Jobbigt....

Ont i kroppen, känner ångest. Jag kan inte leva så här. Men jag kan inte komma ifrån det. Det känns som om jag är fast i smutsen och det svarta. Vill känna renhet och ärlighet. Känna mig fri och lycklig. Vet inte hur. För mycket att reda ut, jag har inte orken att ta tag i allt så jag låter livet hända. Det får sköta sig självt. Jag orkar bara inte. Jag och mina Propavan. Vågar inte försöka somna själv för det är då jag börjar grubbla och somnar till slut av utmatning. Nä, en liten vit tablett och sen 30 minuter så är det klart, jag sover. Men så hemskt att vakna. Speciellt nu när solen skiner och det börjar bli vår. Alla krav blir så tydliga då. Känner mig som en björn som måste ut ur mitt ide. Vill inte, orkar inte. Jag hatar det svarta men vågar inte se ljuset.
En dag i taget...