Ska lägga mig snart utan Propavan. Känner mig orolig för hur det ska gå. Idag har jag gjort mycket när det gäller mina tankar kring mamma. Jag har pratat med en sköterska på Karolinska som är specialist på cancersjukdommar. Vi pratade säkert 1,5 timme. Det var skönt. Och jag frågade henne och jag sa att jag ville ha ett ärligt svar, hur länge hon trodde att mamma hade kvar att leva. Hon trodde det handlade om några månader. Om vätskan hon hade i lungsäcken sa hon att den kommer tillbaka. Det kan bli proppar också som hon kan dö av. Ja, herregud det låter det. Så hemskt allt är. Idag sjöng mamma för min 3 åring i tfn. Jag hade på högtalaren och spelade in det. Ska spara det på datorn. Fint för Min dotter att ha kvar. Ingen vet att jag spelade in det. Men jag vill så gärna att Min dotter ska minnas mormor. Hon älskar sin mormor så mycket. Vet inte hur jag ska berätta för henne när mamma dör. Hon står ofta och vinkar mot himlen till morfar och ropar morfar, morfar. Det gör så ont i mitt hjärta. Jag måste klara det men mina älskade barn... Stackars dem. I morgon ska jag med mamma till cellgiftsavdelningen får se om hennes värden är bättre så de kan ge henne giftet. Nåt inom säger att det inte är så. Vi får se i morgon. Känner mig lamslagen och livrädd att få samma problen som jag fick efter pappa dog, hjärnstress som min läkare kallade det. Jag tappade minnet och glömde ord när jag pratade. Oj oj oj. Hur ska jag orka detta.
EN dag i taget...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Vilket fint namn på det, hjärnstress, precis så som jag upplevde det när jag helt plötsligt glömde mitt person nummer, glömde mitt namn och vart jag bodde. Glömde bort hur man körde hem till mig från affären och blev allmänt snurrig, trodde jag med hade fått hjärntumör först innan jag förstod att all stress kan spöka med huvudet.
SvaraRaderaHoppas det går bra hos läkaren!
Jag har tagit en bloggpaus på min blogg och stängt ner den för tillfället. Men kommer fortsätta läsa din. Många kramar axelpaxel!