Ingen behandling....

Idag fick mamma åka sjukhustaxi till sjukhuset för första gången. Jag jobbade så det fick bli så. Meningen var att hon skulle få cellgift men som det har varit sista gångerna så fick hon inget. Hon har för dåliga värden, igen... Blev orolig när det var samma sak för-förra gången också. Hon lät nedslagen när hon sa det och jag kände mig orolig. Ringde mammas doktor och bad att han skulle ringa mig men han ringde inte idag så han ringer nog i morgon. Nu är det dags. Jag ska fråga honom om hur det egentligen ligger till med henne. Jag ville undvika det men jag måste nog fråga så jag inte låter mig luras av att pappa hade så mkt tid med cancern. Han levde så många år med sin sjukdom så det är därför jag på nåt sätt förlitar mig på att det finns tid. Jag tror jag har fel när det gäller mamma. Kanske han får bekräfta det nu. Jag vet att man ska tänka på nuet men samtidigt så går jag mkt efter pappas förlopp och det ska jag nog inte göra.
RIngde till mamma igen när jag kom från jobbet. Då lät hon aggresiv och var i försvarsställning.
- Det står inte att jag har skelettcancer på mitt sjukintyg, sa hon argt.
- Nähä, vad bra, sa jag.
- Ja, precis, sa mamma lika aggresivt som hon började.
- Men mamma, du vet ju vad läkaren sa.
- Ja, jag vet det, mumlade hon. Men det bryr jag mig inte om, sa hon snabbt.
- Nä, det behöver du inte bry dig om, men du måste förstå vad doktorn säger till dig, försökte jag säga snällt.
Vi slutade samtalet kort efter det. Jag satte mig i bilen och åkte hem till henne. Jag måste se henne när hon mår så där. Vill inte att hon ska vara ensam med sina tankar då. Hon blev glad när hon såg mig i dörren. Phu, skönt, tänkte jag. Jag läser av henne snabbt och ser att hon har lugnat sig. Tror att hon blev lugnare av att se mig. Vi sätter oss i köket och pratar.
- Mamma, du har metatiserad bröstcancer. Det betyder att dina moderstumörer i dina bröst har spritt sig med metastaser i ditt blod som i sin tur har blivit tumörer i ditt skelett och i dina lungor.
- Ja, men det vet jag väl, säger hon.
Jag fortsätter, bara för att du inte fick cellgift idag så behöver det inte betyda att din cancer förvärras. Din förra dos kan ha dämpat din tumörväxtning och det kan vi inte sia om nu. Så länge du har livet och fpr behandling de gånger dina värden är bra, så måste vi vara hoppfulla och tro att det hjälper. När du har varit på din första utvärdering då vet vi hur behandlingen har funkat.
Ja, precis, säger mamma. Då har de säkert försvunnit.
- Mamma, det kan vara så att de har dämpats men det kan också vara så att de har växt ännu mer.
Men just nu vet vi inget och så länge vi inte vet så hoppas vi.
- Ja, vi slutar prata om det här nu, säger mamma tyst.
Jag bytte samtalsämne och pratade om hennes nya köksbord i stället...

En dag i taget