Trött på allt....

Stressen har lagt sig som ett järngrepp runt mig. Jag får knappt luft. Huvudet värker och jag känner hur döden flåsar mig i nacken. Jag känner mig ensam och oälskad. Mamma gråter och jag drömmer om pappa. Jag orkar inget just nu ändå måste jag så mycket. Ringde till sjukhuset idag för mamma hade tjorvat till en tid hon fått. Var i pappas hus idag och slängde en massa saker. Inget är sig likt där och jag vet inte hur jag ska kunna vara där i framtiden men ändå kan jag inte sälja det. Hur ska jag kunna göra mig av med pappas kläder? Det går inte. Det är så definitivt. Men är man död så behöver man ju inte sina kläder men det känns så drastiskt att göra det. Två år har gått och de hänger fortfarande fint i garderoben. Jag får utskällningar av min man nästan dagligen. Han talar om hur dålig jag är. Jag stänger av. Orkar inte ta emot det. Jag kanske är dålig men jag orkar inte höra det. Han förstår inte hur jag mår. Han kan inte förstå det. Ingen i hans familj har ringt mig och frågat hur jag mår. Vad säger han till dem? Att jag är en galning som håller honom kvar? Jag vet inte. Nåt konstigt är det med både han och hans familj. Jag tror inte han älskar mig. Jag tror han stannar av medlidande och låter mig lida för att han lider av att leva med mig. Jag vet inte. Jag vet ingeting längre. Känner mig så trött på allt. På döden som flåsar mmig i nacken och på stressen som byggs upp sakta men säkert. Jag tappade talet efter att pappa dog. Glömde ord, glämde var jag var på väg. Hjärnstress kallade min doktor det.
- Din hjärna är överhettad, Den har stängt av, sa han.
Är den på väg att bli det igen? Ska jag återigen bli förändrad. Fast det är jag ju redan. Tappat bort mig själv. Glömt vem jag var. Rädd för den jag blev. Orkar inte leva med döden. Döden får mig att bli deprimerad. Döden får mig att tänka...
En dag i taget...