Igår var jag med mamma till sjukhuset på skelettröntgen. Idag ska vi dit igen på hjärtröntgen. Jag läste att lungsäckscancer kan sprida sig till hjärtat så det är säkert det de ska kolla. Mamma grät när hon låg på britsen under kameran igår. Jag kunde ju inte följa med in men jag hörde hennes gråt. En sjuksköterska höll hennes hand men jag vet att hon behöver ha mig där när hon är ledsen. Hon verkar bli lugn av det. Jag blir otroligt lugn när mamma gråter. Jag är bra på att trösta henne. En sköterska kom och pratade med mig och frågade om jag skulle vara med i morgon ( dag) med.
- Egentligen jobbar jag så jag tänkte hon skulle åka taxi hit, sa jag.
- Det är bra om du följer, jag tror inte hon kommer att hitta dit hon ska, sa sköterskan.
- Jag ska försöka följa, sa jag.
Jag ringde direkt till mitt jobb men jag kunde inte vara ledig. Men som tur var så kunde sköterskan ända mammas tid så jag kan följa med henne och åka direkt till jobbet så jag hinner i tid. Ev. så måste hon åka taxi hem men det ska nog gå bra. Tänk att mamma är så dålig att hon inte kan vara själv längre på undersökningarna. Det är verkligen så och det skrämmer mig för jag vet hur bunden jag blir och redan är.
Igår fick mamma en skinnjacka av mig. Oj, vad glad hon blev.
- Det är så roligt nu när jag har gått ner i vikt, sa hon glatt när hon märkte att jackan passade.
Den var så fin på henne och hon bestämde sig snabbt för att ha på sig den i dag när vi ska till sjukhuset. Det behövs så lite så blir hon glad.
Jag känner mig ganska slut nu. Trött på allt. Men jag måste ju orka. Men vet inte hur. Känner mig trött på att jobba. Vet att jag kan ta ut vård av anhörig på heltid men samtidigt så har jag inte samvete för det. Det drabbar ju människor eftersom jag jobbar med människor. Jag måste orka både och.
En dag i taget...