Jag vill egentligen inte tänka på allt hemskt. Men jag kan inte låta bli att tänka på hur, vi som anhöriga till cancersjuka, får se på när de vi älskar lider. Jag har sett två döende människor som jag älskar få dödsångest i sin blick. Och hur jag då, försökte säga nånting positivt för att lindra deras skräck. Jag tror jag lyckades många gånger få de att åter få hoppet tillbaka. Men för varje gång så dog mitt eget hopp. Jag gav så mycket hopp att jag kände mig tom och helt utan hopp för mitt eget liv. Jag vet inte vem som var feg, jag eller dem. Jag feg för att jag inte sa allt som jag ville säga. Eller de för att de inte sa det de ville säga.

Jag har så mycket osagt till de två människorna och jag kommer aldrig få se de igen. Det får jag leva med. Jag hade besvikelse inom mig som jag hade velat säga till min pappa. Men jag ville inte att han skulle få bära på det med. Tyckte han hade det nog jobbigt med sin sjukdom. Men jag då? Jag som är kvar med alla frågor och får leva med besvikelser. Jag vet inte vad som är bättre. Nu när mamma är sjuk så kan jag inte lasta henne heller med nåt. Det gjorde jag inte innan heller men nu kan jag verkligen inte göra det. Men jag bär på en besvikelse. Över så många saker i mitt liv.

Pratade nyss med mamma. De har forfarande inte tömt hennes lungor på vätskan, de måste göra det med röntgen. Hon grät och var ledsen. Lilla mamma, du är så rädd nu och jag har sett den rädslan i pappas ögon. Men han var en man och män ska inte gråta, enligt pappa, så han bet ihop. Jag minns sista gången jag rufsade om min pappas hår och sa- vi ses snart, pappa. Jag tror jag skymtade en tår i hans ögon den gången, jag tror att han visste att det var sista gången vi sågs. Nästa gång jag såg min pappa var han död. I just den sängen som han låg i när jag rufsade om hans hår en dag tidigare. DÖD, han var DÖD. Jag kan aldrig glömma det. Det var så hemskt. Min stora starka pappa, var livlös. Jag minns bara att jag skrek, pappa, pappa, pappa. Alla minnen kommer tillbaka nu när mamma också har cancer.

Idag är jag 38 år och har egna barn. Jag är vuxen, men inom mig är jag fortfarande min mammas och pappas barn. Jag är deras barn.

Inget gott nytt år...

Jag nöp mig nyss i armen, hoppades på att jag skulle drömma. Att allt som händer just nu inte är sant. Att det bara är en hemsk, hemsk, dröm. Men det är ingen dröm. Det är en mardröm i vaket tillstånd. För 1,5 år sedan begravde jag min älskade pappa. För 5 år sedan min, faster och bästa vän. Jag trodde inte att nåt mer kunde hända, på väldigt länge. Sorgen efter de är fruktansvärd. Äntligen började jag känna mig stark och levande. Då kommer bomben, mamma har cancer. Den värsta sorten. Inflammatorisk bröstcancer med spridning. Efter det så bröt jag ihop och drack alkohol som jag inte tål och sårade min älskling. Dagen efter kom han hem med skillsmässopapper. Min reaktion, min postraumatiska stressreaktion gjorde att han slutade älska mig. Vad är det som händer? Jag kan aldrig reagera, när min faster var sjuk så var jag tvungen att vara stark, när pappa var sjuk var jag tvungen att vara stark. Jag har bara mamma kvar. Varför kan ingen förstå att jag reagerar. Så fort jag är människa med känslor så blir jag lämnad. Jag vet att jag sårade min man och att det var fel men jag vet också att det är den man älskar som man sårar.

Idag är det nyårsafton. Den har vi tillbringat på akuten. Mamma blev inlagd på intensiven. De måste tömma hennes lungor på vätska. Sen ska de kolla hennes lungor igen och se om det är tumörspridning som orsakat vattnet i lungorna. Nu är jag tillbaka på jobbet och jag vill verkligen inte vara här. Men jag måste. Imorgon blir det sjukhuset igen. Allt börjar om igen. Jag orkar inte, vill inte, men jag måste det med. Hur mycket ska jag orka? Ska jag orka att bli lämnad också? Mamma kommer att lämna mig, så är den här helvetiska sjukdom, men ska ALLA lämna mig? Är det min lott i livet? Jag behöver en famn just nu. Jag fryser och jag är så rädd.
Gott nytt år...

Förlåt-mig

Igår var det ingen bra dag. Chocken har börjar lägga sig men jag sårade de människor som jag älskar mest igår. Jag hatade allt och alla. Men mest av allt hatade jag cancern och vad den gör med de vi älskar och vad den gör med oss anhöriga. Just nu är jag hjälplös inför sjukdomen. Mamma lider och det gör så ont i mig. Igår hade hon det tungt med andningen. Nästa vecka ska vi till kirurgen då får hon svar på om det har spritt sig till lungorna och andra delar av kroppen. Det blir väldigt avgörande för hur hennes behandling och prognos blir. Det känns inte hoppfullt. Förlåt för allt dumt jag sa igår till dig som jag älskar mest. Jag är bara så rädd för att bli ensam kvar.

När- allt- började- bli- bättre- blev- det- värre, igen...

Igår var det den värsta dagen sedan min pappa dog. När allt äntligen börjat plana ut och jag kände att livet på nåt sätt ändå går vidare, då kommer nästa bomb, MAMMA, har cancer. Hur kan det vara möjligt? Och hur kommer det sig att jag återigen måste bli vän med den förbannade cancern och min före detta vän/ovän döden, står återigen bakom min dörr och vill in. Jag trodde vi var färdiga med varandra, för ett bra tag. Men nej, nu är fröken död tillbaka och denna gång ute efter min mamma. När jag äntligen slutat repetera min pappas dödsögonblick då är det dags igen.

JAG ORKAR INTE. Jag vill inte. Jag kan inte än. Men jag har inget val. Jag måste finnas för min mamma, precis som jag fanns för pappa. Mitt eget liv som äntligen kändes som ett liv igen, måste återigen ta en paus. Skräcken som fanns i min pappas ögon för det okända kommer sakta nu tändas i min mammas ögon och jag vet det så väl för jag kan det här nu. Då, det är då, jag måste vara stark. Men den här gången tänker jag inte förneka mina känslor. Den här gången ska de få utlopp och det ska ske genom den här bloggen. Jag kommer att skriva om mina känslor, om mammas behandling och om det helvete det är att vara anhörig och om att bli ensam kvar.