Döden kan vara vacker, trots allt. Jag tänker på när min 83 åriga farmor dog i mina armar. Jag strök hennes hand och stöttade henne att släppa taget om livet. Hon ville dö och hon hade gjort sitt i livet. Hon ville inte ha behandling hon ville lämna. Det var vackert. Det är så det ska vara. Få lämna livet när man är färdig inte när man är mitt i livet. I morgon ska jag med mamma på skelettröntgen. På torsdag kommer doktor död. Det var han som gav min pappa besked att han kommer att dö. Pappa dog 5 dagar senare. Det verkar vara doktor död som tar de samtalen. Mamma har fått en tid hos honom. Läskigt. Funderar på om jag säga att pappa hälsar till honom från andra sidan... Får se vad han har att säga på torsdag. Undrar om han kommer med samma som han sa till pappa,- Om du klarar sommaren så har du tur, sa han. Ja, herregud vilken mardröm jag har hamnat i. Dagarna känns oändliga just nu. Tiden går så sakta men på samma sätt alldeles för fort. Jag hinner inte medi tanken. Jag drömmer jobbiga saker nu. Vaknar av skrik, känner pappas närhet. Så svårt att förstå att han är borta. En omöjlig tanke. Efter att min faster hade dött så var det en människa på en fest en tid efteråt som sa till mig, - Du måste ju fatta att hon är död, hon kommer aldrig tillbaka. Förstå det och gå vidare, sa personen.
Det gjorde ont att höra. Jag förstod det men allt tar tid. Sorgen tar tid. Och precis när jag var färdig med mitt sorgearbete efter min faster så dog min pappa och nu när jag snart är klar med den sorgen så ska min mamma dö. Jag är inte redo. Jag måste få sörja färdigt min pappa. Åh, just i kväll vill jag skrika, gråta, hata. Känner mig så bitter och arg. Men mest av allt så känner jag mig ledsen. Men just nu är tårarna slut. De är verkligen slut.
En dag i taget.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar