Fick en kommentar på mitt sista inlägg. Det berörde mig. En helt okänd människa förstod att jag reagerar!!! Det är första människan som sagt det. Ibland tycker jag att det är konstigt att jag inte reagerar mer. Men jag tror att det är mitt skrivande som hjälper mig att orka leva. Skriva, skriva skriva. Under hela min uppväxt så skrev jag av mig. Det är nog min terapi.
Jag skulle vilja skrika, gråta, lägga mig ner på golvet och bryta ihop men jag gör det inte. Jag vågar inte. Jag är rädd för att jag aldrig blir människa igen om jag gör det. Jag har mist så många nu som jag älskar. Jag har så mycket sorg inom mig men jag måste orka. Jag har mina barn, mitt jobb. Jag måste ta hand om dem. Jag vet att jag är en stark person men jag vet också att jag bara är människa.
Just nu är jag inne i en period av förberedelse. Jag tänkte mycket på hur jag skulle ordna pappas begravning och den blev så oerhört fin. Det blev pappa. Pappa var en man från skogen. Han älskade naturen och det levet. Han bodde i skogen, jagade, fiskade, eldade. Det var hans liv. På kistan hade jag granris och liljekonvaljer som pappa älskade. Han sprang och plockade liljkonvaljer till mitt bröllop ett år innan han dog. När pappa begravdes fanns det inga i skogen så jag specialbeställde de från europa. En bekant spelade gitarr i kapellet och sjöng jag trivs bäst i öppna landskap. Inte ett öga var torrt. Min dotters kompis sjöng, håll mitt hjärta, som pappa älskade.
Jag har tänkt mkt på hur mammas begravning kommer att bli. Vilka låtar som ska spelas, osv. Och om jag orkar så ska jag själv sjunga, "jag ska måla hela världen lilla mamma". Mamma sjöng den sången jämt för mig när jag var liten och jag förknippar den så mkt med henne.
Men jag vet inte hur jag kommer må. Det går inte att förbereda sig. När de bar ut pappas kista fårn kapellet så gick jag närmast efter och den smärtan kommer jag aldrig att glömma. Lilla pappa. Mina tårar rann nerför mina kinder och det gjorde så ont.
Jag vet inte hur jag kommer klara av mammas död. Jag klarade av pappas, jag gjorde det. Men jag vet inte hur det blir med mamma. Det är inte rättvist.
En dag i taget...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Åh lilla du, jag skulle så gärna vilja krama om dig...
SvaraRaderaJag är den som skrev anonymt innan, visste inte hur jag skulle göra för att kunna namnge en profil men nu fick jag till det...
Vi har skrivit i samma tråd i ett annat forum, det var därför jag halkade in på din blogg.
Jag förstår inte heller varför du inte reagerat mer, i den sits du är hade nog många bara lagt sig ner och blivit apatiska. Hur mycket sorg ska en människa behöva ta? Du har redan mist så mycket, hur mycket ska du tåla?
Men du har rätt i att du har dina barn, för deras skull måste man orka. De har inte förtjänat detta heller, tillsammans måste ni orka.
Du kommer att klara av din mammas död också, vi människor är så starka så starka. Sen är det orättvist, att vissa måste orka så mycket mer.
Jag läser just nu en bok om en kvinna som förlorade sin man och två av sina tre barn i tsunamin 2004. Jag läser den av enbart ett skäl, att inse att om man klarar av den sorgen, så klarar man av allt. Det är en tröst för mig som kommer att förlora min älskade mamma, klarade den kvinnan av sin sorg så klarar jag av min.
Du tröstar mig också, för du har överlevt så mycket sorg, det får mig att tro att jag också kommer att orka med det när den dagen kommer.
Kram!