Var till mamma ikväll. Det är så svårt att se henne lida. Mamma är rädd nu. Hon har börjat förstå att hon ska dö, snart. Hon har ångest och är rädd. Det gör det så svårt för mig. Jag säger allt som jag borde ha sagt till pappa. Men som jag aldrig sa. Men med pappa var det lättare. Han LEVDE varje minut han ville inte missa nåt av livet så länge han levde. Det var underbart att se att han LEVDE. Mamma lever inte på det sättet. Hon väntar på döden. Pappa sprang från döden så fort han kunde. Önskar att mamma skulle försöka njuta av det som är nu. Jag försöker att göra och ge henne fina minnen. Jag kommer med min lilla treåring som avgudar sin mormor. Mamma älskar henne men hon blir nästan arg för att vi kommer. Hon vill dö ifred. Men hon kommer inte att dö idag eller i morgon. Livet måste levad NU. Hon har livet oavsett plågor så har hon livet nu. Men mamma låter dagarna passera. - Jag kanske skulle må bra om jag jobbade, sa hon i kväll. MEN gör det då, sa jag. Två timmar om dagen. För det sociala. Hon ska ju inte dö nu. Jag och min faster var på en resa tre veckor innan hon dog. Pappa och jag var och fiskade två veckor innan han dog. Livet måste levas nu. Oavsett cancer eller ej. Cancern har inte vunnit förrän sista andetaget är taget...
EN dag i taget...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Va bra skrivet!! Håller med till fullo. Man skall försöka leva varje dag. Inte alltid så lätt och jag kan förstå din mamma också. Det är jobbigt och en chock att veta att man skall dö.
SvaraRaderaSjälv har jag mist min syster i olycka, min pappa i malignt melanom och har även själv malignt melanom. Jag vet att jag kommer dö i det här.. men inte än hoppas jag. Inte på ett bra tag. Råkade läsa statistik idag och fick veta att jag har 6,7 % chans att överleva fem år. Var inte någon kul läsning.. men det finns en chans och den vill jag ta.
Hoppas att din mamma också snart börjar leva igen.
Kramar