cellgift...

Idag har jag varit med mamma på cellgiftsavdelningen. Hennes värden var bra så hon fick giftet. Men hon hade gått ner ytterligare 6 kg. Pratade med en sån fin kvinna som låg i sängen brevid mamma. Hon var väldigt sjuk så när vi sa hejdå så visste jag att det var sista gången jag såg henne. Cancer i bukspottkörteln hade hon. Ingen matlust längre och hon vägde bara 40 kg.De ville avbryta behandlingen för som doktorn sa - du måste ha livskvalité också. Hon ville inte, hon ville fortsätta med behandlingen. Så fina människor jag möter där och så många som försvinner en efter en... Det var en ung tjej där också. Vågade inte prata med henne för jag såg att vi skulle komma bra överens, orkar inte bli vän och sen mista henne också. Till och med sånt tänker man på numera. Man orkar inte blanda sig med folk för man är rädd att mista människor. Knäppt jag vet! Min bästa vän väntar fortfarande på svar. Jag drömmer hemska drömmar om hennes besked. Jag gråter och skriker att hon inte ska lämna mig. Det är så hemskt och jobbigt att vänta på svar.
En dag i taget.....