Kistlocket,...

Har inte mycket att säga just nu. Känner mig ganska harmoniskt och just nu känns det som om jag har distans till allt. Jag känner mig lugn som att jag inte bryr mig. Sanningen är att jag orkar inte oroa mig just nu. Ibland kommer jag till en punkt då jag bara måste stå ut och inte sörja eller oroa mig. Just nú är en sån tid, då jag bara står ut. Oroar mig inte för mycket just nu, inte för att det inte finns saker att oroa mig för, men bara för att jag inte har kraften eller orken att oroa mig. Så många människor runt omkring mig, undrar hur de uppfattar mig? Jag har ingen aning. Jag har varit så upptagen med min sorg att jag inte ens reflekterat över hur människor runt mig uppfattar mig. Så många nya människor som finns i mitt liv. De har blivit vänner, de är mina arbetskompisar som verkar bry sig om mig. Men jag blandar aldrig in min sorg i mitt jobb. De vet vad som hänt och att mamma nu är sjuk, men jag sjukskriver mig aldrig och jag låter aldrig min sorg gå ut över mitt jobb. Men jag undrar om de ser min sorg om de ser igenom min fasad. Jag vet inte.
Jag får ibland ett behov av att bara få slippa allt. Det hände hos en arbetskompis för ett tag sen. Vet inte vad som egentligen hände men hon bjöd hem mig på vin och jag minns inte min hemresa. Jag vaknade på min soffa och visste inte om det var ett kistlock eller en vägg som jag knackade på- Just i den stunden så brydde jag inte mig om det var väggen eller ett kistlock. Den natten och morgonen därpå så var jag i en annan värld och ingenting gjorde ont och ingen sorg nådde mig. Jag var i dimmans vörld, långt, långt bort. Så hemskt att vakna och inte minnas hur jag kom hem. Såna gånger riskerar jag mitt liv, men jag måste för att få komma bort, bort från mig själv, mitt liv. Men det är sorgligt i sig att jag gör så mot mig själv. Jag vet inte om någon kan förstå vad jag menar men när det gör som ondast och de gånger jag inte kan koppla bort smärtan måste jag fly från den. Det händer inte ofta, men de gånger det händer riskerar jag mitt liv. Jag borde inte, men jag har inte hittat nåt annat sätt...
En dag i taget....