Mamma lever men hon är förändrad. Hon är magrare och hon har dödsblicken, den där som pappa hade. Jag har mött den förut. Jag mår si så där. Inte bättre men inte sämre heller. Har vant mig vid att cancern är här för att stanna. Jag saknar pappa så oerhört mycket nu. Jag behöver honom mer än någonsin. Ibland kommer en sån otrolig känsla av sorg över mig att jag blir rädd för känslan. Den är så överväldigande stark. Nästan overklig. Men jag lever och jag kämpar vidare. Jag älskar min familj, min man, mina vänner, mina barn. Jag lever inte för mig själv, jag lever för dem. Det känns som om jag inte har andats ordentligt på flera månader. Det känns som om det pyser ut sakta, sakta min sorg. Jag har inte skött om mig som man ska. Jag har gått upp i vikt, inte tränat och tröstätit. Jag flyr inte längre men jag nyper mig själv i bland bara för att känna att jag lever, att jag finns. Jag gråter när ingen hör, jag oroar mig ständigt för dagen då mamma somnar in. Jag är redan nu rädd för ensamheten som komma skall. Då har jag ingen kvar av min familj, förutom min egen familj. Men inte mamma och inte pappa, inte min älskade faster, inte farmor, inte mormor, morfar, farfar, kusin, ingen. Då är alla döda. Bara mamma kvar nu...
En dag i taget....
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar