Mamma- gråter

Pratade precis med mamma. Hon grät och var väldigt ångestfylld. Varför har jag inte kollat upp mig tidigare? Varför finns det inget botemedel? Varför får jag inte bli frisk, osv. Hon sa också att det psykiska är värre än det fysiska. Hon är så rädd för att dö. Hon sa också att hon tror att hennes bror och syster kommer hit på fredag för att hon ska dö. Jag sa till mamma att hon måste tänka på att hon kanske inte blir friskare än vad hon är nu och att det kanske bara blir värre, och så är det ju, men jag sa det försiktigt. Jag sa att hon måste leva nu när hon har livet inte sitta instängd. Jag sa att jag betalar flygbiljetten om hon åker och träffar sin dotter som hon har i sthlm och som hon inte kommer få se mer om hon inte själv åker dig. Som det är nu så går det, men det kommer inte att gå om några månader. Det är inte rättvist att hon inte får träffa sin dotter min halvsyster innan hon dör. Det är mamma jag tänker på, ingen annan.
Min faster flög och flängde ända tills slutet, hon hade ont men hon ville leva.
Jag glömmer aldrig vårt sista möte, hon visste mer än mig då, har jag förstått. Hon visste att det var ett evigt farväl. Hon grät så mycket och kramade om mig och sa att det är sista gången vi ses, hon hade rätt. Jag har inte sett henne sen dess hon dog 3 veckor efter det. Hon hade rätt... Om jag vetat det så hade jag också gråtit och kramat om henne mer än jag gjorde.
Ja,jag vet inte. Det är så svårt. Herregud vilken mardröm. Men jag gör vad jag kan. Jag kan inte göra mer än vad jag gör. Jag känner mig så hjälplös.
Jag vill inte gå under, jag måste överleva det här. Jag måste för mina barn. Men helst av allt så vill jag bara lägga mig ner och aldrig vakna igen. Det gör för ont den här verkligheten. Livet gör ont...