Mamma ringde...

Jag ringde aldrig mamma igår. Idag ringde hon mig och var inte lika elak längre. Skönt! Men hon lät väldigt nedslagen och knäckt. Hon berättade om några cancersjuka som hon träffat på cellgiftsavdelningen i onsdags.
- Hon hade också den cancern som jag har, sa mamma.
Och henne har de inte heller opererat.
- Nä, mamma. De kommer inte operera dig heller, sa jag.
-Jaja, det är lika bra jag vill behålla mina bröst. Tycker inte om att vara platt, sa hon.
- Din cancerform går nästan aldrig att operera, den behandlas och dämpas med Herceptinet och cellgiftet som du får, förklarade jag.
Jag blir så trött på att läkaren inte förklarat för mamma hur det egentligen ligger till. Jag måste tala klarspråk till mamma.
- Din sjukdom är väldigt allvarlig, sa jag så försiktigt som jag kunde.
- Ja, den är väl det, sa hon då.
Vi fortsatte och pratade vi om nåt annat. Jag har lärt mig av pappas sjukdomstid att ta vara på tiden men samtidigt säga som det är. Varför ljuga och hymla om nåt så allvarligt som cancer? Den har drabbat många i min familj och jag orkar inte bädda in allt i bomull längre. Först och främst för att mamma ska ha en chans att leva och för att jag själv ska ta vara på tiden.
I morgon ska jag höra om mamma vill komma hit och äta.
En dag i taget...