Idag är det ingen bra dag. Jag kokar av ilska. Jag känner mig så arg. Arg på cancern som förstör mitt liv. Det känns verkligen som om ingen förstår mig. INGEN!!! På ett sätt så är det värre för oss som blir kvar. Jag minns att jag sa till min faster innan hon dog att jag inte visste hur jag skulle orka leva vidare utan henne och pappa. - Du måste, sa hon. DU måste kämpa, leva, du har hela livet framför dig, sa hon. Men det var en omöjlig tanke att leva resten av mitt liv utan dem. Nu blev det så. Båda dog. Då tänkte jag att jag har ju iallafall mamma kvar. Nu ska mamma också dö. Hur kan ni bara lämna mig? Jag vet ju att ni inte ville det men ni var tvungna att acceptera erat öde. Men mitt öde då? Är det att leva utan er och sakna och tänka på er dagligen. Leta efter tecken som visar att ni är närvarande ändå? Att ligga i sängen på nätterna och prata med er? Att ha så mkt som jag vill visa er men som jag inte kan visa er men hoppas att ni på nåt sätt är med ändå. Jag letar efter tecken. Jag hör era röster. Jag blundar och minns hur ni såg ut. Jag känner pappas doft när jag går förbi hans linneskåp som jag har i mitt hem nu. Allt påminner om er. Jag har era foton i min bokhylla. Jag brukar stanna upp och se på er och minnas, just det, så var det, så såg ni ut. Är det mitt öde att älta allt om och om igen. Allt ni sa, hur ni såg ut, hur ni såg ut som döda och hur ni ligger begravda. Det måste väl ändå inte vara mitt öde att leva så här? När ni dog försvann min mening med livet. Min familj och min trygghet.
En dag i taget...