Snart 2 år...

Min pappa som var så stor och stark, finns inte mer. Hur är det möjligt att en sån otroligt livsglad människa är död? För mig är det obegripligt. Jag har nog inte fattat det än. Om jag förstod så vet jag inte hur jag skulle må? Jag skulle nog bryta ihop på riktigt. Pappa har varit borta i snart 2 år och jag tror inte att jag har förstått att han inte kommer tillbaka. Han är så tydlig framför mig. Jag hör och ser honom jämt. Tanken på att jag kanske lever i 40 år till utan varken mamma eller pappa är ofattbar. Jag kan inte se eller förstå hur jag kommer att klara av det. Redan nu så är jag så ensam. Hur kommer det inte bli när mamma är död? Jag vet att hon med säkerhet inte lever i sommar, men det går inte att ta in. Måste hitta balansen igen. Det känns som om jag tappat den på riktigt nu. Måste bli normal. Hitta tillbaka till mig själv. Men jag vet inte hur. Jag saknar mitt liv som jag hade. Jag saknar mig själv. Var tog jag vägen? Och var tog livet vägen?
En dag i taget