Inte hunnit skriva så mkt eftersom jag har jobbat mkt sista dagarna. I lördags var mamma här på lunch. Vi var och shoppadel lite innan. Det var trevligt och hon var inte elak hon var snäll. Men jag blev chockad när hon talade i tfn med min syster som bor i sthlm.
- Puss och kram jag älskar dig, sa hon när de skulle lägga på.
Jag kunde inte låta bli och säga till henne inför mina barn, tänk att du säger det till henne men mig har du aldrig sagt det till? Jag gör ingen skillnad på mina barn, sa jag till henne.
- Ja, men det är ju hon som säger det, sa mamma. Därför säger jag det.
Skumt. Min 17 åriga dotter sa till mig sen att hon skulle ha blivit förbannad om jag gjorde skillnad på mina barn.
- Hon tar dig för givet, sa min dotter.
Och kanske är det så. Jag som finns här och gör allt för henne. Min halvsyster i sthlm som min mamma träffat en gång på 6 år är inte för given. Men visst känns det. Att alltid få ta skit av mamma fast jag gör allt för henne. Jag undrar om hon nånsin kommer att säga att hon älskar mig? Min känsla är att hon inte gör det och att hon aldrig har gjort. Jag tror aldrig att hon ville ha mig. Som jag har skrivit tidigare så var jag bara i vägen när jag växte upp. Men så hemskt att få höra hur hon säger till min syster... Men jag behöver inte hennes kärlek eller bekräftelse. Den skulle jag ha fått när jag var liten. Inte nu. Nu är det försent...
En dag i taget...