Tog en Propavan och sov gott hela natten. Efter alla anspänningar så behövde jag det. Idag är mamma och får cellgift hon har åkt taxi och det gick bra. Själv börjar jag jobba 13 idag. Tänkte mkt på mammas besked igår och minns hur det var varje gång pappa fick positiva besked. Vi var så glada och han alla började leva igen och göra nya planer för livet. Man vågade hopppas och planera lite i taget. Jag och pappa skulle på sparesa till Estland det var det sista vi planerade men han dog innan vi hann åka. Mamma kommer ju att dö av det här men de håller ju cancern under kontroll men cellgift men det kommer en dag då inte det biter längre. Det är en jobbig väntan och en anspänning för alla, en underliggande oro som gnager inombords. Men så skönt för mamma att få ett sånt här bra besked. Hon kommer nog att få en sommar trots allt. VI ska grilla, och sitta ute och vara i pappas hus och må bra. Jag ska ha 4 veckors semester för första gången på många många år. Fast jag blir inte helt ledig men kommer jobba hemifrån så det går ju bra att vara i pappas hus också fast jag jobbar. Jag känner mig trots allt just nu lugn och trygg. Känner inte att mamma kommer att lämna mig än.
En dag i taget...

Dr död är dr LIV...

Mammas tumörer i skelett och lungor har dämpats jättemycket av cellgiftet!!! Dr visade bilder på före behandling med Herceptin och efter det var nästan så man inte trodde det var SANT!!! Det finns hopp om att mamma kan leva ett tag till... Mamma grät av lycka och vi båda satt helt chockade efteråt. Dr minns min pappa och sa att det var en väldigt fin och sympatisk man och frågade lite annat kring pappas bortgång osv. Dr tyckte att vi skulle åka hem och fira med en god middag och ett gott vin. Så på lördag har jag bjudit hit mamma på middag. Jag känner mig så glad för att det var positivt idag men samtidigt så har jag gått igenom det här förrut och det var alltid positivt för pappa också tills en dag då cellgiftet inte längre hjälpte. Men just nu är det bra så just nu ska jag lugna ner mig och njuta av att mamma mår bra och att ingen kommer att dö än på ett tag.
En dag i taget...

Hon dog....

NU är det 14 timmar och 40 minuter tills vi ska träffa dr död. Jag kallar honom det för det var han som sa till min pappa att det inte gick att göra nåt mer. - Hur länge har jag kvar att leva, frågade pappa då.
- Om du klarar sommaren har du tur, sa dr död. Det var i maj och pappa dog 5 dagar senare. Pappa körde bilen hem själv från sjukhuset och la sig i sin säng och han gick bara upp för att kissa några ggr tills han dog. Jag var där med min dotter som var 1,5 år då som pappa älskade.
Nu ringde min telefon.... Det är inte SANT!!! LINDA är död. Min bästa kompis ringde nu, precis och berättade att Linda är död. Hon blev endast 30 år. Jag och min bästa vän träffade Linda på en fest för ca 1 år sedan och och fick jättebra kontakt med henne. Vi pratade om sorg och och om livet. HOn var en otroligt fin människa. Hon hade upplevt sorg och visste vad det innebar. Jag berättade om min sorg efter pappa. Jag visste ju inte hur hon levde men nu fick jag veta att hon hade dött av Opiater. Hon var missbrukare. Det förvånar mig inte, många människor med ett djup och tendens till grubbleri börjar ofta med nåt som bedövar deras ångest. Jag har själv varit där då jag bedövade mig med sociala relationer och alkohol. I morgon ska Linda begravas och hennes två små barn har skrivit dikter. Det är inte rättvist. Linda, hoppas du har en fin plats i himlen. Jag glömmer aldrig våran kväll och samtal som vi hade den kvällen. Vila i frid du fina människa.
Jag blir så knäckt av döden som hela tiden tar så mkt plats i mitt liv. I bland blir jag rädd att det är gud som har en plan för mig. Förbereder mig för att dö. ibland känns det så att jag ska dö. Jag förstår inte varför döden besöker mig så ofta? Jag vill ju bara leva, inte leva med döden.
I morgon är vi ett steg närmare döden jag och mamma. Jag vet att det blir ett negativt besked jag ser det på mamma och hur cancern har utvecklats. Jag har ju sett det så många gånger förr.
Elna Lintell hette en kvinna som jag kom i kontakt med genom mitt jobb för några år sedan. Hon var en patient till mig som jag jobbade med under en period. Jag tyckte om henne. Och jag gjorde lite extra för henne så som kom med pizza innan mitt pass skulle börja. Hon hade cancer och hon hade palliativa insatser som jag gav henne. Jag lovade att hälsa på henne efter att jag hade slutat mitt vikariat som jag hade. Jag kom aldrig men en dag så kom det över mig att jag hade ju lovat. Jag åkte dit och det visade sig att hon hade dött några timmar innan jag kom. Jag fick gå in i rummet hon låg på och ta farväl av henne. Jag kom, men jag kom några timmar försent. Jag glömmer aldrig Elna Lintell. Hon lärde mig att man ska aldrig skjuta upp något man lovat. Förlåt mig Elna...
EN dag i taget....

Vacker dikt....

Jag lever och andas
Precis som förr
Har bara bytt skepnad
Och öppnat en dörr
Så sörj inte mer
Men fira mitt liv
Och le åt allt vi delat
Den finns alltid kvar
Den kärleken vi har
Jag minns allt vi gjorde
Minns allt som ni sa
Hur ni fanns där bredvid mig
Ni gjorde mig glad
Så vackert mitt liv
Allt såg jag inte då
Nu ser jag det så tydligt
Den finns alltid kvar
Den kärleken vi har
Älskade familj, jag ser allt ni gav
Ser all er kärlek, även när ni inget sa
Och älskade vänner ? jag har växt för att ni
Fanns där och såg mig och nu lever jag fri
Jag lever och andas
Det gör också ni
Så fira nu livet
Och lev det fri
Vi kan aldrig skiljas
Vi kan aldrig dö
Det vet jag nu helt säkert
Den finns alltid kvar
Den kärleken vi har
Vem har sagt att livet börjar när ett barn blir fött?
Vem har sagt att det tar slut när någon har dött?
Tänk om historien aldrig slutar?
En resa som inte har nån ände?
Tänk om det är omöjligt att dö?
Att döden är ett liv, ett frö?
Vi lever och älskar
Det är det som är sant
Ja, hur vi än låtsas
Är det det som är sant
Ett liv är ett liv
Även när vi har dött
Det vet jag nu helt säkert
Den finns alltid kvar
Den kärleken vi har
”okänd”

Idag är det ingen bra dag. Jag kokar av ilska. Jag känner mig så arg. Arg på cancern som förstör mitt liv. Det känns verkligen som om ingen förstår mig. INGEN!!! På ett sätt så är det värre för oss som blir kvar. Jag minns att jag sa till min faster innan hon dog att jag inte visste hur jag skulle orka leva vidare utan henne och pappa. - Du måste, sa hon. DU måste kämpa, leva, du har hela livet framför dig, sa hon. Men det var en omöjlig tanke att leva resten av mitt liv utan dem. Nu blev det så. Båda dog. Då tänkte jag att jag har ju iallafall mamma kvar. Nu ska mamma också dö. Hur kan ni bara lämna mig? Jag vet ju att ni inte ville det men ni var tvungna att acceptera erat öde. Men mitt öde då? Är det att leva utan er och sakna och tänka på er dagligen. Leta efter tecken som visar att ni är närvarande ändå? Att ligga i sängen på nätterna och prata med er? Att ha så mkt som jag vill visa er men som jag inte kan visa er men hoppas att ni på nåt sätt är med ändå. Jag letar efter tecken. Jag hör era röster. Jag blundar och minns hur ni såg ut. Jag känner pappas doft när jag går förbi hans linneskåp som jag har i mitt hem nu. Allt påminner om er. Jag har era foton i min bokhylla. Jag brukar stanna upp och se på er och minnas, just det, så var det, så såg ni ut. Är det mitt öde att älta allt om och om igen. Allt ni sa, hur ni såg ut, hur ni såg ut som döda och hur ni ligger begravda. Det måste väl ändå inte vara mitt öde att leva så här? När ni dog försvann min mening med livet. Min familj och min trygghet.
En dag i taget...

Idag har jag varit med mamma på hjärt och bukröntgen. Hon var på bra humör och köpte en present till mig på kiosken på sjukhuset. En personlig väskhängare med mitt namn på. Hon är så snäll emellanåt. Vi åt lunch ¨där också. På torsdag så är det möte med dr död. Jag är livrädd för vad han kommer med för besked. Jag måste vara stark för mamma.
Idag fick jag veta att en av min bästa killkompis har en hjärntumör. Jag tänkte på honom för ett tag sen och jag tänkte på vilken tur han har som får vara frisk. Varje gång jag tänker så om folk så får de cancer. Konstigt. Jag är inte förvånad.
En dag i taget...

Igår var jag med mamma till sjukhuset på skelettröntgen. Idag ska vi dit igen på hjärtröntgen. Jag läste att lungsäckscancer kan sprida sig till hjärtat så det är säkert det de ska kolla. Mamma grät när hon låg på britsen under kameran igår. Jag kunde ju inte följa med in men jag hörde hennes gråt. En sjuksköterska höll hennes hand men jag vet att hon behöver ha mig där när hon är ledsen. Hon verkar bli lugn av det. Jag blir otroligt lugn när mamma gråter. Jag är bra på att trösta henne. En sköterska kom och pratade med mig och frågade om jag skulle vara med i morgon ( dag) med.
- Egentligen jobbar jag så jag tänkte hon skulle åka taxi hit, sa jag.
- Det är bra om du följer, jag tror inte hon kommer att hitta dit hon ska, sa sköterskan.
- Jag ska försöka följa, sa jag.
Jag ringde direkt till mitt jobb men jag kunde inte vara ledig. Men som tur var så kunde sköterskan ända mammas tid så jag kan följa med henne och åka direkt till jobbet så jag hinner i tid. Ev. så måste hon åka taxi hem men det ska nog gå bra. Tänk att mamma är så dålig att hon inte kan vara själv längre på undersökningarna. Det är verkligen så och det skrämmer mig för jag vet hur bunden jag blir och redan är.
Igår fick mamma en skinnjacka av mig. Oj, vad glad hon blev.
- Det är så roligt nu när jag har gått ner i vikt, sa hon glatt när hon märkte att jackan passade.
Den var så fin på henne och hon bestämde sig snabbt för att ha på sig den i dag när vi ska till sjukhuset. Det behövs så lite så blir hon glad.
Jag känner mig ganska slut nu. Trött på allt. Men jag måste ju orka. Men vet inte hur. Känner mig trött på att jobba. Vet att jag kan ta ut vård av anhörig på heltid men samtidigt så har jag inte samvete för det. Det drabbar ju människor eftersom jag jobbar med människor. Jag måste orka både och.
En dag i taget...

Döden kan vara vacker...

Döden kan vara vacker, trots allt. Jag tänker på när min 83 åriga farmor dog i mina armar. Jag strök hennes hand och stöttade henne att släppa taget om livet. Hon ville dö och hon hade gjort sitt i livet. Hon ville inte ha behandling hon ville lämna. Det var vackert. Det är så det ska vara. Få lämna livet när man är färdig inte när man är mitt i livet. I morgon ska jag med mamma på skelettröntgen. På torsdag kommer doktor död. Det var han som gav min pappa besked att han kommer att dö. Pappa dog 5 dagar senare. Det verkar vara doktor död som tar de samtalen. Mamma har fått en tid hos honom. Läskigt. Funderar på om jag säga att pappa hälsar till honom från andra sidan... Får se vad han har att säga på torsdag. Undrar om han kommer med samma som han sa till pappa,- Om du klarar sommaren så har du tur, sa han. Ja, herregud vilken mardröm jag har hamnat i. Dagarna känns oändliga just nu. Tiden går så sakta men på samma sätt alldeles för fort. Jag hinner inte medi tanken. Jag drömmer jobbiga saker nu. Vaknar av skrik, känner pappas närhet. Så svårt att förstå att han är borta. En omöjlig tanke. Efter att min faster hade dött så var det en människa på en fest en tid efteråt som sa till mig, - Du måste ju fatta att hon är död, hon kommer aldrig tillbaka. Förstå det och gå vidare, sa personen.
Det gjorde ont att höra. Jag förstod det men allt tar tid. Sorgen tar tid. Och precis när jag var färdig med mitt sorgearbete efter min faster så dog min pappa och nu när jag snart är klar med den sorgen så ska min mamma dö. Jag är inte redo. Jag måste få sörja färdigt min pappa. Åh, just i kväll vill jag skrika, gråta, hata. Känner mig så bitter och arg. Men mest av allt så känner jag mig ledsen. Men just nu är tårarna slut. De är verkligen slut.
En dag i taget.

Trött på allt....

Stressen har lagt sig som ett järngrepp runt mig. Jag får knappt luft. Huvudet värker och jag känner hur döden flåsar mig i nacken. Jag känner mig ensam och oälskad. Mamma gråter och jag drömmer om pappa. Jag orkar inget just nu ändå måste jag så mycket. Ringde till sjukhuset idag för mamma hade tjorvat till en tid hon fått. Var i pappas hus idag och slängde en massa saker. Inget är sig likt där och jag vet inte hur jag ska kunna vara där i framtiden men ändå kan jag inte sälja det. Hur ska jag kunna göra mig av med pappas kläder? Det går inte. Det är så definitivt. Men är man död så behöver man ju inte sina kläder men det känns så drastiskt att göra det. Två år har gått och de hänger fortfarande fint i garderoben. Jag får utskällningar av min man nästan dagligen. Han talar om hur dålig jag är. Jag stänger av. Orkar inte ta emot det. Jag kanske är dålig men jag orkar inte höra det. Han förstår inte hur jag mår. Han kan inte förstå det. Ingen i hans familj har ringt mig och frågat hur jag mår. Vad säger han till dem? Att jag är en galning som håller honom kvar? Jag vet inte. Nåt konstigt är det med både han och hans familj. Jag tror inte han älskar mig. Jag tror han stannar av medlidande och låter mig lida för att han lider av att leva med mig. Jag vet inte. Jag vet ingeting längre. Känner mig så trött på allt. På döden som flåsar mmig i nacken och på stressen som byggs upp sakta men säkert. Jag tappade talet efter att pappa dog. Glömde ord, glämde var jag var på väg. Hjärnstress kallade min doktor det.
- Din hjärna är överhettad, Den har stängt av, sa han.
Är den på väg att bli det igen? Ska jag återigen bli förändrad. Fast det är jag ju redan. Tappat bort mig själv. Glömt vem jag var. Rädd för den jag blev. Orkar inte leva med döden. Döden får mig att bli deprimerad. Döden får mig att tänka...
En dag i taget...

Det gör ont...

Just nu gör det ont. Jag har tänkt mkt sista tiden. Vänt ut och in på min situation och försökt se någon mening med allt, med livet. Tyvärr gör jag inte det just nu. Ser ingen mening med nåt. Varför ska jag finnas här och kämpa som jag gör? Vad är meningen? Jag känner mig så himla förvirrad? Vad har jag satt mig i? Och vad är det som händer med det som jag inte kan styra? Mamma är ledsen och gråter mkt. Jag kan inte ta hennes sorg, jag har nog med min. Men det gör ont att se henne. Jag tycker så synd om henne. Men samtidigt så har jag börjat förstå hur mitt liv kommer att sluta. Jag har ju snart sett mina två föräldrars liv sluta i denna hemska sjuksom, jag vet att den kommer nå mig också till slut. Hur ska jag kunna dö i från mina barn? Det går inte... Det är mkt som händer i min hjärna just nu. Och jag tror aldrig jag har känt mig så oälskad som jag känner mig just nu. Är jag inte värd mer? Det måste finnas någon som älskar mig ovillkorligt. Jag ska inte behöva gå på nålar och be om kärlek. Jag orkar snart inté det mer. Jag måste få utan att be om det. Nä, det här livet blev inte som jag hade önskat och trott. Det blev en mardröm...
En dag i taget

cellgift...

Idag har jag varit med mamma på cellgiftsavdelningen. Hennes värden var bra så hon fick giftet. Men hon hade gått ner ytterligare 6 kg. Pratade med en sån fin kvinna som låg i sängen brevid mamma. Hon var väldigt sjuk så när vi sa hejdå så visste jag att det var sista gången jag såg henne. Cancer i bukspottkörteln hade hon. Ingen matlust längre och hon vägde bara 40 kg.De ville avbryta behandlingen för som doktorn sa - du måste ha livskvalité också. Hon ville inte, hon ville fortsätta med behandlingen. Så fina människor jag möter där och så många som försvinner en efter en... Det var en ung tjej där också. Vågade inte prata med henne för jag såg att vi skulle komma bra överens, orkar inte bli vän och sen mista henne också. Till och med sånt tänker man på numera. Man orkar inte blanda sig med folk för man är rädd att mista människor. Knäppt jag vet! Min bästa vän väntar fortfarande på svar. Jag drömmer hemska drömmar om hennes besked. Jag gråter och skriker att hon inte ska lämna mig. Det är så hemskt och jobbigt att vänta på svar.
En dag i taget.....

Inte hunnit skriva så mkt eftersom jag har jobbat mkt sista dagarna. I lördags var mamma här på lunch. Vi var och shoppadel lite innan. Det var trevligt och hon var inte elak hon var snäll. Men jag blev chockad när hon talade i tfn med min syster som bor i sthlm.
- Puss och kram jag älskar dig, sa hon när de skulle lägga på.
Jag kunde inte låta bli och säga till henne inför mina barn, tänk att du säger det till henne men mig har du aldrig sagt det till? Jag gör ingen skillnad på mina barn, sa jag till henne.
- Ja, men det är ju hon som säger det, sa mamma. Därför säger jag det.
Skumt. Min 17 åriga dotter sa till mig sen att hon skulle ha blivit förbannad om jag gjorde skillnad på mina barn.
- Hon tar dig för givet, sa min dotter.
Och kanske är det så. Jag som finns här och gör allt för henne. Min halvsyster i sthlm som min mamma träffat en gång på 6 år är inte för given. Men visst känns det. Att alltid få ta skit av mamma fast jag gör allt för henne. Jag undrar om hon nånsin kommer att säga att hon älskar mig? Min känsla är att hon inte gör det och att hon aldrig har gjort. Jag tror aldrig att hon ville ha mig. Som jag har skrivit tidigare så var jag bara i vägen när jag växte upp. Men så hemskt att få höra hur hon säger till min syster... Men jag behöver inte hennes kärlek eller bekräftelse. Den skulle jag ha fått när jag var liten. Inte nu. Nu är det försent...
En dag i taget...

Mamma ringde...

Jag ringde aldrig mamma igår. Idag ringde hon mig och var inte lika elak längre. Skönt! Men hon lät väldigt nedslagen och knäckt. Hon berättade om några cancersjuka som hon träffat på cellgiftsavdelningen i onsdags.
- Hon hade också den cancern som jag har, sa mamma.
Och henne har de inte heller opererat.
- Nä, mamma. De kommer inte operera dig heller, sa jag.
-Jaja, det är lika bra jag vill behålla mina bröst. Tycker inte om att vara platt, sa hon.
- Din cancerform går nästan aldrig att operera, den behandlas och dämpas med Herceptinet och cellgiftet som du får, förklarade jag.
Jag blir så trött på att läkaren inte förklarat för mamma hur det egentligen ligger till. Jag måste tala klarspråk till mamma.
- Din sjukdom är väldigt allvarlig, sa jag så försiktigt som jag kunde.
- Ja, den är väl det, sa hon då.
Vi fortsatte och pratade vi om nåt annat. Jag har lärt mig av pappas sjukdomstid att ta vara på tiden men samtidigt säga som det är. Varför ljuga och hymla om nåt så allvarligt som cancer? Den har drabbat många i min familj och jag orkar inte bädda in allt i bomull längre. Först och främst för att mamma ska ha en chans att leva och för att jag själv ska ta vara på tiden.
I morgon ska jag höra om mamma vill komma hit och äta.
En dag i taget...

Jag trodde jag gjorde rätt när jag kom så nära mina röttter som det bara gick. Jag ser samma hus som jag såg under hela min uppväxt. Till och med människorna är desamma. Jag ville hem till varje pris och jag är hemma nu. Men gjorde jag rätt? Var meningen att jag skulle komma hem bara så jag kunde begrava mina föräldrar? När mamma är död och begravd vad finns det här för mig då? Ingenting, bara alla minnen och dessa hus som påminner mig om och om igen om vem jag var. Jag är förändrad. Jag måste bort när allt är över. Börja om på en annan plats. Jag kan inte stanna här.

Var till pappas hus idag....

Idag har jag varit i pappas hus. Jag tog mod till mig och åkte dit. Alltid lika konstigt att vara där när inte pappa är där. Läskigt. Mina två döttrar var med, klarar inte av att vara där själv. Min 17 åriga dotter gick igenom morfars kläder och hittade några tröjor som hon ville ha. - Ta vad du vill ha, sa jag.
- Men mamma, vad ska ni ha på er när ni är här då?
- Men lilla gumman, vi ska ju ha våra egna kläder, sa jag.
För det var alltid så när pappa levde att vi brukade låna hans kläder när vi var där. Just för att han hade passande kläder för vildmarkslivet som han levde. Stadskläderna passade inte där i skogen. Men jag sa till min dotter att nu är det ju en ny tid och alla pappas kläder ska rensas bort och jag ska ha våra egna kläder där. Passande kläder så klart.
Jag rensade bort lite som jag kastade och det kändes skönt att rensa bort lite. Jag tänker lite på hur jag vill ha det där. Vill få det till mitt eget. Min egen prägel måste dit om jag ska kunna vara där i framtiden. Ska självklart spara saker men mera göra ett minnesrum i nåt av husen.
Mamma åkte ju sjukhustaxi idag och hennes värden var bra så hon fick cellgiftet. Jag ringde henne flera ggr under dagen. Hon är fortfarande arg och det känns som om skulle ta mitt liv om hon kunde. Alltså att jag skulle dö för henne. Som om hon är arg på mig för att hon är döende. Avundsjuk för att jag får leva, ett tag till iallafall. Det bara känns så. Hon kan verkligen vara elak och dum när hon är på det humöret. Och sån har hon alltid varit emellanåt. Jag vill att hon ska vara snäll så jag kan vara snäll mot henne. Jag vill ha bra minnen av henne. Vill inte minnas hennes som elak. Jag ska försöka låta bli att ringa henne nån dag så kanske hon saknar mig och blir snällare.
Annars så har dagen var ganska bra. Förrutom mammas elakheter och min tonårsdotters utbrott i bilen på vägen hem från pappas hus. När vi kom hem fick min treåring också ett utbrott för att hon inte fick cykla. Och mitt i allt det här är jag med mina känslor som kom upp idag i pappas hus. Just nu är jag helt slut. Känslomässigt slut. Orkar bara tänka på nuet. Vet att jag borde sälja pappas hus men jag vågar inte. Det är det enda jag har kvar av pappa. Men jag kan inte ta hand om det som jag borde. Och mitt i allt det här så är mamma döende. Herregud, hur ska jag orka allt?
En dag i taget...

Trädtopparna

Vill berätta om trädtopparna som syns på mn blogg... Det är min pappas trädtoppar som han låg i sin säng och tittade på. Min pappa älskade skogen,solen och naturen. Han levde mitt i naturen... Därför valde jag den bilden. Den säger så mycket...

Mamma är arg

Nu är mamma inne i en period då hon är arg och bitter. Det går naturligtvis ut över mig. Det finns ju ingen annan som hon kan lägga det på. Jag vet att hon är sjuk men hon har alltid haft det sättet, tyvärr. Skillnaden nu är att jag inte kan bli arg tillbaka. Hon är ju döende. Jag kan inte säga åt henne. Det jag gör är att jag håller mig undan så gott det går. I morgon har hon cellgift men jag orkar inte köra henne. Det kan kosta för mkt på mitt psyke när hon är sån här. Jag ringde henne nu och sa att jag inte kunde köra henne utan att hon måste ta sjukhustaxi.- Fan, sa hon då. Jaja, jag ringer dit nu, och så slängde hon på. Nu ringde hon och sa att taxin var beställd. Jag får dåligt samvete men jag måste överleva också. Det är sån skillnad på när pappa var sjuk. Han var alltid snäll med mig hur dålig han än var. Två dagar innan pappa dog var jag förbi honom. Så sjuk han var men ändå hade han gått upp och hämtat pengar från sin plånbok och satt dem i fickan och smög de i min hand så ingen skulle se.- En liten bensinpeng, sa han och log. Han var sån min pappa. Två dagar senare dog han. Han hade inte en tanke på att han skulle dö... Eller hade han det? Jag vet inte... I hans kassaskåp hade han en stor summa pengar för han hade sålt en maskin och han gav mig en bensinpeng. Förstår ni? Han tänke inte på att han skulle dö och att jag skulle få alla pengar. Han ville att jag skulle ha en liten peng... Ja, lilla pappa. Du var så god. Vad jag saknar honom. Men han känns så levande, alltid nära mig. Undrar hur det blir när mamma är borta? Kommer hon att kännas nära som pappa gör? Kommer jag känna hennes godhet eller kommer jag känna hennes arga sida? Jag vet inte. Jag hoppas det blir godheten.
Nu ringde mamma igen. - Hemtjänsten har inte kommit än, sa hon. De ska tvätta idag men de har inte kommit. Jag var nära och säga att jag kommer och tvättar. Men jag gjorde det inte. Jag orkar inte. Hon skulle ändå bara vara arg som hon är idag. Jag kan inte bära det just nu, orkar inte.
Åh, vad jag saknar min pappa. Jag har ju kvar min pappas hus men har inte varit där på ett tag nu. Jag vet att jag måste kolla till det men det är så svårt när man jobbar och när jag har en 3 åring. Det är så svårt att ha ett liv på båda ställerna. Jag vill men det är svårt. Huset kostar inget men det är elräkningar som man måste betala. Det har ju kostat mig ganska mkt under de snart 2 år pappa varit död. Men jag har ju inget val. Jag kan bara inte sälja det. Vet inte hur jag ska göra. Det är svårt som sagt var...
En dag i taget...

Akuten igår...

Ny dag nya tag. Igår var jag på akuten med min 17 åriga dotter. Hon har ev diskbråck eller ryggskott. Stackarn, hon kan knappt gå.
Idag skulle jag vara ledig men det är akut brist på folk så jag måste åka och jobba. Men det känns bra. PÅ jobbet har jag tid att tänka. Har inte ringt mamma än. Jag orkar inte för jag vet hur det påverkar mig. Igår var en tung dag. Allt kände svart och jobbigt. Ingenting är ju förändrat idag men jag ska försöka se det ljusa som trots allt finns där långt borta. I morgon har jag en massa att ta tag i. Det känns alltid bättre när jag rett ut saker och ting. Onsdag är det dags för cellgifter för mamma. Jag har lovat vara där med henne hela dagen. På nåt sätt trivs jag där. Det är för att pappa är så levande där. Alla kände honom och pratar om honom. Det känns som om jag är där med mamma och pappa. Det finns så mkt minnen av honom där. Även om det är tragiskt att det ska vara på en cellgiftsavdelning. Jag tycke rom de som jobbar där. Patienterna som är där. Alla har dödsskräck i ögonen men det finns ett lugn där som jag bara känner där. Konstigt...
En dag i taget.

Mamma gråt ej...

Mamma varför är du ledsen. Gråt ej mer. Jag kan baka en kaka och sen kan vi sitta du och jag och dricka saft och du kan berätta om när du var liten.
Mamma jag vill att du ska skratta som du gjorde när du var glad. När du kom hem med en leksak när jag var sjuk. Jag vill höra dig göra frukost och skramla med porslinet tidigt en lördagsmorgon. Jag vill känna doften av skurmedel och höra dig spela Vikingarna. Jag vill tillbaka till tiden när du tröstade mig. Jag vill att du ska måla naglarna och locka håret. Mamma gråt ej mer. Allt kommer att bli bra…

SVART...

Jag måste skriva, skriva, skriva. Annars dör jag... Allt är så smutsigt och svart. Idag är det påtagligt, de svarta molnen är så nära idag. Precis ovanför mitt huvud. Kan inte ens blunda och låtsas att de inte finns. Det går inte idag. Jag ringde mamma och allt blev ännu svartare. Det fanns en tid då jag försökte undvika allt som gör mitt liv svart. Men nu går det inte. Jag måste ringa mamma varje dag, flera gånger. Jag är så rädd att hon dör och det ger mig så dåligt samvete. Men allt blir bara svartare för varje gång jag ringer. Men jag har inget val. Jag vill ha ett avslut på allt. jag vill få in vitt, vitt, vitt i mitt liv. Aldrig mera svart. Jag vill se ljuset och känna kärleken. Jag vill vara harmonisk och lugn. Jag vill, jag vill, jag vill. Men inget blir som man vill. Allt blir bara svart...
Ni underbara vackra små liv brevid mig. Jag vill inte ge er mörkret jag vill ge er ljuset, hoppet och tron... Sluta aldrig hoppas mina älskade barn...
En dag i taget...

Påsk...

Igår var mamma här på påsklunch. Hon petar mest i maten och hon har blivit så mager Hon har fått ont i ena benet. Men som vanligt så nonchalerar hon det. Men jag vet av erfarenhet att det nog är skelettcancern som spridit sig till möjligen lårbenet eller nåt. Mamma har börjat berätta så mkt om hennes liv som hon inte sagt tidigare. Jag har börjat få en klarare bild av hennes liv. Intressant men tragiskt. Hon hade så många drömmar och inget blev som hon ville. Det gör ont i mig. Hon förtjänar att få leva hon har så mkt mer hon vill göra. Men det är försent för allt nu. Igår hörde jag en präst tala på tv. Hon hade MS och kallade det för möjligheternas sjukdom. Och hon gick så långt att hon kallade alla sjukdommar för möjligheternas sjukdom! Åh, vad det gör mig arg. CANCER är inte möjligheternas sjukdom. Det är den vidrigaste och mest plågsammaste sjukdom som kan drabba en familj.
Vet inte vad jag ska göra idag men jag ska snart ringa till mamma och fråga om hon vill hitta på nåt. Kanske åka till pappas grav? Har inte orkat vara där på ett tag nu. Det gör så ont varje gång...
En dag i taget.