Hjälp....

Pratade med mamma i telefon idag och hon lät så dålig. Jag frågade om hon hade ont men då sa hon att det är det psykiska som är så jobbigt. Hon var på gränsen att bryta ihop, jag hörde det. Jag åkte dit och hon såg helt slut ut. Jag hade inte sett henne på 1 dag och hon hade redan magrat? Så liten och tunn hon ser ut. Tanken slog mig? Vad gör man med en döende människa som mår psykiskt dåligt? Jag kan ju inte åka med henne till psyket? Men hur tänker vården egentligen? De har gett mig ett otroligt ansvar som ensam anhörig. Jag kan inte hantera en människa som har dödsångest. Jag vet inte hur jag ska göra med mamma. Det känns som om jag inte räcker till.
Min man är återigen inne i period då han hatar mig. Jag bjöd hem två vänner i fredags och drack vin. Han hatar när jag dricker men det är inte ofta jag gör det. Det är enda gången jag kan vila min hjärna från allt som sker. Jag är en person som blir glad när jag dricker och när jag har mina vänner runt mig. Kan inte förstå varför han inte har nån förståelse för allt jag går igenom? Han verkligen hatar mig nu. Sprider negativ energi. Jag tassar på tå hemma för att inte reta upp honom. Inte ens hemma har jag en fristad.
Jag känner mig så fruktansvärt ensam. Som om jag springer runt i en skog och inte hittar en stig hem igen. Men var är hem? Jag vet inte längre. Känns som om jag skulle vilja gräva upp pappas grav och lägga mig brevid honom. Saknar min snälla pappa. Vill skrika, gråta, hjälp mig...
Pappa, pappa, pappa. Mamma, mamma, mamma, vad är det som händer?
En dag i taget...