Ensam

Kvällens Propavan är intagen. Skönt. Jag vet att jag kommer att sova snart. Var förbi mamm ikväll och jag såg dödskräcken i hennes ögon. Jag kan inte hjälpa henne med det. Jag har alltid hjälpt min mamma, nästan varit mamma till min egen mamma. Men nu går det inte. Jag kan inte dö istället för henne. Kan inte ge mitt liv. Om jag kunde skulle jag göra det. Men det går inte. Jag känner mig så maktlös och jag är så rädd och jag tycker så synd om mamma. Jag nästan skäms för att livet är så orättvist. Mamma ser så rädd ut. Pappa var så stark. Jag sa till pappa 2 dagar innan han dog att jag var orolig för honom. - Nej, var inte det, sa han då. Varför ska det vara så svårt. Döden måste vara det svåraste i livet. Det svåraste som komma skall. Det är det definitiva, slutet. Läskigt. Ibland känns det som om det är jag som ska dö. Man förbereder sig som den sjuke. Man måste för att orka vara ett stöd på nåt sätt. Sätta sig in i den personens öde, känslor, tankar. Jag självdör. En bit av mig dog när pappa dog. En del av mig har foten på andra sida. Jag var tvungen att bli vän med döden för döden har min pappa och snart min mamma och så många andra som jag älskar. Detta är en mardröm som bara blir värre och värre...
Tror aldrig jag har känt mig så ensam som jag känner mig just nu.
En dag i taget.