Min vän...

Min bästa vän var ju till doktorn idag. Dem har tagit prover så om nån vecka så vet vi svaret. Än så länge vet vi inget.
Var till mamma idag. Oj, vad hon har rasat i vikt. Det går så fort. Själv känner jag mig tom just nu. Det enda som håller mig vid liv är mina älskade barn. Annars ¨så flyter jag bara med och försöker överleva. Tyvärr känner jag inget stöd av min man. Känner mmig ensam och så härdad. Jag är värd kärlek och så mycket mer... Just nu vet jag inte hur jag ska överleva...

Jag mitt i allt det här. Jag en sårbar kvinna som har tappat hoppet om nuet och försöker leva på hoppet om en bättre framtid. Det måste bli bättre. En ny tid ett nytt liv, allt annat är bättre än det här. Jag älskar så mkt och så många men vet inte hur jag ska förmå dem att förstå det. Orkar inte ge mer än jag gör. Och mitt allt som jag inte vårdar, förlåt men jag har inte orken men snälla lämna mig inte. Och alla mina älskade barn som står och ser på... Älskar er så mkt. Och allt annat som händer och jag bara flyter med. Jag gör det jag måste men inte mer. Jag måste så mycket mer än vad jag orkar. Jag försöker men kraften räcker inte till. Min älskade vän jag är så orolig för dig, du får inte dö, inte lämna mig. Du är mitt stöd här i livet utan dig finns jag inte.
Så mkt oro och inga svar. Bara en lång väntan på en hemsk sorg. Vill inte orkar inte vara med...
En dag i taget...

Sanningens dag i morgon...

Mamma ringde mig i morse och kvittrade.- Nu har jag duschat, sa hon och kvittrade. Sen ska jag byta lakan och städa, handla osv.
Men vad bra, sa jag och förklarade att det är det som hemtjänsten är till för. Men nu har jag gjort det själv, sa hon snabbt. Pratade med henne nu på em och hon var helt slut.
- Vet du, sa hon. Jag var tvungen att sitta och andas ut en hel timme efter att jag hade bytt lakan i sängen.
Det säger ganska mkt om hennes orkeslöshet.
Men hon verkade må mkt bättre nu när hon gjort allt.
I morgon är saningens dag. Min bästa kompis ska till sjukhuset. Orkar inte gå in på vad det gäller men i värsta fall får hon sitt cancerbesked i morgon. Om det är så, så kommer jag att åka in till psyket och be dem lägga in mig. För då är min gräns nådd. ALLA jag älskar får cancer och dör. Men inte hon, snälla gode gud låt det bli ett positivt besked... Jag orkar inte annars.
En dag i taget

Nya dagar, nya tankar. Hänt en hel del sista tiden. Positivt med släktingarna. Det var roligt och min moster är en underbar kvinna. Hon är en sån mamma jag alltid önskat mig. Hoppas att vi kan hålla kontakten. Mamma har förändrats sista tiden. Hon orkar inte ens hålla sig ren längre. Idag luktade hon sopor. Jag sa det och sen ringde jag hemtjänsten som hon fått beviljad men som hon inte släppt in. Men nu kanske det blir ordning. Även en döende människa ska ha värdighet. Känner mig inte gladare men sista tiden har jag känt mig lugnare. Vet inte vad det beror på men jag känner ett visst lugn. Känns som om jag förbereder mig på att möta döden. Mammas fröken död.
En dag i taget...

Pappa kom till mamma....

Var till mamma idag. Hon var gladare än hon var tidigare i tfn. Nu var hon så där öppen och snäll om allt. Inte bitter. Nu hade hon hoppet igen. Men hon berättade om en konstig dröm hon hade haft på natten. Hon drömde att hon vaknade och att pappa låg brevid henne. - Men vad gör du här?, utbrast hon. Sakta gick pappa upp och in i köket. Mamma gick efter. Där vid köksbordet satt alla som vi har mist i vår familj. De satt och skålade och drack. Mamma fösökte tysta dem och sa, - Ni väcker ju barnet. Sen tog hon alla flaskor och ställde ut dem på bron och sa åt alla att ge sig av. Jag vill inte ha med er att göra, ropade hon efter dem.
Mamma hade inte kunnat somna om efter den drömmen. Hon tyckte att det var en väldigt obehaglig dröm. Jag sa att de kanske vill visa dig hur trevligt de har i himlen? Ja, det har de säkert, men jag vill inte dit,sa hon.
Jag har en känsla av att pappa saknar mamma och längtar efter henne. Det bara känns så som om han vill hämta hem henne snart till himlen.
En dag i taget...

Mamma- gråter

Pratade precis med mamma. Hon grät och var väldigt ångestfylld. Varför har jag inte kollat upp mig tidigare? Varför finns det inget botemedel? Varför får jag inte bli frisk, osv. Hon sa också att det psykiska är värre än det fysiska. Hon är så rädd för att dö. Hon sa också att hon tror att hennes bror och syster kommer hit på fredag för att hon ska dö. Jag sa till mamma att hon måste tänka på att hon kanske inte blir friskare än vad hon är nu och att det kanske bara blir värre, och så är det ju, men jag sa det försiktigt. Jag sa att hon måste leva nu när hon har livet inte sitta instängd. Jag sa att jag betalar flygbiljetten om hon åker och träffar sin dotter som hon har i sthlm och som hon inte kommer få se mer om hon inte själv åker dig. Som det är nu så går det, men det kommer inte att gå om några månader. Det är inte rättvist att hon inte får träffa sin dotter min halvsyster innan hon dör. Det är mamma jag tänker på, ingen annan.
Min faster flög och flängde ända tills slutet, hon hade ont men hon ville leva.
Jag glömmer aldrig vårt sista möte, hon visste mer än mig då, har jag förstått. Hon visste att det var ett evigt farväl. Hon grät så mycket och kramade om mig och sa att det är sista gången vi ses, hon hade rätt. Jag har inte sett henne sen dess hon dog 3 veckor efter det. Hon hade rätt... Om jag vetat det så hade jag också gråtit och kramat om henne mer än jag gjorde.
Ja,jag vet inte. Det är så svårt. Herregud vilken mardröm. Men jag gör vad jag kan. Jag kan inte göra mer än vad jag gör. Jag känner mig så hjälplös.
Jag vill inte gå under, jag måste överleva det här. Jag måste för mina barn. Men helst av allt så vill jag bara lägga mig ner och aldrig vakna igen. Det gör för ont den här verkligheten. Livet gör ont...

Solen-skiner-.idag...

Känner mig glad trots att jag egentligen inte har nåt att vara glad över. Men solen skiner idag men det ger mig även ångest för att pappa älskade solen och för att han ej får se den igen. Och för att jag njuter av den. Delade känslor. Är på jobbet nu men när jag kommer hem så ska jag försöka få med mig min familj ut på isen och ta med fika, låta hunden springa. Jag njuter av det lilla. Precis som pappa gjorde.
På fredag händer det en bra sak, tror jag. Min mammas bror och syster som vi inte sett på 25 år kommer hem till mig på middag. De ska bo på hotell men jag har bjudit hem de till oss på fredagkväll. Jag kontaktade min moster och berätttade att mamma har cancer och inte har så lång tid kvar att leva. De blev ovänner för 25 år sen och inte pratat eller setts sen dess. Men som hon sa- jag struntar att din mamma är arg på mig, vi kommer! Härligt att höra. Mamma blev lite arg på mig men jag tror att för att kunna lämna detta jordeliv så ska man inte lämna det som ovänner. Jag tror att mamma kommer att ha en bra kväll och att cirkeln på nåt sätt är sluten efter de har fått träffas. Jag hjälpte pappa också att bli vän med en viktig person i hans liv. En av de sista sakerna min pappas sa till mig är att man ska inte vara ovänner, man lever bara en gång. Så sant lilla pappa. Och allt har en mening. Det kanske är så att jag kan ha kontakt med min moster efter mammas död. Det är ju de enda släktingarna jag har kvar. Även om vi inte är biologisk släkt, eftersom min mamma var adopterad, så är det den enda släkt jag har kvar. Jag tror att nåt gott kan komma ur det här om inte annat så har jag försökt och då vet jag.
Men just idag mår jag bra. Just nu känner jag lite glädje. Idag ska ingen dö...
En dag i taget...

Less...

Känner mig misslyckad som människa. Känns som om hela min familj och släkt är misslyckade. Känns som om alla mår dåligt och att det beror på mig. Vad har jag gjort för ont? Jag har ju knappast gett mina föräldrar denna hemska sjukdom, tvärtom de kanske har gett den till mig? Men ändå känns det som om jag är boven i allt. Jag som ställer upp för alla. Försöker finnas till visa godhet och kärlek, trots det känns det som om jag är misslyckad. Ställer jag för höga krav? Är jag för ärlig? Är det nåt fel på mig? Eller har jag fel människor runt mig? Jag känner mig inte lycklig. Något saknas, jag vet inte vad. Det känns som om jag står och stampar på samma ställe och kommer ingen vart. Bara väntar på döden. Mitt liv står stilla varje gång någon ska dö. I 8 år höll jag andas tills jag höll på att kvävas. Pappa var sjuk i 8 hela år. Hur länge ska det vara denna gång? Ska jag hålla andan i flera år nu igen? JAG VILL LEVA!!! Jag önskar mig inget annat än att döden ska försvnna ut ur mitt liv. Jag är ju mitt i livet. Vill inte, kan inte, orkar inte, bli vän med döden igen. Fan, för detta liv.

Fick giftet...

Hemma igen. Mammas värden var bättre så hon fick sin dos av giftet. Och som vanligt så pratade alla om pappa och om hur fin och positiv han alltid var. Känner mig helt slut och tom nu...

Snart godnatt

Ska lägga mig snart utan Propavan. Känner mig orolig för hur det ska gå. Idag har jag gjort mycket när det gäller mina tankar kring mamma. Jag har pratat med en sköterska på Karolinska som är specialist på cancersjukdommar. Vi pratade säkert 1,5 timme. Det var skönt. Och jag frågade henne och jag sa att jag ville ha ett ärligt svar, hur länge hon trodde att mamma hade kvar att leva. Hon trodde det handlade om några månader. Om vätskan hon hade i lungsäcken sa hon att den kommer tillbaka. Det kan bli proppar också som hon kan dö av. Ja, herregud det låter det. Så hemskt allt är. Idag sjöng mamma för min 3 åring i tfn. Jag hade på högtalaren och spelade in det. Ska spara det på datorn. Fint för Min dotter att ha kvar. Ingen vet att jag spelade in det. Men jag vill så gärna att Min dotter ska minnas mormor. Hon älskar sin mormor så mycket. Vet inte hur jag ska berätta för henne när mamma dör. Hon står ofta och vinkar mot himlen till morfar och ropar morfar, morfar. Det gör så ont i mitt hjärta. Jag måste klara det men mina älskade barn... Stackars dem. I morgon ska jag med mamma till cellgiftsavdelningen får se om hennes värden är bättre så de kan ge henne giftet. Nåt inom säger att det inte är så. Vi får se i morgon. Känner mig lamslagen och livrädd att få samma problen som jag fick efter pappa dog, hjärnstress som min läkare kallade det. Jag tappade minnet och glömde ord när jag pratade. Oj oj oj. Hur ska jag orka detta.
EN dag i taget...

Ensam

Kvällens Propavan är intagen. Skönt. Jag vet att jag kommer att sova snart. Var förbi mamm ikväll och jag såg dödskräcken i hennes ögon. Jag kan inte hjälpa henne med det. Jag har alltid hjälpt min mamma, nästan varit mamma till min egen mamma. Men nu går det inte. Jag kan inte dö istället för henne. Kan inte ge mitt liv. Om jag kunde skulle jag göra det. Men det går inte. Jag känner mig så maktlös och jag är så rädd och jag tycker så synd om mamma. Jag nästan skäms för att livet är så orättvist. Mamma ser så rädd ut. Pappa var så stark. Jag sa till pappa 2 dagar innan han dog att jag var orolig för honom. - Nej, var inte det, sa han då. Varför ska det vara så svårt. Döden måste vara det svåraste i livet. Det svåraste som komma skall. Det är det definitiva, slutet. Läskigt. Ibland känns det som om det är jag som ska dö. Man förbereder sig som den sjuke. Man måste för att orka vara ett stöd på nåt sätt. Sätta sig in i den personens öde, känslor, tankar. Jag självdör. En bit av mig dog när pappa dog. En del av mig har foten på andra sida. Jag var tvungen att bli vän med döden för döden har min pappa och snart min mamma och så många andra som jag älskar. Detta är en mardröm som bara blir värre och värre...
Tror aldrig jag har känt mig så ensam som jag känner mig just nu.
En dag i taget.

Jobbigt....

Ont i kroppen, känner ångest. Jag kan inte leva så här. Men jag kan inte komma ifrån det. Det känns som om jag är fast i smutsen och det svarta. Vill känna renhet och ärlighet. Känna mig fri och lycklig. Vet inte hur. För mycket att reda ut, jag har inte orken att ta tag i allt så jag låter livet hända. Det får sköta sig självt. Jag orkar bara inte. Jag och mina Propavan. Vågar inte försöka somna själv för det är då jag börjar grubbla och somnar till slut av utmatning. Nä, en liten vit tablett och sen 30 minuter så är det klart, jag sover. Men så hemskt att vakna. Speciellt nu när solen skiner och det börjar bli vår. Alla krav blir så tydliga då. Känner mig som en björn som måste ut ur mitt ide. Vill inte, orkar inte. Jag hatar det svarta men vågar inte se ljuset.
En dag i taget...

Jag har tre barn. Mitt äldsta dotter var min första kärlek. När jag såg henne första gången förstod jag var äkta kärlek var. Det är nåt speciellt med första barnet. Det dröjde 5 år innan jag fick mitt andra barn och 10 år innan jag fick mitt tredje barn. Min äldsta dotter är i dag 17 år. Jag brukar fråga henne var min lilla flicka tog vägen? Jag brukar säga att hon är på rymmen och att jag saknar henne. -Äh, lägg av mamma, säger hon då. Hon var verkligen mammas lilla flicka och jag är så stolt över henne idag. Jag beundrar verkligen henne.

Min mamma och pappa skiljde sig när jag var liten och min pappa var ingen bra pappa när jag var liten. Mamma var speciell. Snäll när hon var på det humöret men väldigt elak när hon var på det humöret. Ingen av mina föräldrar respekterade mig när jag var barn. Tror aldrig att de tänkte på att jag en dag skulle bli stor. Jag var nog bara i vägen och jag kände ofta att jag var ett misstag för mina föräldrar. Men det blev annorlunda när jag blev stor. Då helt plötsligt ville de vara föräldrar. De orkade helt enkelt inte med barn.

Det har jag burit med mig hela livet och när jag fick mitt första barn så svor jag på att jag aldrig skulle behandla mitt barn som jag hade blivit behandlad. Och jag har lyckats. Jag kan se henne i ögonen och veta att jag har gjort allt för henne. Jag brukar fråga henne om hon har nåt att klaga på? Om hon tycker att hon har haft en bra uppväxt och om hon har saknat nåt. Jag kan fråga det för jag vet att jag har gjort allt för att hon ska ha det bra. Det skulle aldrig mina föräldrar vågat fråga mig. De skulle aldrig velat ha hört svaret. Jag är bitter över hur min barndom blev. Jag var värd så mkt mer. Alla barn är värda kärlek. Mina föräldrar har aldrig sagt att de älskar mig.

Men jag vet att min pappa älskade mig väldigt mycket. Mamma vet jag inte. Visst har jag känt omsorgen hon haft om mig men ärligt talat så tror jag att jag bara varit i vägen många gånger. Jag har alltid hjälpt min mamma mkt. Speciellt som vuxen. Jag tror att jag har kämpat för att få nåt tillbaka, men det har jag aldrig fått. Hon blir inte snällare hur mkt jag än gör för henne. Idag gör jag inte så. Jag hjälper henne för att hon är min mamma och hon har ingen annan. Och för att hon är den enda mamma jag haft. Men jag känner sorg för att hon inte har förmågan att älska mig.

Jag älskar mina barn. Jag lever för mina barn. Och mitt mål är att de ska ha det bra. Och det har dem. Jag vet den dagen jag dör att jag kommer bli ihågkommen som en snäll mamma och förhoppningsvis farmor och mormor. Jag vill att de ska minnas mig som god. Jag kommer tyvärr inte alltid att minnas min mamma som snäll. Jag kan inte glömma det hon har gjort eller rättare sagt det hon inte gjorde för mig. Jag har förlåtit min pappa för han gjorde allt för att gottgöra det när jag var vuxen. Kanske för att han blev sjuk och ville göra allt han kunde för mig hans enda dotter. Vi gjorde så mkt tillsammans som vuxna, reste och hade kul tillsammans. Det har jag och mamma aldrig gjort.

Älska era barn som ni själva hade velat bli älskade. Respektera barnen de blir stora en dag och minns..
En dag i taget.

Mammas läkare ringde ikväll. Han lät väldigt försiktig med det han sa. Jag vågade inte fråga honom om mammas läge. Men jag frågad eom det är ok att mamma dricker alkohol och tar lugnande med tanke på cellgiftsbehandlingen. Då sa han att det är skillnad om hon får en behandling som ska bota henne, det får hon ju inte, sa han. Hon ska göra det hon mår bra av, livskvalité ska hon ha så mår hon bra av det ska hon göra det, sa han. Det kändes skönt att höra. Men samtidigt fick jag det bekräftat att det hon får är palliativa insatser/vård. Även om jag visste det så fick det bekräftat igen... Hemskt!

Är på jobbet nu. Känner mig nedslagen. Ingen bra dag. Mardrömmen har hunnit ikapp mig, just idag kunde jag inte värja mig. Så bittert och trist detta liv blev, inte alls som jag hade tänkt mig. Det blir nog inte bättre än så här. Men när jag har mist mamma, vem står på tur då? Jag har ju mist alla som är nära mig, ska det bli jag sen? Eller min man? Kan inte låta bli att tänka så...
Mammas läkare har inte ringt mig än. Konstigt. Undrar om han är rädd för mina frågor och rädd för att han måste återigen svara att det inte kommer att gå. Som han sa om pappa. Jag har hans mail men jag vill att han ringer.
EN dag i taget...

Måste säga en sak till er som tycker att jag är så stark. Jag MÅSTE orka det som händer just nu. Jag har inget val. Men det ter sig i uttryck på så många andra sätt, stressen som jag ständigt lever under. Jag tappar väldigt mycket hår. Jag tar oftast en sömntablett för att kunna sova. Jag orkar inte ta tag i privata saker som borde redas upp. Jag väntar in i det sista med att lösa familjens egna konflikter. Jag oroar mig ständigt för att nåt ska hända mina barn något. Jag målar upp saker som att jag ska bli överfallen och dödad. Säger någon bhu, så hoppar jag i taket. Det är några av uttrycken för min oerhört psykiskt påfrestande situation. Jag tar inte bara en dag i taget, jag tar EN sak i taget. Kan inte ha för många bollar i luften. Min hjärna orkar inte med stress på samma sätt som innan. Jag vet mina begränsningar och varvar ner när det blir för mkt. Ville bara förklara så ni vet att det finns nog inga starka anhöriga som inte påverkas på nåt negativt sätt även om vi orkar finnas för våra anhöriga som är sjuka. Det tär, men det syns inte alltid på oss.
Kram till er som är i samma situation på ett eller annat sätt...

Ingen behandling....

Idag fick mamma åka sjukhustaxi till sjukhuset för första gången. Jag jobbade så det fick bli så. Meningen var att hon skulle få cellgift men som det har varit sista gångerna så fick hon inget. Hon har för dåliga värden, igen... Blev orolig när det var samma sak för-förra gången också. Hon lät nedslagen när hon sa det och jag kände mig orolig. Ringde mammas doktor och bad att han skulle ringa mig men han ringde inte idag så han ringer nog i morgon. Nu är det dags. Jag ska fråga honom om hur det egentligen ligger till med henne. Jag ville undvika det men jag måste nog fråga så jag inte låter mig luras av att pappa hade så mkt tid med cancern. Han levde så många år med sin sjukdom så det är därför jag på nåt sätt förlitar mig på att det finns tid. Jag tror jag har fel när det gäller mamma. Kanske han får bekräfta det nu. Jag vet att man ska tänka på nuet men samtidigt så går jag mkt efter pappas förlopp och det ska jag nog inte göra.
RIngde till mamma igen när jag kom från jobbet. Då lät hon aggresiv och var i försvarsställning.
- Det står inte att jag har skelettcancer på mitt sjukintyg, sa hon argt.
- Nähä, vad bra, sa jag.
- Ja, precis, sa mamma lika aggresivt som hon började.
- Men mamma, du vet ju vad läkaren sa.
- Ja, jag vet det, mumlade hon. Men det bryr jag mig inte om, sa hon snabbt.
- Nä, det behöver du inte bry dig om, men du måste förstå vad doktorn säger till dig, försökte jag säga snällt.
Vi slutade samtalet kort efter det. Jag satte mig i bilen och åkte hem till henne. Jag måste se henne när hon mår så där. Vill inte att hon ska vara ensam med sina tankar då. Hon blev glad när hon såg mig i dörren. Phu, skönt, tänkte jag. Jag läser av henne snabbt och ser att hon har lugnat sig. Tror att hon blev lugnare av att se mig. Vi sätter oss i köket och pratar.
- Mamma, du har metatiserad bröstcancer. Det betyder att dina moderstumörer i dina bröst har spritt sig med metastaser i ditt blod som i sin tur har blivit tumörer i ditt skelett och i dina lungor.
- Ja, men det vet jag väl, säger hon.
Jag fortsätter, bara för att du inte fick cellgift idag så behöver det inte betyda att din cancer förvärras. Din förra dos kan ha dämpat din tumörväxtning och det kan vi inte sia om nu. Så länge du har livet och fpr behandling de gånger dina värden är bra, så måste vi vara hoppfulla och tro att det hjälper. När du har varit på din första utvärdering då vet vi hur behandlingen har funkat.
Ja, precis, säger mamma. Då har de säkert försvunnit.
- Mamma, det kan vara så att de har dämpats men det kan också vara så att de har växt ännu mer.
Men just nu vet vi inget och så länge vi inte vet så hoppas vi.
- Ja, vi slutar prata om det här nu, säger mamma tyst.
Jag bytte samtalsämne och pratade om hennes nya köksbord i stället...

En dag i taget

Varit ledig idag, skönt. Var förbi mamma ikväll och hon var helt nerdrogad av lugnande. Skrämmande att se men hon mår som bäst då. Hon är lugn och bekymmerslös. Ingen cancer eller dödsångest kommer åt henne då. Det kanske är det rätta sättet för henne att hantera sin ångest. Pappa gjorde inte så han ville vara medveten om varje minut av sitt liv. Det gjorde att jag kände mig trygg med var han var i sin sjukdom. Men mamma är det svårare. Vet inte riktigt hur mkt jag ska puscha henne. Det känns som om hon är så mkt sjukare.
En dag i taget.

Snart 2 år...

Min pappa som var så stor och stark, finns inte mer. Hur är det möjligt att en sån otroligt livsglad människa är död? För mig är det obegripligt. Jag har nog inte fattat det än. Om jag förstod så vet jag inte hur jag skulle må? Jag skulle nog bryta ihop på riktigt. Pappa har varit borta i snart 2 år och jag tror inte att jag har förstått att han inte kommer tillbaka. Han är så tydlig framför mig. Jag hör och ser honom jämt. Tanken på att jag kanske lever i 40 år till utan varken mamma eller pappa är ofattbar. Jag kan inte se eller förstå hur jag kommer att klara av det. Redan nu så är jag så ensam. Hur kommer det inte bli när mamma är död? Jag vet att hon med säkerhet inte lever i sommar, men det går inte att ta in. Måste hitta balansen igen. Det känns som om jag tappat den på riktigt nu. Måste bli normal. Hitta tillbaka till mig själv. Men jag vet inte hur. Jag saknar mitt liv som jag hade. Jag saknar mig själv. Var tog jag vägen? Och var tog livet vägen?
En dag i taget

Hjälp....

Pratade med mamma i telefon idag och hon lät så dålig. Jag frågade om hon hade ont men då sa hon att det är det psykiska som är så jobbigt. Hon var på gränsen att bryta ihop, jag hörde det. Jag åkte dit och hon såg helt slut ut. Jag hade inte sett henne på 1 dag och hon hade redan magrat? Så liten och tunn hon ser ut. Tanken slog mig? Vad gör man med en döende människa som mår psykiskt dåligt? Jag kan ju inte åka med henne till psyket? Men hur tänker vården egentligen? De har gett mig ett otroligt ansvar som ensam anhörig. Jag kan inte hantera en människa som har dödsångest. Jag vet inte hur jag ska göra med mamma. Det känns som om jag inte räcker till.
Min man är återigen inne i period då han hatar mig. Jag bjöd hem två vänner i fredags och drack vin. Han hatar när jag dricker men det är inte ofta jag gör det. Det är enda gången jag kan vila min hjärna från allt som sker. Jag är en person som blir glad när jag dricker och när jag har mina vänner runt mig. Kan inte förstå varför han inte har nån förståelse för allt jag går igenom? Han verkligen hatar mig nu. Sprider negativ energi. Jag tassar på tå hemma för att inte reta upp honom. Inte ens hemma har jag en fristad.
Jag känner mig så fruktansvärt ensam. Som om jag springer runt i en skog och inte hittar en stig hem igen. Men var är hem? Jag vet inte längre. Känns som om jag skulle vilja gräva upp pappas grav och lägga mig brevid honom. Saknar min snälla pappa. Vill skrika, gråta, hjälp mig...
Pappa, pappa, pappa. Mamma, mamma, mamma, vad är det som händer?
En dag i taget...

Ensam

Känner mig rädd. Så fruktansvärt rädd för allt som händer just nu. Men jag lever och mamma lever. Igår bjöd jag hem två vänner som känt mig väldigt länge. Det var kul! Jag måste tänka på mig själv ibland. Det var kul att prata om gamla minnen och en hel del skratt blev det. Jag måste försöka leva trots allt. Mamma har passat min treåring en stund idag. Hon säger att hon inte orkar men jag efteråt så mår hon så bra. Det är ju det jag vet och jag vill att min dotter ska minnas mormor det är därför jag försöker att de träffas ofta. Mamma förstår inte hur allvarligt sjuk hón är. Det kanske är lika bra. Hon ser så mkt sjukare ut nu. Det känns som om det går så snabbt. Får se när de ska röntga henne igen. Då får vi veta om cellgiftet lyckas dämpa tumörspridning eller ej. Det känns inte hoppfullt. Herregud vilken mardröm det här är. När ska detta ta slut? Känner mig så fruktansvärt ensam. Behöver en famn och en förstående människa. Jag står snart inte ut. Jag är så ensam om allt som händer.
En dag i taget

Fick en kommentar på mitt sista inlägg. Det berörde mig. En helt okänd människa förstod att jag reagerar!!! Det är första människan som sagt det. Ibland tycker jag att det är konstigt att jag inte reagerar mer. Men jag tror att det är mitt skrivande som hjälper mig att orka leva. Skriva, skriva skriva. Under hela min uppväxt så skrev jag av mig. Det är nog min terapi.
Jag skulle vilja skrika, gråta, lägga mig ner på golvet och bryta ihop men jag gör det inte. Jag vågar inte. Jag är rädd för att jag aldrig blir människa igen om jag gör det. Jag har mist så många nu som jag älskar. Jag har så mycket sorg inom mig men jag måste orka. Jag har mina barn, mitt jobb. Jag måste ta hand om dem. Jag vet att jag är en stark person men jag vet också att jag bara är människa.

Just nu är jag inne i en period av förberedelse. Jag tänkte mycket på hur jag skulle ordna pappas begravning och den blev så oerhört fin. Det blev pappa. Pappa var en man från skogen. Han älskade naturen och det levet. Han bodde i skogen, jagade, fiskade, eldade. Det var hans liv. På kistan hade jag granris och liljekonvaljer som pappa älskade. Han sprang och plockade liljkonvaljer till mitt bröllop ett år innan han dog. När pappa begravdes fanns det inga i skogen så jag specialbeställde de från europa. En bekant spelade gitarr i kapellet och sjöng jag trivs bäst i öppna landskap. Inte ett öga var torrt. Min dotters kompis sjöng, håll mitt hjärta, som pappa älskade.

Jag har tänkt mkt på hur mammas begravning kommer att bli. Vilka låtar som ska spelas, osv. Och om jag orkar så ska jag själv sjunga, "jag ska måla hela världen lilla mamma". Mamma sjöng den sången jämt för mig när jag var liten och jag förknippar den så mkt med henne.
Men jag vet inte hur jag kommer må. Det går inte att förbereda sig. När de bar ut pappas kista fårn kapellet så gick jag närmast efter och den smärtan kommer jag aldrig att glömma. Lilla pappa. Mina tårar rann nerför mina kinder och det gjorde så ont.
Jag vet inte hur jag kommer klara av mammas död. Jag klarade av pappas, jag gjorde det. Men jag vet inte hur det blir med mamma. Det är inte rättvist.
En dag i taget...

Livet Är här och nu!!!

Härlig dag. Varit på stan med min äldsta dotter och ätit lunch. Orkade inte ringa mamma i morse. Ville leva normalt. Gå på stan och äta lunch. Det var skönt. Pratade med mamma för en stund sedan. Hon mådde bra och berättade att hon träffat en kvinna i går på cellgiftsavd som hade bukspottcancer och de hade sagt att hon hade 3 mån till 3 år kvar att leva. - Henne går det inte att bota , sa mamma.
- Men mamma, din cancer går inte heller att bota, sa jag.
Nä, det vet jag väl, sa hon då.
- Men säg inte det då, sa jag.
Tyst...
- Ja, men jag ar ju bättre prognos, sa hon då.
- Sånt vet man inte, sa jag.
Pappa gav de 6 månader att leva, men pappa levde i nästan 8 år. Man kan aldrig veta hur mkt behandling en människa tål. Pappa tålde med mkt behandling och han hade en enorm vilja att leva.
Varför jag säger så här till mamma är först och främst för att det är sanningen, men också för att mamma ska LEVA i nuet och ta vara på varje minut. Och om det innebär att hon arbetar med spridd cancer till skelett och lungor så GÖR det då. Man ska göra det man mår bra av. Pappa frågade ofta mig om råd.
- Tycker du jag ska åka till thailand? Ska jag köpa en ny skoter, osv..
JA, pappa, det tycker jag du ska. Man ska göra det man vill. Bli egoistisk men samtidigt inte glömma oss anhöriga men tänka på sig själv. Göra det man vill. Säga det man vill...

Livet är här och nu. Och ingen statistik eller diagnos kan bestämma över det.
En dag i taget...

Leva-nu

Var till mamma ikväll. Det är så svårt att se henne lida. Mamma är rädd nu. Hon har börjat förstå att hon ska dö, snart. Hon har ångest och är rädd. Det gör det så svårt för mig. Jag säger allt som jag borde ha sagt till pappa. Men som jag aldrig sa. Men med pappa var det lättare. Han LEVDE varje minut han ville inte missa nåt av livet så länge han levde. Det var underbart att se att han LEVDE. Mamma lever inte på det sättet. Hon väntar på döden. Pappa sprang från döden så fort han kunde. Önskar att mamma skulle försöka njuta av det som är nu. Jag försöker att göra och ge henne fina minnen. Jag kommer med min lilla treåring som avgudar sin mormor. Mamma älskar henne men hon blir nästan arg för att vi kommer. Hon vill dö ifred. Men hon kommer inte att dö idag eller i morgon. Livet måste levad NU. Hon har livet oavsett plågor så har hon livet nu. Men mamma låter dagarna passera. - Jag kanske skulle må bra om jag jobbade, sa hon i kväll. MEN gör det då, sa jag. Två timmar om dagen. För det sociala. Hon ska ju inte dö nu. Jag och min faster var på en resa tre veckor innan hon dog. Pappa och jag var och fiskade två veckor innan han dog. Livet måste levas nu. Oavsett cancer eller ej. Cancern har inte vunnit förrän sista andetaget är taget...
EN dag i taget...

ONT

Dessa ord får inte mig att vilja leva.
Men dem ger mig ett andrum och får mig att känna att jag lever, just nu, idag , i morgon.
Dessa rader jag skriver här gör mig inte lyckligare eller starkare. Dem får mig inte att ha mindre ont eller mindre ångest.
Men mina meningar och ord här ger mig en anledning att försöka se en mening med allt som händer. Men det är inget skäl till varför jag skriver det här.
Mina ord som skrivs här har kanske ingen mening för er, men mig gör de levande just nu ,idag, i morgon.

Konstig-känsla

Vi var i Pappas hus i helgen. Det kändes konstigt. Det mest konstiga är egentligen inte att pappa inte är där. Det allra konstigaste är att det är jag som måste hålla ordning. Elda i kaminen, hämta veden. Bädda, laga mat, städa. Allt det gjorde pappa. Jag bara njöt när jag var där när jag var liten och växte upp. Det var ju pappas hem när jag var vuxen.
Jag sov konstigt i helgen. Vaknade flera gånger på natten. Jag bara stirrade rakt ut vet ej varför jag vaknade men det kändes som om jag blev väckt. Var det pappa? Jag vet inte. Det känns bra men konstigt att vara där. Bra för att jag är runt pappas saker. Men konstigt för att det är så tomt utan honom där. Fortfarande så vill jag att allt ska vara som han hade det. Jag gick och plockade och tänkte hela tiden på var pappa hade sina saker. La tillbaka allt på rätta stället. Konstigt. Undrar hur länge jag ska hålla på så?

Jag har inte orkat vara till mamma idag. Ska åka dit i morgon. På onsdag är det cellgift om hennes värden är bättre.
En dag i taget...