Måste säga en sak till er som tycker att jag är så stark. Jag MÅSTE orka det som händer just nu. Jag har inget val. Men det ter sig i uttryck på så många andra sätt, stressen som jag ständigt lever under. Jag tappar väldigt mycket hår. Jag tar oftast en sömntablett för att kunna sova. Jag orkar inte ta tag i privata saker som borde redas upp. Jag väntar in i det sista med att lösa familjens egna konflikter. Jag oroar mig ständigt för att nåt ska hända mina barn något. Jag målar upp saker som att jag ska bli överfallen och dödad. Säger någon bhu, så hoppar jag i taket. Det är några av uttrycken för min oerhört psykiskt påfrestande situation. Jag tar inte bara en dag i taget, jag tar EN sak i taget. Kan inte ha för många bollar i luften. Min hjärna orkar inte med stress på samma sätt som innan. Jag vet mina begränsningar och varvar ner när det blir för mkt. Ville bara förklara så ni vet att det finns nog inga starka anhöriga som inte påverkas på nåt negativt sätt även om vi orkar finnas för våra anhöriga som är sjuka. Det tär, men det syns inte alltid på oss.
Kram till er som är i samma situation på ett eller annat sätt...