Påsk...

Igår var mamma här på påsklunch. Hon petar mest i maten och hon har blivit så mager Hon har fått ont i ena benet. Men som vanligt så nonchalerar hon det. Men jag vet av erfarenhet att det nog är skelettcancern som spridit sig till möjligen lårbenet eller nåt. Mamma har börjat berätta så mkt om hennes liv som hon inte sagt tidigare. Jag har börjat få en klarare bild av hennes liv. Intressant men tragiskt. Hon hade så många drömmar och inget blev som hon ville. Det gör ont i mig. Hon förtjänar att få leva hon har så mkt mer hon vill göra. Men det är försent för allt nu. Igår hörde jag en präst tala på tv. Hon hade MS och kallade det för möjligheternas sjukdom. Och hon gick så långt att hon kallade alla sjukdommar för möjligheternas sjukdom! Åh, vad det gör mig arg. CANCER är inte möjligheternas sjukdom. Det är den vidrigaste och mest plågsammaste sjukdom som kan drabba en familj.
Vet inte vad jag ska göra idag men jag ska snart ringa till mamma och fråga om hon vill hitta på nåt. Kanske åka till pappas grav? Har inte orkat vara där på ett tag nu. Det gör så ont varje gång...
En dag i taget.