Jobbig tid

Länge sen jag skrev nu. Mamma är väldigt sjuk. Hon har fått hjärn
Tumörer. Hon gråter och är rädd. Jag är rädd. Jag vet att
Jag snart inte har en mamma, det är hemskt.
Just nu är jag så rädd för hur mamma tänker.
Vilken ångest hon bär på... Livet är på väg att
Förändras. Vet att det händer snart...
Dö inte mamma...
En dag i taget....

Svarta Dalen...

Jag var och hälsade på i den svarta dalen. Den som en gång var mitt hem. Dalen, den svarta,som jag svor på att aldrig glömma, den blev mitt hem en stund igen. Jag ville inte dit och jag vill inte dit igen men på nåt sätt så hamnar jag där då och då. Ingen vill dit och ändå vill man aldrig därifrån när man är där. Så fridfullt och lugnt, tyst men så falskt. Inget är på riktigt, det är en låtsas värld som vem som helst är välkommen till, men har man otur så kommer man aldrig därifrån. Jag gjorde det igen. Jag kom tillbaka till vår värld där de flesta lever, inte alla men många. Jag kan längta tillbaka lika mycket som jag lovar mig själv och andra att jag aldrig mer ska dit. Men jag vet att jag är snart där igen. Men jag är rädd att jag blir kvar där. Jag vill ha allt. Den här världen och världen i svarta dalen. Men man kan inte leva i båda världarna. Jag måste välja. Men vet inte hur... Det gör så ont. I svarta dalen kan ingenting komma åt mig. Alla är lyckliga och alla lever... Ingen är död, ingen.

6 år sedan du dog...

Idag har min älskade faster varit död i 6 år. Hon blev endast 50 år och dog av cancer. En av de finaste människorna jag kände. Hon var min bästa vän, mamma och faster. Det är så overkligt att hon är död. Att en sån människa bara försvann. Var är hon nu? Hon måste finnas, det går inte bara att försvinnna, att dö. Hon måste finnas i himlen.

Sista tiden har jag inte mått bra. Mamma blir sämre, min sorg efter pappa och min faster blandas med rädslan för att mamma ska dö snart. Jag är förvirrad och försöker hitta en balans. Sköta mitt jobb, min familj, mig själv. Sorgen är så stor och stark och den bryter ner mig långsamt. Ibland får jag andrum och bygger upp mitt jag igen men efter ett tag har sorgen ett grepp om mig igen. Jag tänker på pappa och vårat sista möte. Hur jag rufsade om han i håret och sa att vi ses i morgon. Om jag hade vetat att det var sista gången jag såg min pappa i livet, vad hade jag då gjort. Tur att man inte vet. Jag hade hållt om honom hårt och gråtit och bett honom att aldrig släppa taget om livet och om mig. Jag hade bett pappa kämpa och sagt att jag inte klarar mig utan honom. Men ovetande så åkte jag hem. För att nästa gång hitta dig död.

Idag fyller min yngsta dotter 4 år. Vi ska ha kalas. Varför ska alltid glädje blandas med sorg? Livet går vidare, trots att det är 6 år sedan min faster dog....

En dag i taget...

Kistlocket,...

Har inte mycket att säga just nu. Känner mig ganska harmoniskt och just nu känns det som om jag har distans till allt. Jag känner mig lugn som att jag inte bryr mig. Sanningen är att jag orkar inte oroa mig just nu. Ibland kommer jag till en punkt då jag bara måste stå ut och inte sörja eller oroa mig. Just nú är en sån tid, då jag bara står ut. Oroar mig inte för mycket just nu, inte för att det inte finns saker att oroa mig för, men bara för att jag inte har kraften eller orken att oroa mig. Så många människor runt omkring mig, undrar hur de uppfattar mig? Jag har ingen aning. Jag har varit så upptagen med min sorg att jag inte ens reflekterat över hur människor runt mig uppfattar mig. Så många nya människor som finns i mitt liv. De har blivit vänner, de är mina arbetskompisar som verkar bry sig om mig. Men jag blandar aldrig in min sorg i mitt jobb. De vet vad som hänt och att mamma nu är sjuk, men jag sjukskriver mig aldrig och jag låter aldrig min sorg gå ut över mitt jobb. Men jag undrar om de ser min sorg om de ser igenom min fasad. Jag vet inte.
Jag får ibland ett behov av att bara få slippa allt. Det hände hos en arbetskompis för ett tag sen. Vet inte vad som egentligen hände men hon bjöd hem mig på vin och jag minns inte min hemresa. Jag vaknade på min soffa och visste inte om det var ett kistlock eller en vägg som jag knackade på- Just i den stunden så brydde jag inte mig om det var väggen eller ett kistlock. Den natten och morgonen därpå så var jag i en annan värld och ingenting gjorde ont och ingen sorg nådde mig. Jag var i dimmans vörld, långt, långt bort. Så hemskt att vakna och inte minnas hur jag kom hem. Såna gånger riskerar jag mitt liv, men jag måste för att få komma bort, bort från mig själv, mitt liv. Men det är sorgligt i sig att jag gör så mot mig själv. Jag vet inte om någon kan förstå vad jag menar men när det gör som ondast och de gånger jag inte kan koppla bort smärtan måste jag fly från den. Det händer inte ofta, men de gånger det händer riskerar jag mitt liv. Jag borde inte, men jag har inte hittat nåt annat sätt...
En dag i taget....

Farsdag... Ingen bra dag!

Jobbig helg på många sätt. Farsdag är en dag numera av sorg. Känner ingen glädje på farsdag längre. Saknar pappa enormt! Mamma var här på söndagen och åt middag. Hon mår inte bra och jag såg döden i hennes ansikte. Jag försöker så smidigt jag kan fråga hur hon mår men det är så svårt för hon blir så arg när jag frågar. Men jag ser att hon inte mår bra och jag måste veta så jag vet när det är dags att ta hjälp. För hon väntar ju in i det sista innan hon säger om det är nåt. Men oj vad hon ser sliten och tärd ut nu... Det gör så ont i mig för allt upprepar sig. Allt jag har bearbetat med pappas sjukdom går i repris. Hur mår jag mitt i allt det här? Jag vet inte. Vet inte vad jag ska svara på den frågan. Jag kämpar som ett djur för att alla ska ha det bra. Kanske så mmycket att jag glömmer bort mig själv...
En dag i taget....

Bröstcancer gen

Eftersom jag mist stora delar av min familj i denna hemska sjukdom så har de utrett om de ser någon risk att det är ärftligt. De har samlat in alla mina döda släktingars journaler och kommit fram till att det verkar finnas en risk för ärftlighet på min mammas sida. Därför har de nu tagit blodprov på mamma för ca 1 månad sedan och kommer att söka efter bröstcancergenen BRCA1 och BRCA2. Detta tar ca 6 månader att få svar på. Om mamma bär på genen så är det 50 procent chans att jag har ärvt den. Då tar de blodprov på mig och det tar ca 7 veckor att få svaret om jag bär på genen. Om så är fallet kommer jag att operera bort all min bröstvävnad och äggstockar Med det har jag minskat risken att utvecka cancern med 85 procent. Jag är säker på att vi bär på genen och jag är inte rädd för att operera mig. Jag skulle göra det nu på en gång om jag kunde. EFter ha sett mina kära dö i denna sjukdon så tvekar jag inte att göra förebyggande operationer. Det värsta är att mina flickor kan bära på genen. Men det bästa är att de kan operera sig när de är större och fått sina barn. Det känns skönt att jag som första i min familj gör nåt åt detta. Att jag verkligen tog tag i det här och inte bara väntade på att bli nästa offer. Om jag dör i cancer så har jag gjort allt jag kunnat för att förebygga det. Jag har en 4 åring!!! Jag är skyldig henne och mina stora barn att leva. Jag har inte tid att dö... Jag har en oro inom mig. Det är en nervös väntan på svaret. Men det är viktigt att veta...
En dag i taget...

Jag är tillbaka...

Mamma lever men hon är förändrad. Hon är magrare och hon har dödsblicken, den där som pappa hade. Jag har mött den förut. Jag mår si så där. Inte bättre men inte sämre heller. Har vant mig vid att cancern är här för att stanna. Jag saknar pappa så oerhört mycket nu. Jag behöver honom mer än någonsin. Ibland kommer en sån otrolig känsla av sorg över mig att jag blir rädd för känslan. Den är så överväldigande stark. Nästan overklig. Men jag lever och jag kämpar vidare. Jag älskar min familj, min man, mina vänner, mina barn. Jag lever inte för mig själv, jag lever för dem. Det känns som om jag inte har andats ordentligt på flera månader. Det känns som om det pyser ut sakta, sakta min sorg. Jag har inte skött om mig som man ska. Jag har gått upp i vikt, inte tränat och tröstätit. Jag flyr inte längre men jag nyper mig själv i bland bara för att känna att jag lever, att jag finns. Jag gråter när ingen hör, jag oroar mig ständigt för dagen då mamma somnar in. Jag är redan nu rädd för ensamheten som komma skall. Då har jag ingen kvar av min familj, förutom min egen familj. Men inte mamma och inte pappa, inte min älskade faster, inte farmor, inte mormor, morfar, farfar, kusin, ingen. Då är alla döda. Bara mamma kvar nu...
En dag i taget....