappa hälsar till honom från andra sidan... Får se vad han har att säga på torsdag. Undrar om han kommer med samma som han sa till pappa,- Om du klarar sommaren så har du tur, sa han. Ja, herregud vilken mardröm jag har hamnat i. Dagarna känns oändliga just nu. Tiden går så sakta men på samma sätt alldeles för fort. Jag hinner inte medi tanken. Jag drömmer jobbiga saker nu. Vaknar av skrik, känner pappas närhet. Så svårt att förstå att han är borta. En omöjlig tanke. Efter att min faster hade dött så var det en människa på en fest en tid efteråt som sa till mig, - Du måste ju fatta att hon är död, hon kommer aldrig tillbaka. Förstå det och gå vidare, sa personen.
Det gjorde ont att höra. Jag förstod det men allt tar tid. Sorgen tar tid. Och precis när jag var färdig med mitt sorgearbete efter min faster så dog min pappa och nu när jag snart är klar med den sorgen så ska min mamma dö. Jag är inte redo. Jag måste få sörja färdigt min pappa. Åh, just i kväll vill jag skrika, gråta, hata. Känner mig så bitter och arg. Men mest av allt så känner jag mig ledsen. Men just nu är tårarna slut. De är verkligen slut.
En dag i taget.

Trött på allt....

Stressen har lagt sig som ett järngrepp runt mig. Jag får knappt luft. Huvudet värker och jag känner hur döden flåsar mig i nacken. Jag känner mig ensam och oälskad. Mamma gråter och jag drömmer om pappa. Jag orkar inget just nu ändå måste jag så mycket. Ringde till sjukhuset idag för mamma hade tjorvat till en tid hon fått. Var i pappas hus idag och slängde en massa saker. Inget är sig likt där och jag vet inte hur jag ska kunna vara där i framtiden men ändå kan jag inte sälja det. Hur ska jag kunna göra mig av med pappas kläder? Det går inte. Det är så definitivt. Men är man död så behöver man ju inte sina kläder men det känns så drastiskt att göra det. Två år har gått och de hänger fortfarande fint i garderoben. Jag får utskällningar av min man nästan dagligen. Han talar om hur dålig jag är. Jag stänger av. Orkar inte ta emot det. Jag kanske är dålig men jag orkar inte höra det. Han förstår inte hur jag mår. Han kan inte förstå det. Ingen i hans familj har ringt mig och frågat hur jag mår. Vad säger han till dem? Att jag är en galning som håller honom kvar? Jag vet inte. Nåt konstigt är det med både han och hans familj. Jag tror inte han älskar mig. Jag tror han stannar av medlidande och låter mig lida för att han lider av att leva med mig. Jag vet inte. Jag vet ingeting längre. Känner mig så trött på allt. På döden som flåsar mmig i nacken och på stressen som byggs upp sakta men säkert. Jag tappade talet efter att pappa dog. Glömde ord, glämde var jag var på väg. Hjärnstress kallade min doktor det.
- Din hjärna är överhettad, Den har stängt av, sa han.
Är den på väg att bli det igen? Ska jag återigen bli förändrad. Fast det är jag ju redan. Tappat bort mig själv. Glömt vem jag var. Rädd för den jag blev. Orkar inte leva med döden. Döden får mig att bli deprimerad. Döden får mig att tänka...
En dag i taget...

Det gör ont...

Just nu gör det ont. Jag har tänkt mkt sista tiden. Vänt ut och in på min situation och försökt se någon mening med allt, med livet. Tyvärr gör jag inte det just nu. Ser ingen mening med nåt. Varför ska jag finnas här och kämpa som jag gör? Vad är meningen? Jag känner mig så himla förvirrad? Vad har jag satt mig i? Och vad är det som händer med det som jag inte kan styra? Mamma är ledsen och gråter mkt. Jag kan inte ta hennes sorg, jag har nog med min. Men det gör ont att se henne. Jag tycker så synd om henne. Men samtidigt så har jag börjat förstå hur mitt liv kommer att sluta. Jag har ju snart sett mina två föräldrars liv sluta i denna hemska sjuksom, jag vet att den kommer nå mig också till slut. Hur ska jag kunna dö i från mina barn? Det går inte... Det är mkt som händer i min hjärna just nu. Och jag tror aldrig jag har känt mig så oälskad som jag känner mig just nu. Är jag inte värd mer? Det måste finnas någon som älskar mig ovillkorligt. Jag ska inte behöva gå på nålar och be om kärlek. Jag orkar snart inté det mer. Jag måste få utan att be om det. Nä, det här livet blev inte som jag hade önskat och trott. Det blev en mardröm...
En dag i taget

cellgift...

Idag har jag varit med mamma på cellgiftsavdelningen. Hennes värden var bra så hon fick giftet. Men hon hade gått ner ytterligare 6 kg. Pratade med en sån fin kvinna som låg i sängen brevid mamma. Hon var väldigt sjuk så när vi sa hejdå så visste jag att det var sista gången jag såg henne. Cancer i bukspottkörteln hade hon. Ingen matlust längre och hon vägde bara 40 kg.De ville avbryta behandlingen för som doktorn sa - du måste ha livskvalité också. Hon ville inte, hon ville fortsätta med behandlingen. Så fina människor jag möter där och så många som försvinner en efter en... Det var en ung tjej där också. Vågade inte prata med henne för jag såg att vi skulle komma bra överens, orkar inte bli vän och sen mista henne också. Till och med sånt tänker man på numera. Man orkar inte blanda sig med folk för man är rädd att mista människor. Knäppt jag vet! Min bästa vän väntar fortfarande på svar. Jag drömmer hemska drömmar om hennes besked. Jag gråter och skriker att hon inte ska lämna mig. Det är så hemskt och jobbigt att vänta på svar.
En dag i taget.....

Inte hunnit skriva så mkt eftersom jag har jobbat mkt sista dagarna. I lördags var mamma här på lunch. Vi var och shoppadel lite innan. Det var trevligt och hon var inte elak hon var snäll. Men jag blev chockad när hon talade i tfn med min syster som bor i sthlm.
- Puss och kram jag älskar dig, sa hon när de skulle lägga på.
Jag kunde inte låta bli och säga till henne inför mina barn, tänk att du säger det till henne men mig har du aldrig sagt det till? Jag gör ingen skillnad på mina barn, sa jag till henne.
- Ja, men det är ju hon som säger det, sa mamma. Därför säger jag det.
Skumt. Min 17 åriga dotter sa till mig sen att hon skulle ha blivit förbannad om jag gjorde skillnad på mina barn.
- Hon tar dig för givet, sa min dotter.
Och kanske är det så. Jag som finns här och gör allt för henne. Min halvsyster i sthlm som min mamma träffat en gång på 6 år är inte för given. Men visst känns det. Att alltid få ta skit av mamma fast jag gör allt för henne. Jag undrar om hon nånsin kommer att säga att hon älskar mig? Min känsla är att hon inte gör det och att hon aldrig har gjort. Jag tror aldrig att hon ville ha mig. Som jag har skrivit tidigare så var jag bara i vägen när jag växte upp. Men så hemskt att få höra hur hon säger till min syster... Men jag behöver inte hennes kärlek eller bekräftelse. Den skulle jag ha fått när jag var liten. Inte nu. Nu är det försent...
En dag i taget...

Mamma ringde...

Jag ringde aldrig mamma igår. Idag ringde hon mig och var inte lika elak längre. Skönt! Men hon lät väldigt nedslagen och knäckt. Hon berättade om några cancersjuka som hon träffat på cellgiftsavdelningen i onsdags.
- Hon hade också den cancern som jag har, sa mamma.
Och henne har de inte heller opererat.
- Nä, mamma. De kommer inte operera dig heller, sa jag.
-Jaja, det är lika bra jag vill behålla mina bröst. Tycker inte om att vara platt, sa hon.
- Din cancerform går nästan aldrig att operera, den behandlas och dämpas med Herceptinet och cellgiftet som du får, förklarade jag.
Jag blir så trött på att läkaren inte förklarat för mamma hur det egentligen ligger till. Jag måste tala klarspråk till mamma.
- Din sjukdom är väldigt allvarlig, sa jag så försiktigt som jag kunde.
- Ja, den är väl det, sa hon då.
Vi fortsatte och pratade vi om nåt annat. Jag har lärt mig av pappas sjukdomstid att ta vara på tiden men samtidigt säga som det är. Varför ljuga och hymla om nåt så allvarligt som cancer? Den har drabbat många i min familj och jag orkar inte bädda in allt i bomull längre. Först och främst för att mamma ska ha en chans att leva och för att jag själv ska ta vara på tiden.
I morgon ska jag höra om mamma vill komma hit och äta.
En dag i taget...

Jag trodde jag gjorde rätt när jag kom så nära mina röttter som det bara gick. Jag ser samma hus som jag såg under hela min uppväxt. Till och med människorna är desamma. Jag ville hem till varje pris och jag är hemma nu. Men gjorde jag rätt? Var meningen att jag skulle komma hem bara så jag kunde begrava mina föräldrar? När mamma är död och begravd vad finns det här för mig då? Ingenting, bara alla minnen och dessa hus som påminner mig om och om igen om vem jag var. Jag är förändrad. Jag måste bort när allt är över. Börja om på en annan plats. Jag kan inte stanna här.

Var till pappas hus idag....

Idag har jag varit i pappas hus. Jag tog mod till mig och åkte dit. Alltid lika konstigt att vara där när inte pappa är där. Läskigt. Mina två döttrar var med, klarar inte av att vara där själv. Min 17 åriga dotter gick igenom morfars kläder och hittade några tröjor som hon ville ha. - Ta vad du vill ha, sa jag.
- Men mamma, vad ska ni ha på er när ni är här då?
- Men lilla gumman, vi ska ju ha våra egna kläder, sa jag.
För det var alltid så när pappa levde att vi brukade låna hans kläder när vi var där. Just för att han hade passande kläder för vildmarkslivet som han levde. Stadskläderna passade inte där i skogen. Men jag sa till min dotter att nu är det ju en ny tid och alla pappas kläder ska rensas bort och jag ska ha våra egna kläder där. Passande kläder så klart.
Jag rensade bort lite som jag kastade och det kändes skönt att rensa bort lite. Jag tänker lite på hur jag vill ha det där. Vill få det till mitt eget. Min egen prägel måste dit om jag ska kunna vara där i framtiden. Ska självklart spara saker men mera göra ett minnesrum i nåt av husen.
Mamma åkte ju sjukhustaxi idag och hennes värden var bra så hon fick cellgiftet. Jag ringde henne flera ggr under dagen. Hon är fortfarande arg och det känns som om skulle ta mitt liv om hon kunde. Alltså att jag skulle dö för henne. Som om hon är arg på mig för att hon är döende. Avundsjuk för att jag får leva, ett tag till iallafall. Det bara känns så. Hon kan verkligen vara elak och dum när hon är på det humöret. Och sån har hon alltid varit emellanåt. Jag vill att hon ska vara snäll så jag kan vara snäll mot henne. Jag vill ha bra minnen av henne. Vill inte minnas hennes som elak. Jag ska försöka låta bli att ringa henne nån dag så kanske hon saknar mig och blir snällare.
Annars så har dagen var ganska bra. Förrutom mammas elakheter och min tonårsdotters utbrott i bilen på vägen hem från pappas hus. När vi kom hem fick min treåring också ett utbrott för att hon inte fick cykla. Och mitt i allt det här är jag med mina känslor som kom upp idag i pappas hus. Just nu är jag helt slut. Känslomässigt slut. Orkar bara tänka på nuet. Vet att jag borde sälja pappas hus men jag vågar inte. Det är det enda jag har kvar av pappa. Men jag kan inte ta hand om det som jag borde. Och mitt i allt det här så är mamma döende. Herregud, hur ska jag orka allt?
En dag i taget...

Trädtopparna

Vill berätta om trädtopparna som syns på mn blogg... Det är min pappas trädtoppar som han låg i sin säng och tittade på. Min pappa älskade skogen,solen och naturen. Han levde mitt i naturen... Därför valde jag den bilden. Den säger så mycket...

Mamma är arg

Nu är mamma inne i en period då hon är arg och bitter. Det går naturligtvis ut över mig. Det finns ju ingen annan som hon kan lägga det på. Jag vet att hon är sjuk men hon har alltid haft det sättet, tyvärr. Skillnaden nu är att jag inte kan bli arg tillbaka. Hon är ju döende. Jag kan inte säga åt henne. Det jag gör är att jag håller mig undan så gott det går. I morgon har hon cellgift men jag orkar inte köra henne. Det kan kosta för mkt på mitt psyke när hon är sån här. Jag ringde henne nu och sa att jag inte kunde köra henne utan att hon måste ta sjukhustaxi.- Fan, sa hon då. Jaja, jag ringer dit nu, och så slängde hon på. Nu ringde hon och sa att taxin var beställd. Jag får dåligt samvete men jag måste överleva också. Det är sån skillnad på när pappa var sjuk. Han var alltid snäll med mig hur dålig han än var. Två dagar innan pappa dog var jag förbi honom. Så sjuk han var men ändå hade han gått upp och hämtat pengar från sin plånbok och satt dem i fickan och smög de i min hand så ingen skulle se.- En liten bensinpeng, sa han och log. Han var sån min pappa. Två dagar senare dog han. Han hade inte en tanke på att han skulle dö... Eller hade han det? Jag vet inte... I hans kassaskåp hade han en stor summa pengar för han hade sålt en maskin och han gav mig en bensinpeng. Förstår ni? Han tänke inte på att han skulle dö och att jag skulle få alla pengar. Han ville att jag skulle ha en liten peng... Ja, lilla pappa. Du var så god. Vad jag saknar honom. Men han känns så levande, alltid nära mig. Undrar hur det blir när mamma är borta? Kommer hon att kännas nära som pappa gör? Kommer jag känna hennes godhet eller kommer jag känna hennes arga sida? Jag vet inte. Jag hoppas det blir godheten.
Nu ringde mamma igen. - Hemtjänsten har inte kommit än, sa hon. De ska tvätta idag men de har inte kommit. Jag var nära och säga att jag kommer och tvättar. Men jag gjorde det inte. Jag orkar inte. Hon skulle ändå bara vara arg som hon är idag. Jag kan inte bära det just nu, orkar inte.
Åh, vad jag saknar min pappa. Jag har ju kvar min pappas hus men har inte varit där på ett tag nu. Jag vet att jag måste kolla till det men det är så svårt när man jobbar och när jag har en 3 åring. Det är så svårt att ha ett liv på båda ställerna. Jag vill men det är svårt. Huset kostar inget men det är elräkningar som man måste betala. Det har ju kostat mig ganska mkt under de snart 2 år pappa varit död. Men jag har ju inget val. Jag kan bara inte sälja det. Vet inte hur jag ska göra. Det är svårt som sagt var...
En dag i taget...

Akuten igår...

Ny dag nya tag. Igår var jag på akuten med min 17 åriga dotter. Hon har ev diskbråck eller ryggskott. Stackarn, hon kan knappt gå.
Idag skulle jag vara ledig men det är akut brist på folk så jag måste åka och jobba. Men det känns bra. PÅ jobbet har jag tid att tänka. Har inte ringt mamma än. Jag orkar inte för jag vet hur det påverkar mig. Igår var en tung dag. Allt kände svart och jobbigt. Ingenting är ju förändrat idag men jag ska försöka se det ljusa som trots allt finns där långt borta. I morgon har jag en massa att ta tag i. Det känns alltid bättre när jag rett ut saker och ting. Onsdag är det dags för cellgifter för mamma. Jag har lovat vara där med henne hela dagen. På nåt sätt trivs jag där. Det är för att pappa är så levande där. Alla kände honom och pratar om honom. Det känns som om jag är där med mamma och pappa. Det finns så mkt minnen av honom där. Även om det är tragiskt att det ska vara på en cellgiftsavdelning. Jag tycke rom de som jobbar där. Patienterna som är där. Alla har dödsskräck i ögonen men det finns ett lugn där som jag bara känner där. Konstigt...
En dag i taget.

Mamma gråt ej...

Mamma varför är du ledsen. Gråt ej mer. Jag kan baka en kaka och sen kan vi sitta du och jag och dricka saft och du kan berätta om när du var liten.
Mamma jag vill att du ska skratta som du gjorde när du var glad. När du kom hem med en leksak när jag var sjuk. Jag vill höra dig göra frukost och skramla med porslinet tidigt en lördagsmorgon. Jag vill känna doften av skurmedel och höra dig spela Vikingarna. Jag vill tillbaka till tiden när du tröstade mig. Jag vill att du ska måla naglarna och locka håret. Mamma gråt ej mer. Allt kommer att bli bra…

SVART...

Jag måste skriva, skriva, skriva. Annars dör jag... Allt är så smutsigt och svart. Idag är det påtagligt, de svarta molnen är så nära idag. Precis ovanför mitt huvud. Kan inte ens blunda och låtsas att de inte finns. Det går inte idag. Jag ringde mamma och allt blev ännu svartare. Det fanns en tid då jag försökte undvika allt som gör mitt liv svart. Men nu går det inte. Jag måste ringa mamma varje dag, flera gånger. Jag är så rädd att hon dör och det ger mig så dåligt samvete. Men allt blir bara svartare för varje gång jag ringer. Men jag har inget val. Jag vill ha ett avslut på allt. jag vill få in vitt, vitt, vitt i mitt liv. Aldrig mera svart. Jag vill se ljuset och känna kärleken. Jag vill vara harmonisk och lugn. Jag vill, jag vill, jag vill. Men inget blir som man vill. Allt blir bara svart...
Ni underbara vackra små liv brevid mig. Jag vill inte ge er mörkret jag vill ge er ljuset, hoppet och tron... Sluta aldrig hoppas mina älskade barn...
En dag i taget...

Påsk...

Igår var mamma här på påsklunch. Hon petar mest i maten och hon har blivit så mager Hon har fått ont i ena benet. Men som vanligt så nonchalerar hon det. Men jag vet av erfarenhet att det nog är skelettcancern som spridit sig till möjligen lårbenet eller nåt. Mamma har börjat berätta så mkt om hennes liv som hon inte sagt tidigare. Jag har börjat få en klarare bild av hennes liv. Intressant men tragiskt. Hon hade så många drömmar och inget blev som hon ville. Det gör ont i mig. Hon förtjänar att få leva hon har så mkt mer hon vill göra. Men det är försent för allt nu. Igår hörde jag en präst tala på tv. Hon hade MS och kallade det för möjligheternas sjukdom. Och hon gick så långt att hon kallade alla sjukdommar för möjligheternas sjukdom! Åh, vad det gör mig arg. CANCER är inte möjligheternas sjukdom. Det är den vidrigaste och mest plågsammaste sjukdom som kan drabba en familj.
Vet inte vad jag ska göra idag men jag ska snart ringa till mamma och fråga om hon vill hitta på nåt. Kanske åka till pappas grav? Har inte orkat vara där på ett tag nu. Det gör så ont varje gång...
En dag i taget.

Min vän...

Min bästa vän var ju till doktorn idag. Dem har tagit prover så om nån vecka så vet vi svaret. Än så länge vet vi inget.
Var till mamma idag. Oj, vad hon har rasat i vikt. Det går så fort. Själv känner jag mig tom just nu. Det enda som håller mig vid liv är mina älskade barn. Annars ¨så flyter jag bara med och försöker överleva. Tyvärr känner jag inget stöd av min man. Känner mmig ensam och så härdad. Jag är värd kärlek och så mycket mer... Just nu vet jag inte hur jag ska överleva...

Jag mitt i allt det här. Jag en sårbar kvinna som har tappat hoppet om nuet och försöker leva på hoppet om en bättre framtid. Det måste bli bättre. En ny tid ett nytt liv, allt annat är bättre än det här. Jag älskar så mkt och så många men vet inte hur jag ska förmå dem att förstå det. Orkar inte ge mer än jag gör. Och mitt allt som jag inte vårdar, förlåt men jag har inte orken men snälla lämna mig inte. Och alla mina älskade barn som står och ser på... Älskar er så mkt. Och allt annat som händer och jag bara flyter med. Jag gör det jag måste men inte mer. Jag måste så mycket mer än vad jag orkar. Jag försöker men kraften räcker inte till. Min älskade vän jag är så orolig för dig, du får inte dö, inte lämna mig. Du är mitt stöd här i livet utan dig finns jag inte.
Så mkt oro och inga svar. Bara en lång väntan på en hemsk sorg. Vill inte orkar inte vara med...
En dag i taget...

Sanningens dag i morgon...

Mamma ringde mig i morse och kvittrade.- Nu har jag duschat, sa hon och kvittrade. Sen ska jag byta lakan och städa, handla osv.
Men vad bra, sa jag och förklarade att det är det som hemtjänsten är till för. Men nu har jag gjort det själv, sa hon snabbt. Pratade med henne nu på em och hon var helt slut.
- Vet du, sa hon. Jag var tvungen att sitta och andas ut en hel timme efter att jag hade bytt lakan i sängen.
Det säger ganska mkt om hennes orkeslöshet.
Men hon verkade må mkt bättre nu när hon gjort allt.
I morgon är saningens dag. Min bästa kompis ska till sjukhuset. Orkar inte gå in på vad det gäller men i värsta fall får hon sitt cancerbesked i morgon. Om det är så, så kommer jag att åka in till psyket och be dem lägga in mig. För då är min gräns nådd. ALLA jag älskar får cancer och dör. Men inte hon, snälla gode gud låt det bli ett positivt besked... Jag orkar inte annars.
En dag i taget

Nya dagar, nya tankar. Hänt en hel del sista tiden. Positivt med släktingarna. Det var roligt och min moster är en underbar kvinna. Hon är en sån mamma jag alltid önskat mig. Hoppas att vi kan hålla kontakten. Mamma har förändrats sista tiden. Hon orkar inte ens hålla sig ren längre. Idag luktade hon sopor. Jag sa det och sen ringde jag hemtjänsten som hon fått beviljad men som hon inte släppt in. Men nu kanske det blir ordning. Även en döende människa ska ha värdighet. Känner mig inte gladare men sista tiden har jag känt mig lugnare. Vet inte vad det beror på men jag känner ett visst lugn. Känns som om jag förbereder mig på att möta döden. Mammas fröken död.
En dag i taget...

Pappa kom till mamma....

Var till mamma idag. Hon var gladare än hon var tidigare i tfn. Nu var hon så där öppen och snäll om allt. Inte bitter. Nu hade hon hoppet igen. Men hon berättade om en konstig dröm hon hade haft på natten. Hon drömde att hon vaknade och att pappa låg brevid henne. - Men vad gör du här?, utbrast hon. Sakta gick pappa upp och in i köket. Mamma gick efter. Där vid köksbordet satt alla som vi har mist i vår familj. De satt och skålade och drack. Mamma fösökte tysta dem och sa, - Ni väcker ju barnet. Sen tog hon alla flaskor och ställde ut dem på bron och sa åt alla att ge sig av. Jag vill inte ha med er att göra, ropade hon efter dem.
Mamma hade inte kunnat somna om efter den drömmen. Hon tyckte att det var en väldigt obehaglig dröm. Jag sa att de kanske vill visa dig hur trevligt de har i himlen? Ja, det har de säkert, men jag vill inte dit,sa hon.
Jag har en känsla av att pappa saknar mamma och längtar efter henne. Det bara känns så som om han vill hämta hem henne snart till himlen.
En dag i taget...

Mamma- gråter

Pratade precis med mamma. Hon grät och var väldigt ångestfylld. Varför har jag inte kollat upp mig tidigare? Varför finns det inget botemedel? Varför får jag inte bli frisk, osv. Hon sa också att det psykiska är värre än det fysiska. Hon är så rädd för att dö. Hon sa också att hon tror att hennes bror och syster kommer hit på fredag för att hon ska dö. Jag sa till mamma att hon måste tänka på att hon kanske inte blir friskare än vad hon är nu och att det kanske bara blir värre, och så är det ju, men jag sa det försiktigt. Jag sa att hon måste leva nu när hon har livet inte sitta instängd. Jag sa att jag betalar flygbiljetten om hon åker och träffar sin dotter som hon har i sthlm och som hon inte kommer få se mer om hon inte själv åker dig. Som det är nu så går det, men det kommer inte att gå om några månader. Det är inte rättvist att hon inte får träffa sin dotter min halvsyster innan hon dör. Det är mamma jag tänker på, ingen annan.
Min faster flög och flängde ända tills slutet, hon hade ont men hon ville leva.
Jag glömmer aldrig vårt sista möte, hon visste mer än mig då, har jag förstått. Hon visste att det var ett evigt farväl. Hon grät så mycket och kramade om mig och sa att det är sista gången vi ses, hon hade rätt. Jag har inte sett henne sen dess hon dog 3 veckor efter det. Hon hade rätt... Om jag vetat det så hade jag också gråtit och kramat om henne mer än jag gjorde.
Ja,jag vet inte. Det är så svårt. Herregud vilken mardröm. Men jag gör vad jag kan. Jag kan inte göra mer än vad jag gör. Jag känner mig så hjälplös.
Jag vill inte gå under, jag måste överleva det här. Jag måste för mina barn. Men helst av allt så vill jag bara lägga mig ner och aldrig vakna igen. Det gör för ont den här verkligheten. Livet gör ont...

Solen-skiner-.idag...

Känner mig glad trots att jag egentligen inte har nåt att vara glad över. Men solen skiner idag men det ger mig även ångest för att pappa älskade solen och för att han ej får se den igen. Och för att jag njuter av den. Delade känslor. Är på jobbet nu men när jag kommer hem så ska jag försöka få med mig min familj ut på isen och ta med fika, låta hunden springa. Jag njuter av det lilla. Precis som pappa gjorde.
På fredag händer det en bra sak, tror jag. Min mammas bror och syster som vi inte sett på 25 år kommer hem till mig på middag. De ska bo på hotell men jag har bjudit hem de till oss på fredagkväll. Jag kontaktade min moster och berätttade att mamma har cancer och inte har så lång tid kvar att leva. De blev ovänner för 25 år sen och inte pratat eller setts sen dess. Men som hon sa- jag struntar att din mamma är arg på mig, vi kommer! Härligt att höra. Mamma blev lite arg på mig men jag tror att för att kunna lämna detta jordeliv så ska man inte lämna det som ovänner. Jag tror att mamma kommer att ha en bra kväll och att cirkeln på nåt sätt är sluten efter de har fått träffas. Jag hjälpte pappa också att bli vän med en viktig person i hans liv. En av de sista sakerna min pappas sa till mig är att man ska inte vara ovänner, man lever bara en gång. Så sant lilla pappa. Och allt har en mening. Det kanske är så att jag kan ha kontakt med min moster efter mammas död. Det är ju de enda släktingarna jag har kvar. Även om vi inte är biologisk släkt, eftersom min mamma var adopterad, så är det den enda släkt jag har kvar. Jag tror att nåt gott kan komma ur det här om inte annat så har jag försökt och då vet jag.
Men just idag mår jag bra. Just nu känner jag lite glädje. Idag ska ingen dö...
En dag i taget...

Less...

Känner mig misslyckad som människa. Känns som om hela min familj och släkt är misslyckade. Känns som om alla mår dåligt och att det beror på mig. Vad har jag gjort för ont? Jag har ju knappast gett mina föräldrar denna hemska sjukdom, tvärtom de kanske har gett den till mig? Men ändå känns det som om jag är boven i allt. Jag som ställer upp för alla. Försöker finnas till visa godhet och kärlek, trots det känns det som om jag är misslyckad. Ställer jag för höga krav? Är jag för ärlig? Är det nåt fel på mig? Eller har jag fel människor runt mig? Jag känner mig inte lycklig. Något saknas, jag vet inte vad. Det känns som om jag står och stampar på samma ställe och kommer ingen vart. Bara väntar på döden. Mitt liv står stilla varje gång någon ska dö. I 8 år höll jag andas tills jag höll på att kvävas. Pappa var sjuk i 8 hela år. Hur länge ska det vara denna gång? Ska jag hålla andan i flera år nu igen? JAG VILL LEVA!!! Jag önskar mig inget annat än att döden ska försvnna ut ur mitt liv. Jag är ju mitt i livet. Vill inte, kan inte, orkar inte, bli vän med döden igen. Fan, för detta liv.

Fick giftet...

Hemma igen. Mammas värden var bättre så hon fick sin dos av giftet. Och som vanligt så pratade alla om pappa och om hur fin och positiv han alltid var. Känner mig helt slut och tom nu...

Snart godnatt

Ska lägga mig snart utan Propavan. Känner mig orolig för hur det ska gå. Idag har jag gjort mycket när det gäller mina tankar kring mamma. Jag har pratat med en sköterska på Karolinska som är specialist på cancersjukdommar. Vi pratade säkert 1,5 timme. Det var skönt. Och jag frågade henne och jag sa att jag ville ha ett ärligt svar, hur länge hon trodde att mamma hade kvar att leva. Hon trodde det handlade om några månader. Om vätskan hon hade i lungsäcken sa hon att den kommer tillbaka. Det kan bli proppar också som hon kan dö av. Ja, herregud det låter det. Så hemskt allt är. Idag sjöng mamma för min 3 åring i tfn. Jag hade på högtalaren och spelade in det. Ska spara det på datorn. Fint för Min dotter att ha kvar. Ingen vet att jag spelade in det. Men jag vill så gärna att Min dotter ska minnas mormor. Hon älskar sin mormor så mycket. Vet inte hur jag ska berätta för henne när mamma dör. Hon står ofta och vinkar mot himlen till morfar och ropar morfar, morfar. Det gör så ont i mitt hjärta. Jag måste klara det men mina älskade barn... Stackars dem. I morgon ska jag med mamma till cellgiftsavdelningen får se om hennes värden är bättre så de kan ge henne giftet. Nåt inom säger att det inte är så. Vi får se i morgon. Känner mig lamslagen och livrädd att få samma problen som jag fick efter pappa dog, hjärnstress som min läkare kallade det. Jag tappade minnet och glömde ord när jag pratade. Oj oj oj. Hur ska jag orka detta.
EN dag i taget...

Ensam

Kvällens Propavan är intagen. Skönt. Jag vet att jag kommer att sova snart. Var förbi mamm ikväll och jag såg dödskräcken i hennes ögon. Jag kan inte hjälpa henne med det. Jag har alltid hjälpt min mamma, nästan varit mamma till min egen mamma. Men nu går det inte. Jag kan inte dö istället för henne. Kan inte ge mitt liv. Om jag kunde skulle jag göra det. Men det går inte. Jag känner mig så maktlös och jag är så rädd och jag tycker så synd om mamma. Jag nästan skäms för att livet är så orättvist. Mamma ser så rädd ut. Pappa var så stark. Jag sa till pappa 2 dagar innan han dog att jag var orolig för honom. - Nej, var inte det, sa han då. Varför ska det vara så svårt. Döden måste vara det svåraste i livet. Det svåraste som komma skall. Det är det definitiva, slutet. Läskigt. Ibland känns det som om det är jag som ska dö. Man förbereder sig som den sjuke. Man måste för att orka vara ett stöd på nåt sätt. Sätta sig in i den personens öde, känslor, tankar. Jag självdör. En bit av mig dog när pappa dog. En del av mig har foten på andra sida. Jag var tvungen att bli vän med döden för döden har min pappa och snart min mamma och så många andra som jag älskar. Detta är en mardröm som bara blir värre och värre...
Tror aldrig jag har känt mig så ensam som jag känner mig just nu.
En dag i taget.

Jobbigt....

Ont i kroppen, känner ångest. Jag kan inte leva så här. Men jag kan inte komma ifrån det. Det känns som om jag är fast i smutsen och det svarta. Vill känna renhet och ärlighet. Känna mig fri och lycklig. Vet inte hur. För mycket att reda ut, jag har inte orken att ta tag i allt så jag låter livet hända. Det får sköta sig självt. Jag orkar bara inte. Jag och mina Propavan. Vågar inte försöka somna själv för det är då jag börjar grubbla och somnar till slut av utmatning. Nä, en liten vit tablett och sen 30 minuter så är det klart, jag sover. Men så hemskt att vakna. Speciellt nu när solen skiner och det börjar bli vår. Alla krav blir så tydliga då. Känner mig som en björn som måste ut ur mitt ide. Vill inte, orkar inte. Jag hatar det svarta men vågar inte se ljuset.
En dag i taget...

Jag har tre barn. Mitt äldsta dotter var min första kärlek. När jag såg henne första gången förstod jag var äkta kärlek var. Det är nåt speciellt med första barnet. Det dröjde 5 år innan jag fick mitt andra barn och 10 år innan jag fick mitt tredje barn. Min äldsta dotter är i dag 17 år. Jag brukar fråga henne var min lilla flicka tog vägen? Jag brukar säga att hon är på rymmen och att jag saknar henne. -Äh, lägg av mamma, säger hon då. Hon var verkligen mammas lilla flicka och jag är så stolt över henne idag. Jag beundrar verkligen henne.

Min mamma och pappa skiljde sig när jag var liten och min pappa var ingen bra pappa när jag var liten. Mamma var speciell. Snäll när hon var på det humöret men väldigt elak när hon var på det humöret. Ingen av mina föräldrar respekterade mig när jag var barn. Tror aldrig att de tänkte på att jag en dag skulle bli stor. Jag var nog bara i vägen och jag kände ofta att jag var ett misstag för mina föräldrar. Men det blev annorlunda när jag blev stor. Då helt plötsligt ville de vara föräldrar. De orkade helt enkelt inte med barn.

Det har jag burit med mig hela livet och när jag fick mitt första barn så svor jag på att jag aldrig skulle behandla mitt barn som jag hade blivit behandlad. Och jag har lyckats. Jag kan se henne i ögonen och veta att jag har gjort allt för henne. Jag brukar fråga henne om hon har nåt att klaga på? Om hon tycker att hon har haft en bra uppväxt och om hon har saknat nåt. Jag kan fråga det för jag vet att jag har gjort allt för att hon ska ha det bra. Det skulle aldrig mina föräldrar vågat fråga mig. De skulle aldrig velat ha hört svaret. Jag är bitter över hur min barndom blev. Jag var värd så mkt mer. Alla barn är värda kärlek. Mina föräldrar har aldrig sagt att de älskar mig.

Men jag vet att min pappa älskade mig väldigt mycket. Mamma vet jag inte. Visst har jag känt omsorgen hon haft om mig men ärligt talat så tror jag att jag bara varit i vägen många gånger. Jag har alltid hjälpt min mamma mkt. Speciellt som vuxen. Jag tror att jag har kämpat för att få nåt tillbaka, men det har jag aldrig fått. Hon blir inte snällare hur mkt jag än gör för henne. Idag gör jag inte så. Jag hjälper henne för att hon är min mamma och hon har ingen annan. Och för att hon är den enda mamma jag haft. Men jag känner sorg för att hon inte har förmågan att älska mig.

Jag älskar mina barn. Jag lever för mina barn. Och mitt mål är att de ska ha det bra. Och det har dem. Jag vet den dagen jag dör att jag kommer bli ihågkommen som en snäll mamma och förhoppningsvis farmor och mormor. Jag vill att de ska minnas mig som god. Jag kommer tyvärr inte alltid att minnas min mamma som snäll. Jag kan inte glömma det hon har gjort eller rättare sagt det hon inte gjorde för mig. Jag har förlåtit min pappa för han gjorde allt för att gottgöra det när jag var vuxen. Kanske för att han blev sjuk och ville göra allt han kunde för mig hans enda dotter. Vi gjorde så mkt tillsammans som vuxna, reste och hade kul tillsammans. Det har jag och mamma aldrig gjort.

Älska era barn som ni själva hade velat bli älskade. Respektera barnen de blir stora en dag och minns..
En dag i taget.

Mammas läkare ringde ikväll. Han lät väldigt försiktig med det han sa. Jag vågade inte fråga honom om mammas läge. Men jag frågad eom det är ok att mamma dricker alkohol och tar lugnande med tanke på cellgiftsbehandlingen. Då sa han att det är skillnad om hon får en behandling som ska bota henne, det får hon ju inte, sa han. Hon ska göra det hon mår bra av, livskvalité ska hon ha så mår hon bra av det ska hon göra det, sa han. Det kändes skönt att höra. Men samtidigt fick jag det bekräftat att det hon får är palliativa insatser/vård. Även om jag visste det så fick det bekräftat igen... Hemskt!

Är på jobbet nu. Känner mig nedslagen. Ingen bra dag. Mardrömmen har hunnit ikapp mig, just idag kunde jag inte värja mig. Så bittert och trist detta liv blev, inte alls som jag hade tänkt mig. Det blir nog inte bättre än så här. Men när jag har mist mamma, vem står på tur då? Jag har ju mist alla som är nära mig, ska det bli jag sen? Eller min man? Kan inte låta bli att tänka så...
Mammas läkare har inte ringt mig än. Konstigt. Undrar om han är rädd för mina frågor och rädd för att han måste återigen svara att det inte kommer att gå. Som han sa om pappa. Jag har hans mail men jag vill att han ringer.
EN dag i taget...

Måste säga en sak till er som tycker att jag är så stark. Jag MÅSTE orka det som händer just nu. Jag har inget val. Men det ter sig i uttryck på så många andra sätt, stressen som jag ständigt lever under. Jag tappar väldigt mycket hår. Jag tar oftast en sömntablett för att kunna sova. Jag orkar inte ta tag i privata saker som borde redas upp. Jag väntar in i det sista med att lösa familjens egna konflikter. Jag oroar mig ständigt för att nåt ska hända mina barn något. Jag målar upp saker som att jag ska bli överfallen och dödad. Säger någon bhu, så hoppar jag i taket. Det är några av uttrycken för min oerhört psykiskt påfrestande situation. Jag tar inte bara en dag i taget, jag tar EN sak i taget. Kan inte ha för många bollar i luften. Min hjärna orkar inte med stress på samma sätt som innan. Jag vet mina begränsningar och varvar ner när det blir för mkt. Ville bara förklara så ni vet att det finns nog inga starka anhöriga som inte påverkas på nåt negativt sätt även om vi orkar finnas för våra anhöriga som är sjuka. Det tär, men det syns inte alltid på oss.
Kram till er som är i samma situation på ett eller annat sätt...

Ingen behandling....

Idag fick mamma åka sjukhustaxi till sjukhuset för första gången. Jag jobbade så det fick bli så. Meningen var att hon skulle få cellgift men som det har varit sista gångerna så fick hon inget. Hon har för dåliga värden, igen... Blev orolig när det var samma sak för-förra gången också. Hon lät nedslagen när hon sa det och jag kände mig orolig. Ringde mammas doktor och bad att han skulle ringa mig men han ringde inte idag så han ringer nog i morgon. Nu är det dags. Jag ska fråga honom om hur det egentligen ligger till med henne. Jag ville undvika det men jag måste nog fråga så jag inte låter mig luras av att pappa hade så mkt tid med cancern. Han levde så många år med sin sjukdom så det är därför jag på nåt sätt förlitar mig på att det finns tid. Jag tror jag har fel när det gäller mamma. Kanske han får bekräfta det nu. Jag vet att man ska tänka på nuet men samtidigt så går jag mkt efter pappas förlopp och det ska jag nog inte göra.
RIngde till mamma igen när jag kom från jobbet. Då lät hon aggresiv och var i försvarsställning.
- Det står inte att jag har skelettcancer på mitt sjukintyg, sa hon argt.
- Nähä, vad bra, sa jag.
- Ja, precis, sa mamma lika aggresivt som hon började.
- Men mamma, du vet ju vad läkaren sa.
- Ja, jag vet det, mumlade hon. Men det bryr jag mig inte om, sa hon snabbt.
- Nä, det behöver du inte bry dig om, men du måste förstå vad doktorn säger till dig, försökte jag säga snällt.
Vi slutade samtalet kort efter det. Jag satte mig i bilen och åkte hem till henne. Jag måste se henne när hon mår så där. Vill inte att hon ska vara ensam med sina tankar då. Hon blev glad när hon såg mig i dörren. Phu, skönt, tänkte jag. Jag läser av henne snabbt och ser att hon har lugnat sig. Tror att hon blev lugnare av att se mig. Vi sätter oss i köket och pratar.
- Mamma, du har metatiserad bröstcancer. Det betyder att dina moderstumörer i dina bröst har spritt sig med metastaser i ditt blod som i sin tur har blivit tumörer i ditt skelett och i dina lungor.
- Ja, men det vet jag väl, säger hon.
Jag fortsätter, bara för att du inte fick cellgift idag så behöver det inte betyda att din cancer förvärras. Din förra dos kan ha dämpat din tumörväxtning och det kan vi inte sia om nu. Så länge du har livet och fpr behandling de gånger dina värden är bra, så måste vi vara hoppfulla och tro att det hjälper. När du har varit på din första utvärdering då vet vi hur behandlingen har funkat.
Ja, precis, säger mamma. Då har de säkert försvunnit.
- Mamma, det kan vara så att de har dämpats men det kan också vara så att de har växt ännu mer.
Men just nu vet vi inget och så länge vi inte vet så hoppas vi.
- Ja, vi slutar prata om det här nu, säger mamma tyst.
Jag bytte samtalsämne och pratade om hennes nya köksbord i stället...

En dag i taget

Varit ledig idag, skönt. Var förbi mamma ikväll och hon var helt nerdrogad av lugnande. Skrämmande att se men hon mår som bäst då. Hon är lugn och bekymmerslös. Ingen cancer eller dödsångest kommer åt henne då. Det kanske är det rätta sättet för henne att hantera sin ångest. Pappa gjorde inte så han ville vara medveten om varje minut av sitt liv. Det gjorde att jag kände mig trygg med var han var i sin sjukdom. Men mamma är det svårare. Vet inte riktigt hur mkt jag ska puscha henne. Det känns som om hon är så mkt sjukare.
En dag i taget.

Snart 2 år...

Min pappa som var så stor och stark, finns inte mer. Hur är det möjligt att en sån otroligt livsglad människa är död? För mig är det obegripligt. Jag har nog inte fattat det än. Om jag förstod så vet jag inte hur jag skulle må? Jag skulle nog bryta ihop på riktigt. Pappa har varit borta i snart 2 år och jag tror inte att jag har förstått att han inte kommer tillbaka. Han är så tydlig framför mig. Jag hör och ser honom jämt. Tanken på att jag kanske lever i 40 år till utan varken mamma eller pappa är ofattbar. Jag kan inte se eller förstå hur jag kommer att klara av det. Redan nu så är jag så ensam. Hur kommer det inte bli när mamma är död? Jag vet att hon med säkerhet inte lever i sommar, men det går inte att ta in. Måste hitta balansen igen. Det känns som om jag tappat den på riktigt nu. Måste bli normal. Hitta tillbaka till mig själv. Men jag vet inte hur. Jag saknar mitt liv som jag hade. Jag saknar mig själv. Var tog jag vägen? Och var tog livet vägen?
En dag i taget

Hjälp....

Pratade med mamma i telefon idag och hon lät så dålig. Jag frågade om hon hade ont men då sa hon att det är det psykiska som är så jobbigt. Hon var på gränsen att bryta ihop, jag hörde det. Jag åkte dit och hon såg helt slut ut. Jag hade inte sett henne på 1 dag och hon hade redan magrat? Så liten och tunn hon ser ut. Tanken slog mig? Vad gör man med en döende människa som mår psykiskt dåligt? Jag kan ju inte åka med henne till psyket? Men hur tänker vården egentligen? De har gett mig ett otroligt ansvar som ensam anhörig. Jag kan inte hantera en människa som har dödsångest. Jag vet inte hur jag ska göra med mamma. Det känns som om jag inte räcker till.
Min man är återigen inne i period då han hatar mig. Jag bjöd hem två vänner i fredags och drack vin. Han hatar när jag dricker men det är inte ofta jag gör det. Det är enda gången jag kan vila min hjärna från allt som sker. Jag är en person som blir glad när jag dricker och när jag har mina vänner runt mig. Kan inte förstå varför han inte har nån förståelse för allt jag går igenom? Han verkligen hatar mig nu. Sprider negativ energi. Jag tassar på tå hemma för att inte reta upp honom. Inte ens hemma har jag en fristad.
Jag känner mig så fruktansvärt ensam. Som om jag springer runt i en skog och inte hittar en stig hem igen. Men var är hem? Jag vet inte längre. Känns som om jag skulle vilja gräva upp pappas grav och lägga mig brevid honom. Saknar min snälla pappa. Vill skrika, gråta, hjälp mig...
Pappa, pappa, pappa. Mamma, mamma, mamma, vad är det som händer?
En dag i taget...

Ensam

Känner mig rädd. Så fruktansvärt rädd för allt som händer just nu. Men jag lever och mamma lever. Igår bjöd jag hem två vänner som känt mig väldigt länge. Det var kul! Jag måste tänka på mig själv ibland. Det var kul att prata om gamla minnen och en hel del skratt blev det. Jag måste försöka leva trots allt. Mamma har passat min treåring en stund idag. Hon säger att hon inte orkar men jag efteråt så mår hon så bra. Det är ju det jag vet och jag vill att min dotter ska minnas mormor det är därför jag försöker att de träffas ofta. Mamma förstår inte hur allvarligt sjuk hón är. Det kanske är lika bra. Hon ser så mkt sjukare ut nu. Det känns som om det går så snabbt. Får se när de ska röntga henne igen. Då får vi veta om cellgiftet lyckas dämpa tumörspridning eller ej. Det känns inte hoppfullt. Herregud vilken mardröm det här är. När ska detta ta slut? Känner mig så fruktansvärt ensam. Behöver en famn och en förstående människa. Jag står snart inte ut. Jag är så ensam om allt som händer.
En dag i taget

Fick en kommentar på mitt sista inlägg. Det berörde mig. En helt okänd människa förstod att jag reagerar!!! Det är första människan som sagt det. Ibland tycker jag att det är konstigt att jag inte reagerar mer. Men jag tror att det är mitt skrivande som hjälper mig att orka leva. Skriva, skriva skriva. Under hela min uppväxt så skrev jag av mig. Det är nog min terapi.
Jag skulle vilja skrika, gråta, lägga mig ner på golvet och bryta ihop men jag gör det inte. Jag vågar inte. Jag är rädd för att jag aldrig blir människa igen om jag gör det. Jag har mist så många nu som jag älskar. Jag har så mycket sorg inom mig men jag måste orka. Jag har mina barn, mitt jobb. Jag måste ta hand om dem. Jag vet att jag är en stark person men jag vet också att jag bara är människa.

Just nu är jag inne i en period av förberedelse. Jag tänkte mycket på hur jag skulle ordna pappas begravning och den blev så oerhört fin. Det blev pappa. Pappa var en man från skogen. Han älskade naturen och det levet. Han bodde i skogen, jagade, fiskade, eldade. Det var hans liv. På kistan hade jag granris och liljekonvaljer som pappa älskade. Han sprang och plockade liljkonvaljer till mitt bröllop ett år innan han dog. När pappa begravdes fanns det inga i skogen så jag specialbeställde de från europa. En bekant spelade gitarr i kapellet och sjöng jag trivs bäst i öppna landskap. Inte ett öga var torrt. Min dotters kompis sjöng, håll mitt hjärta, som pappa älskade.

Jag har tänkt mkt på hur mammas begravning kommer att bli. Vilka låtar som ska spelas, osv. Och om jag orkar så ska jag själv sjunga, "jag ska måla hela världen lilla mamma". Mamma sjöng den sången jämt för mig när jag var liten och jag förknippar den så mkt med henne.
Men jag vet inte hur jag kommer må. Det går inte att förbereda sig. När de bar ut pappas kista fårn kapellet så gick jag närmast efter och den smärtan kommer jag aldrig att glömma. Lilla pappa. Mina tårar rann nerför mina kinder och det gjorde så ont.
Jag vet inte hur jag kommer klara av mammas död. Jag klarade av pappas, jag gjorde det. Men jag vet inte hur det blir med mamma. Det är inte rättvist.
En dag i taget...

Livet Är här och nu!!!

Härlig dag. Varit på stan med min äldsta dotter och ätit lunch. Orkade inte ringa mamma i morse. Ville leva normalt. Gå på stan och äta lunch. Det var skönt. Pratade med mamma för en stund sedan. Hon mådde bra och berättade att hon träffat en kvinna i går på cellgiftsavd som hade bukspottcancer och de hade sagt att hon hade 3 mån till 3 år kvar att leva. - Henne går det inte att bota , sa mamma.
- Men mamma, din cancer går inte heller att bota, sa jag.
Nä, det vet jag väl, sa hon då.
- Men säg inte det då, sa jag.
Tyst...
- Ja, men jag ar ju bättre prognos, sa hon då.
- Sånt vet man inte, sa jag.
Pappa gav de 6 månader att leva, men pappa levde i nästan 8 år. Man kan aldrig veta hur mkt behandling en människa tål. Pappa tålde med mkt behandling och han hade en enorm vilja att leva.
Varför jag säger så här till mamma är först och främst för att det är sanningen, men också för att mamma ska LEVA i nuet och ta vara på varje minut. Och om det innebär att hon arbetar med spridd cancer till skelett och lungor så GÖR det då. Man ska göra det man mår bra av. Pappa frågade ofta mig om råd.
- Tycker du jag ska åka till thailand? Ska jag köpa en ny skoter, osv..
JA, pappa, det tycker jag du ska. Man ska göra det man vill. Bli egoistisk men samtidigt inte glömma oss anhöriga men tänka på sig själv. Göra det man vill. Säga det man vill...

Livet är här och nu. Och ingen statistik eller diagnos kan bestämma över det.
En dag i taget...

Leva-nu

Var till mamma ikväll. Det är så svårt att se henne lida. Mamma är rädd nu. Hon har börjat förstå att hon ska dö, snart. Hon har ångest och är rädd. Det gör det så svårt för mig. Jag säger allt som jag borde ha sagt till pappa. Men som jag aldrig sa. Men med pappa var det lättare. Han LEVDE varje minut han ville inte missa nåt av livet så länge han levde. Det var underbart att se att han LEVDE. Mamma lever inte på det sättet. Hon väntar på döden. Pappa sprang från döden så fort han kunde. Önskar att mamma skulle försöka njuta av det som är nu. Jag försöker att göra och ge henne fina minnen. Jag kommer med min lilla treåring som avgudar sin mormor. Mamma älskar henne men hon blir nästan arg för att vi kommer. Hon vill dö ifred. Men hon kommer inte att dö idag eller i morgon. Livet måste levad NU. Hon har livet oavsett plågor så har hon livet nu. Men mamma låter dagarna passera. - Jag kanske skulle må bra om jag jobbade, sa hon i kväll. MEN gör det då, sa jag. Två timmar om dagen. För det sociala. Hon ska ju inte dö nu. Jag och min faster var på en resa tre veckor innan hon dog. Pappa och jag var och fiskade två veckor innan han dog. Livet måste levas nu. Oavsett cancer eller ej. Cancern har inte vunnit förrän sista andetaget är taget...
EN dag i taget...

ONT

Dessa ord får inte mig att vilja leva.
Men dem ger mig ett andrum och får mig att känna att jag lever, just nu, idag , i morgon.
Dessa rader jag skriver här gör mig inte lyckligare eller starkare. Dem får mig inte att ha mindre ont eller mindre ångest.
Men mina meningar och ord här ger mig en anledning att försöka se en mening med allt som händer. Men det är inget skäl till varför jag skriver det här.
Mina ord som skrivs här har kanske ingen mening för er, men mig gör de levande just nu ,idag, i morgon.

Konstig-känsla

Vi var i Pappas hus i helgen. Det kändes konstigt. Det mest konstiga är egentligen inte att pappa inte är där. Det allra konstigaste är att det är jag som måste hålla ordning. Elda i kaminen, hämta veden. Bädda, laga mat, städa. Allt det gjorde pappa. Jag bara njöt när jag var där när jag var liten och växte upp. Det var ju pappas hem när jag var vuxen.
Jag sov konstigt i helgen. Vaknade flera gånger på natten. Jag bara stirrade rakt ut vet ej varför jag vaknade men det kändes som om jag blev väckt. Var det pappa? Jag vet inte. Det känns bra men konstigt att vara där. Bra för att jag är runt pappas saker. Men konstigt för att det är så tomt utan honom där. Fortfarande så vill jag att allt ska vara som han hade det. Jag gick och plockade och tänkte hela tiden på var pappa hade sina saker. La tillbaka allt på rätta stället. Konstigt. Undrar hur länge jag ska hålla på så?

Jag har inte orkat vara till mamma idag. Ska åka dit i morgon. På onsdag är det cellgift om hennes värden är bättre.
En dag i taget...

Åker- bort

Idag åker vill till min pappas hus. Vi ska stanna där hela helgen och det är första gången sedan han dog som vi ska stanna där på riktigt en hel helg. Pappa ville att vi skulle vara där. Han renoverade och fixade ALLT innan han dog för att vi skulle ha det fint. Han ville att mina barn skulle få vara där och leka precis som jag gjorde när jag var liten. Jag vet att pappa ler från himlen när han ser oss där. Men det känns jobbigt att vara där bland alla hans saker. T.om hans tandborste är kvar. Glas ögonen på bordet. Jag har rensat lite men jag har så svårt att ta bort hans saker. Kanske tömmer jag hans garderob i helgen, eller inte. Men men nu är han död så allt måste ju bort. Men det är så svårt. Oj vad jag saknar min pappa. Saknar honom så det gör ont i mig. Pappa, pappa, pappa var är du?
En-dag- i- taget....

Gips....

Igår var det ingen rolig dag. Jag jobbade 11 timmars pass och min man jobbade också. Mamma tog vår dotter i en timme. Sen hämtade jag henne på rasten. Efter det var hon med på mitt jobb. Efter en stund var jag tvungen att åka och hämta mamma och köra henne till mig så hon passade dottern där. kl var då 19 och mamma hade lagt sig. Tagit lugnade. Mn det fanns inget val och snäll som mamma är så ställde hon upp. Körde sen som en galning från jobbet och fick ta på dottern ytterkläder med pyjamas under så vi kunde köra hem mamma. I samma veva ringer min man och säger att han skadat sig på jobbet och var på väg till sjukhus. Han är polis min man och skador händer men NU. Vaknade i morse och ser min man ligga med gips brevid mig. JAG ORKAR INTE... Detta innebär mer belastning på mig. Med en aktiv treåring kan man bara inte vara gipsad. Men så är det... Tycker så synd om min man. Allt bara händer och inget är positivt längre. Idag jobbar jag återigen 11 timmars pass. Svårt att ha ett jobb där man vårdar när man inte gör annat än vårdar på fritiden också.

Tycker mamma blivit så mkt sämre sista tiden. Vet ej hur länge hon egentligen kommer att leva. Det går så fort...
En dag i taget.

Dåliga - värden

Blev inget cellgift för mamma. Hon hade för dåliga värden, tyvärr. Idag är hon yr. Jag är livrädd att det har spridit sig till hjärnan. Så blev det för min älskade faster. - Jag ser svarta fläckar, sa hon till mig. Tre veckor senare var hon död. Inget känns särskilt roligt längre. Jag betar av dagarna och är så glad för varje dag jag inte bryter ihop. Sov i pappas hus veckan. Jag och min bästa kompis åkte dit och städade för första gången sen pappa dog. (snart 2 år sedan). Har inte orkat det tidigare. Min bästa kompis såg en skugga dra förbi på verandan på kvällen. Hon är övertygad om att det var pappa. Han dog i huset också. Jag som är så mörkrädd. Men vet ju att han inte vill mig illa. Jag skulle så gärna vilja åka dit med min dotter i veckan men vet inte om jag vågar sova där själv med henne även om det var det han ville. Jag får sån frid när jag är där i skogen. Inga grannar, tyst och lugnt långt in i urskogen.
En dag i taget....

Sogligt...

Är på jobbet nu. Tur att jag har ett sånt lugnt jobb. Det är verkligen bara här som jag kan tänka och återhämta mig. Hade jag haft ett annat jobb hade jag aldrig orkat jobba. Mitt förra jobb så var jag tvungen att prestera det behöver jag inte nu, skönt.

Känner mig sorgsen för mamma. Hon och jag har levt så olika liv. OM jag skulle dö i morgon så skulle jag dö med en otrolig erfarenhet av livet. Allt jag har sett, upplevt. Alla människor jag har träffat. Jag har verkligen LEVT på allra högsta nivå. Det har inte min mamma. Jag har försökt att erbjuda henne allt möjligt under åren men hon har aldrig velat se eller göra nåt. Hon har bara velat jobba och sen hem. Hon har suttit i sin soffa och stickat. Det känns sorgligt för hon har missat så mycket av livet. Få känna det varma vattnet i medelhavet, tårna i sommargräset, kärleken av en man, intressanta samtal om livet. Ja, det är så mycket som min mamma aldrig har gjort eller kommer att göra. Jag känner mig ledsen över det. Så svårt liv hon har levt. Adopterad som liten, mist adoptivföräldrarna i tidig död. Ingen syskonkärlek, ingen familj. Ensamstående med mig, fattigt och en kamp för överlevnad. Hon var värd så mycket mer. Om jag fick skulle jag visa henne livet, men hon vill inte. Hon vet inget annat och kanske det är bra. Men det känns så hemskt. Men om jag skulle dö i morgon så skulle jag ha levt. Jag vet det. Och det är så jag vill leva livet. MItt liv går just nu på sparlåga, men min dag kommer igen då jag kan le, skratta och njuta av livet. Jag är värd det, precis som mamma var vörd ett bättre liv.
Bye the way- cellgift i morgon...
En dag i taget

Mår- inte- bra....

Tunga dagar. Chocken har lagt sig. Mamma blir sämre för varje dag. Känner igen allt sen pappa och Faster var sjuka. Känner mig orolig och rädd. Vill inte att mamma ska dö. Rädd för ensamheten och tomheten kommer ta allt för stor plats. Tycker så synd om mamma. Stackars henne. - Jag vill inte dö, sa mamma. Det gör så ont i mitt hjärta. Känner mig så ensam med allt. Ingen att dela allt som händer med.
En dag i taget...

Myrornas

Idag blev jag intervjuvad av två blivande sjuksköterskor. De skulle skriva sin D-uppsats om hur det är att vara anhörig till en cancersjuk. Intressant ämne. Ingen inom sjukvården har erbjudit mig samtal eller hjälp. KOnstigt egentligen. Vi anhöriga mår ofta sämre än den sjuke. Och vi blir dessutom kvar när de sjuka dör. Men ingen har erbjudit mig samtal.
Idag har mamma och jag varit på Myrorna. Det tycker mamma om. Hon sprang jämt i de affärerna när hon var frisk. I morgon är det cellgift igen. I måndags var jag med henne till tandläkaren. Hur mår jag? Inte bra. Chockad över att allt kommer tillbaka. Försöker stålsätta mig och ta en dag i taget. Jag jobbar som vanligt och livet går vidare.
En dag i taget...

Länge-sedan-jag-skrev

Det var ett tag sen jag skrev nu. Mamma orkar inte mkt nu. Idag har jag ringt hemtjänsten och på fredag kommer en biståndshandläggare hem till henne. Hon behöver hjälp med tvätt och städ. Jag hinner inte med allt. Hon ringer varje dag och vill ha nåt handlat och jag måste köra henne. Jag kör henne till behandlingar och apotek. Jag måste begränsa allt annars går jag själv under. Jag har ju jobb att sköta, barn och man. Jag hinner bara inte allt.

En-ny-dag

Känner mig sorgsen idag. Hade inte tid att åka förbi mamma igår. Hade fullt upp hela dagen. Var ledig men var på stan med min dotter som fyller 17 år idag. Hon fick köpa det hon ville ha. Sen var vi och åt sushi till lunch. Hon är så otroligt stor nu. Vacker och smart och har hela livet framför sig. Hon lever det liv som jag hade velat ha. Mitt mål har varit sen hon föddes att hon skulle ha allt som jag inte fick. Jag lyckades! HOn är framgångsrik idet hon gör och det går bra för henne. En sak som jag verkligen har lyckats med. Det känns gott i hjärtat.

Pratade med mamma igår kväll. Hon lät helt slut. Hon hade gått till vårdcentralen och blivit het slut av det. Man ser VC från hennes fönster så det är väldigt nära men hon orkade knappt ta sig hem. Stackarn. Men jag hinnner bara inte med henne varje dag. Jag har dessutom en 3 åring som tar otroligt mycket tid och energi. Jag har så dåligt samvete för att jag aldrig hinner på pappas grav. Idag är jag också ledig men tänkte skämma bort mig själv för en gång skull. Jag ska till frissan kl 11. Det är jag värd. Sen ska jag åka förbi mamma.

Livet känns tungt och jag känner mig sorgsen för allt som händer just nu. De är inte rättvist mot mamma, oss-.
En dag i taget...

Känns-bättre

Just nu känns livet ganska bra. Ångesten är borta just idag. Men jag vet ju att det kommer snart men just nu känner jag mig ganska normal. Jag vet att mamma är väldigt sjuk men hon kommer inte att dö i morgon. Hon kan ju leva i säkert 2-3 år. Men men det oturen vi har så vet jag ju att hon kan dö om några månader. Men just nu mår mamma bra och jag mår bra. Alla i familjen mår bra. Vi är alla vänner och jag känner inte just nu att alla ska lämna mig. Jag tänker inte lämna någon.

På tisdag fyller min äldsta dotter 17 år. Åh, min lilla prinsessa vad tiden går fort. Hon var min första kärlek och jag älskar henne villkorslöst. EN otroligt vacker kvinna.

I helgen jobbar jag och ska snart åka till jobbet. I morgon ska jag åka till pappas hus med min bästa kompis. Tack för att du följer. VI ska gå igenom pappas saker och packa ner lite och göra fint i huset. Först ska vi göra upp en eld i bastun så huset blir snabbare uppvärmt. Vi ska sova över där. Hoppas jag orkar det. Känns väldigt jobbigt att vara där och sova i samma rum som min pappa dog i. Men jag vet att pappa hade velat det. Han tyckte om min kompis och ler nog i himlen när han ser oss sova gott i huset.
En dag i taget...

Det har varit tungt idag och igår. En känsla av ensamhet och ångesten på sidan om. Tänkt mycket på allt som har hänt. En bra sak är att iallafall att mamma mår bra efter cellgiftsbehandlingen. Hon är väldigt glad att hon slipper må illa. HOn känner inte ens av behandlingen. Vet inte om jag ska ta det som ett bra eller dåligt tecken. Pappa mådde väldigt dåligt när han fick sina behandlingar MEN behandlingarna fungerade på honom. Hoppas att det gör det för mamma också. Men jag har en känsla inom mig som inte är bra. Det känns som att det är försent. Som att det inte kommer att hjälpa.

Jag känner mig fruktansvärt ensam och ledsen. Jag skriker efter kärlek men får ingen. Jag behöver närhet men äkta närhet. Den saknar jag så enormt mycket. Jag saknar pappas kärlek. Den omsorgen han hade om mig. - Har du på dig mössan nu det är kallt ut, kunde han säga. Trots att jag har tre egna barn så tjatade han om min mössa. Det kallas omsorg om sitt barn. Jag saknar den. Mamma har inte den krafter eller orken att ge mig omsorg. Hon har nog med sig själv nu. Jag vet inte hur jag ska göra för att få känna den igen. Jag försöker att vara snäll mig mig själv men vet inte hur.

På måndag ska jag åka till pappas hus och börja packa ner hans kläder och annat. Huset har stått orört i snart 2 år. Det är dags jag gör något åt det. Sälja eller behålla. Om jag behåller det så vill jag ändå rensa ut nästan alla pappas saker. Jag vill köpa nytt och sätta min egen prägel på huset. Mina möbler, lakan, handdukar, gardiner.
Även om jag älskar min pappa så måste jag börja om på det sättet. Om jag säljer det så måste jag ändå tömma huset och alla andra hus på gården.

Pappa ville att jag skulle behålla gården. Han är född där och jag har ju varit där sen jag föddes men jag vet inte om jag orkar. Det kanske är dags att avsluta pappas liv på riktigt. Jag kan inte fortsätta som han gjorde. Jag har ju mitt eget liv. Men jag har inte bestämt mig än. Jag kanske har det kvar. Jag kanske skulle uppskatta det när jag blir pensionär om ca 20 år.

En dag i taget...

Just-idag

Just idag är jag stark
Just idag mår jag bra
Jag förs framåt av kraftiga vindar
Just idag är jag stark
Just idag mår jag bra
Jag har tron på mig själv på min sida

Jag har väntat så länge på just den här dan
Och det är skönt att den äntligen kommer
Väntat så länge på just denna dag
Den ger lust när den kommer

Jag ser måsarnas flykt
Jag ser solglittrets dans
Jag ser fram emot härliga tider
Jag ser kvinnornas ben
Jag ser ögonens glans
Jag har tron på mig själv på min sida

Jag har väntat så länge på just den här dan
Och det är skönt att den äntligen kommer
Väntat så länge på just denna dag
Den ger lust när den kommer

Jag hör skrattande barn
Jag hör slussarnas brus
Jag hör till de få som kan leva
Jag hör inre musik
Jag hör vindarnas sus
Jag har tron på mig själv på min sida

Jag har väntat så länge på just den här dan
Och det är skönt att den äntligen kommer
Väntat så länge på just denna dag
Den ger lust när den kommer

Just idag är jag stark
Just idag mår jag bra
Jag förs framåt av kraftiga vindar
Just idag är jag stark
Just idag mår jag bra
Jag har tron på mig själv på min sida
Jag har väntat så länge på just den här dan
Och det är skönt att den äntligen kommer
Väntat så länge på just denna dag
Den ger lust när den kommer

nanana....

Just nu ligger mamma och får sin första cellgiftsbehandling. Skönt, nu ska de vidriga cancercellerna dö.

Hon mådde bra efter behandlingen. Skönt. Minns att pappa var så pigg första dagen men andra dagen då kom effekten av behandlingen. Ska ringa mamma snart och höra hur det går...

Ja, denna natt var inte rolig. Jag tänker och tänker. Nu har jag börjat bearbeta hur jag kommer att klara av mammas dödsögonblick. Min farmor passade på att dö innan min pappa hann komma. Jag var hos henne och ringde pappa och sa att han¨måste skynda sig för att hon var dålig. Jag satt hos farmor och höll hennes hand. Det vara bara jag och farmor i rummet. Jag frågade om hon hade ont, hon tittade på mig och sa
- Nej det gör inte ont.
Sen blundade hon igen och tog ett djupt andetag och dog, samtidigt som jag höll hennes hand och sa, - Såja farmor, såja.
Efter en stund kom pappa, men då var han död. Jag tror att hon passade på att dö innan han kom. Jag tror att det är för jobbigt för föräldrar att se sina barns ledsna ögon när de dör. Pappa gjorde likadant. Jag kom en timme efter att han hade dött. Jag är säker på att han inte ville att jag skulle se han dö. Men mamma kommer inte ha någon där om inte jag är där. Jag är säker på att jag kommer att hålla mammas hand när hon dör. Det vet jag inte hur jag ska klara av.
Jag kan fortfarande höra mitt skrik när jag såg pappa död.
- Pappa, pappa, pappa, min pappa, skrek jag.
Jag blev rädd för min egen gråt. Jag hade aldrig hört en sån förtvivlan i min röst. Men jag hade aldrig mist en förälder heller. Nu vet jag hur ont det gör. Och jag är rädd för att det kommer bli ännu värre med mamma. Pappa var så stark, farmor också. De var inte rädda för att dö. Mamma är det. Hon sa igår att hon vill ju se barn barnen växa upp. Jag vill ju inte dö än, sa hon.
Jag visste inte vad jag skulle svara. Jag vill inte lura henne som jag lurade pappa.
- Pappa du kan ju bli 80 år, sånt vet man ju aldrig, sa jag.
Pappa fick hopp i sina ögon. Jag visste ju att det inte var sant. Men jag var tvungen. Hur skulle pappa annars orkat. Och hur ska mamma orka? Hur ska jag orka?
Ahhhh, jag vill skrika, gråta...
En dag i taget...

Det var som jag trodde, mamma hade spridd cancer, i skelettet och i lungorna. Samma läkare som gav pappa beskedet om att det hade spritt sig till levern. Samma rutiner och samma förhoppningar om cellgift.
- Kommer jag att dö nu, sa mamma?
-Nej, nu ska vi ge dig en bra behandling, sa doktorn.
Precis som han sa till pappa.
Bla, bla, bla. Det är som en fabrik på den avdelningen. Rutiner.
- Det kommer en sköterska som ska visa er till cellgiftsavdelningen, sa han. Precis som han sa till pappa.
Som om jag inte hittar dit, tänkte jag för mig själv. Vi gick snällt efter henne. När vi kommer dit utbrister sköterskan som tog emot oss,
- Men är det inte xxx dotter?
Ja, svarade jag. Det är det.Glad att pappa återigen blev ihågkommen. Hon minns mig att jag varit med pappa så många gånger där genom hans sjukdomsår.
Pappa dog för 1,5 år sedan, sa jag.
-Jag hörde det, hann han fylla år, sa hon. Ja, han dog 20 minuter efter det, sa jag.
Roligt att alla minns pappa. Han var speciell. Glad, tacksam, hoppfull.
Nu är jag helt slut. Bråkat med min man, som vanligt. Ingen förståelse hur jag mår. Jag är så trött på det här.
På onsdag så börjar mammas cellgiftsbehandling. Allt börjar om. Egentligen orkar jag inte. Men jag måste som vanligt.
En dag i taget...

Ingen-bra-dag

Orolig idag. Jag har gått igenom allt det här så många gånger nu. Pappa, min faster och nu min mamma. De är väldigt olika personligheter och de reagerar väldigt olika. Min faster som också var min bästa vän, var väldigt öppen mot mig när det gällde hennes känslor och tankar om cancer, döden, livet. Hon sa en gång till mig, ca 3 veckor innan hon dog att det skulle bli skönt att slippa allt. Just den kvällen hade vi pratat om släkten och allt var det innebar. Jag förstod henne och bad henne att ta med mig med. Det ville hon inte. Det var på skämt, men ändå inte. Hon slapp allt, jag kan känna mig avundsjuk. Visst jag vill ju leva och det ville nog hon med men hon hade rätt i att det skulle vara skönt att få slippa allt. Pappa, han var inte lika öppen. Han ville verkligen leva. Han älskade livet trots sjukdom och smärta. Han njöt verkligen av varje sekund. En riktig livsnjutare. Men vi pratade aldrig om döden. Jag vet att han sa i slutet,
- De kan inte göra nåt mer nu. Så är det med den här sjukdomen. Då lät han väldigt ledsen. Men nästan alltid var han positiv. Han frågade om jag kunde följa med honom till G-borg om han fick komma till en specialist. Han hade hoppet kvar till sin sista dag. Min faster ville nog dö. Hon var trött på allt. Förlikade sig med döden. Det var nästan lättare. Döden skulle ju komma så var det bara. Jag undrar vad pappa egentligen tänkte och kände. Mamma hon är väldigt förnekande. Pratade med henne nyss och hon lät väldigt dålig.
-Nej, jag är bara lite förkyld, sa hon.
Jag frågade om hon trodde att vätskan i lungsäcken hade kommit tillbaka, hon lät så andfådd, men nej nej jag är bara förkyld. Sån är mamma. Jag är så rädd att hon självdör hemma. Hon förnekar och hon förtränger. Söker inte vård. Som läkaren sa, - din mamma har väntat för länge. Jag är inte förvånad. Men varför mamma? Vad är det som gör att du förnekar?

Hur mår jag själv egentligen? Om jag ser på det objektivt så ser jag en kvinna som har mist människor som hon hade byggt sitt liv runt, men som idag är väldigt ensam. De dagliga telefonsamtalen har tystnat. De trygga mötena har uteblivit. Och kärleken hon kände lyser med sin frånvaro. Rädsla i hennes ögon för vad komma skall och sorgen i hennes blick är hjärtskärande. Hon som var så lycklig och glad. Trygg och stark. En bit av henne tog de med sig, var för sig....
En dag i taget...

Orolig...

I morgon kl 15.30 ska jag och mamma träffa doktorn. Samma läkare som jag så många gånger träffat under pappas sjukdomstid. Då får vi svar på alla undersökningar och bättre koll på läget. Jag minns när jag var med pappa och jag minns hur jag studerade läkarens sätt när han berättade för pappa att det hade spritt sig till levern. Jag minns hur jag tänkte att jag ville verkligen inte byta sits med den stackars läkaren som var tvungen att ge
ett sånt hemskt besked. Men de är proffs. Han sa det så bra som det bara går. Proffsigt gjort. Och i samma veva som han sa det så gav han hopp om behandling. Cellgift.

Jag vet inte om jag kan bli mer knäckt än vad jag är nu. Jo, om han säger att hon inte har länge kvar att leva. Det sa han till pappa. - Du kanske inte överlever sommaren. Det var i maj. 4 dagar senare dog pappa.

Ibland tänker jag att det skulle vara så skönt att få slippa allt det här. Slänga mig framför ett tåg. Så enkelt. Borta är jag. Men mina barn, lilla mamma, jag kan inte lämna er. Men jag blir så rädd för detta helvete. Död. begravning, sorg.
En dag i taget...

Dikter- om-pappa

Jag ser ditt lekfulla skratt fram för mig. Det där levande och äkta livsglädjen. Det förnöjda leendet när du hade lagt klart mitt hallgolv.
- Mm sa du, så ska det vara.
Min älskade Pappa du som klarar allt. Hur ska jag klara av att leva när du inte finns. Du är så sjuk nu. Jag hör på din röst och jag ser i dina ögon att kampen snart är över. Du min stora starka Pappa, kommer inte klara dig den här gången. Cancern kommer att vinna. Jag har så svårt att se någon meningen med det här. Och jag har så svårt att förstå hur jag ska orka. Jag vet att jag måste leva vidare, men jag vet inte hur. Det kommer bli så tomt utan dig. Jag blir så ensam utan dig. Du är den som jag alltid har vetat finns kvar. Du har alltid funnits där för mig. Men snart är du inte här. Pappa, lämna mig inte!



Nej, pappa dö inte. Jag vill ju fiska i sommar, ekan i lilla sjön. Jag vill grilla korv vid elden. Jag vill åka skoter i vinter. Nej, pappa lämna mig inte. Jag vill ju att du ska se Lowa växa upp, Martina bli proffs i basket och Simon spela hockey. Nej, pappa du får inte. Vi har så mycket kvar att göra. Våran Spa-resa till Estland. Vi ska ju renovera huset, jag ska ju bli klar med min utbildning. Snälla pappa dö inte. Du får inte lämna oss….




Jag sa,
– Pappa jag är orolig för dig.
Nej, Var inte det, sa du. Det går bra. Jag ska på bara på en lång resa. Jag kan inte komma tillbaka men du kan komma till mig. Men först ska du leva. Men sen ses vi igen. Där uppe i himlen där tiden är evig och all smärta är borta.
Men först ska jag ligga här och njuta av solen idag. Den är så vacker, sa du samtidigt som du drog upp täcket och fortsatte att njuta av den vackra vårmorgonen.


Älskade pappa. Din kamp är över. Kl 00.20 i natt somnade du in stilla i ditt hem. Jag är fortfarande i chock och kan inte förstå vad som har hänt.
Älskar dig pappa....

Hejdå- pappa

Jag är på väg till bårhuset. Det går inte riktigt att beskriva känslan inom mig. Tystnaden är total när jag kommer in i kapellet. En man möter mig och stämningen är högtidlig. Han tittar på mig med empati. Som om han förstår. Hur som helst gör han sitt jobb bra. Jag känner mig trygg med han och är glad för att pappa blev svept av just av honom.
- Vänta här så ska jag hämta din pappa, säger han tyst.
Bara det. Hämta din pappa. Ingen hämtar min pappa, han kommer ju som en storm. Sån är ju pappa. Han är en tornado som både syns och hörs. Men inte längre.
Efter en stund hör jag ett rullande ljud. Kistan kommer åkande på ett rullbord. Den vita kistan som jag så omsorgsfullt har valt. Den skulle pappa ha tyckt om. Så många gånger jag har tänkt på hurr man egentligen ligger i en kista, Jag minns när jag var barn och var på en begravning. Jag fantiserade om hur personen såg ut som låg i där. Rutten, stel.
Han frågar mig om jag är redo, samtidigt som han ber mig sitta ner. Tanken slår mig att han är rädd att jag ska bryta ihop och falla samman när han öppnar locket. Och det kanske gör. Jag bestämmer mig ändå för att stå och ställer mig en bra bit från kistan. Jag är fortfarande rädd att pappa bara skojar. Han gjorde det ofta. Låtsade sova sen skrämde han mig. Det var en lek och jag älskade den.

Han lyfter sakta på locket. Där ligger han. Min pappa med de stora vackra händerna. Jag kan inte gråta och jag inser att han inte leker. Han är verkligen död. Han är blå på sina fingrar och öronen har en konstig färg. Näsan ser stor ut. Han ser ut som han sover. Så där gott som han brukade göra. Munnen är lite halvöppen, men inga snarkningar. Det är helt tyst. Jag försöker förstå att det är du. Men det går inte in. Jag bestämmer mig för att det är bara ditt skal som ligger där. Du är nån annanstans. Jag ska begrava ditt skal men din själ finns inte där. Det är en sån stark känsla. Jag vågar inte ta på dig. Inte ens på dina händer. Jag höll dina händer när du nyss hade dött. Då du fortfarande var varm, det räcker. Hejdå pappa, viskar jag. Jag inser att det är sista gången jag är nära dig, ditt skal. Hejdå pappa.

Jag-bryr-mig-inte

Jag kokar av ilska. Vill bara skrika högt och be alla fara och flyga åt h-vete. Vad är det för fel på folk? Jo, det är att de aldrig upplevt sorg och förlust av en människa. Just det är felet. Jag är så trött på alla människor som tror de vet bäst. Jag vet hur jag ska hantera min sorg. Tro mig det är inte första gången jag går igenom detta helvete. Herregud det är ju inte ens två år sedan jag begravde min pappa. Tro mig, jag vet hur man reagerar, hur man mår och hur man överlever. JAG VET DET!!! Men jag vet också att jag måste få reagera annars blir jag galen. Jag måste få skrika, gråta, vara bitter och arg, det är en del i processen. VARFÖR fattar ni inte det???

Låt mig bara vara. Jag har ändå ingen energi för er. Så stick och brinn och låt mig vara ifred. Jag tänker omprioritera i mitt liv. Tänker lägga min energi på folk som förstår och som vet vad detta handlar om. Jag ska bli egoistisk och bryta med människor som tar min energi. Så är det bara.

Idag har jag bjudit mamma på hamburgare. Vi har handlat och idag fick vi veta att kl 15.30 på måndag ska vi träffa Erik, mammas läkare, samma läkare som pappa hade. DÅ kommer vi få besked om läget, spridning och ev behandling. Då kommer jag få en bättre bild av läget. Det är tryggare med fakta i det här läget, gissar gör man för mycket. Men hopppas hoppas för mammas skull att de har nåt positivt att säga. Jag klarar av ett negativt besked men jag vet inte om mamma gör det. Och jag vet inte om jag klarar av att stötta henne i det läget. Men jag vet att jag måste så det kommer att gå det med. Som vanligt så måste jag vara stark. Vad jag är trött på det. MÅste, m¨åste, måste. Kräks på alla måsten och denna vidriga sjukdom, cancer.
EN dag i taget...