Svarta Dalen...

Jag var och hälsade på i den svarta dalen. Den som en gång var mitt hem. Dalen, den svarta,som jag svor på att aldrig glömma, den blev mitt hem en stund igen. Jag ville inte dit och jag vill inte dit igen men på nåt sätt så hamnar jag där då och då. Ingen vill dit och ändå vill man aldrig därifrån när man är där. Så fridfullt och lugnt, tyst men så falskt. Inget är på riktigt, det är en låtsas värld som vem som helst är välkommen till, men har man otur så kommer man aldrig därifrån. Jag gjorde det igen. Jag kom tillbaka till vår värld där de flesta lever, inte alla men många. Jag kan längta tillbaka lika mycket som jag lovar mig själv och andra att jag aldrig mer ska dit. Men jag vet att jag är snart där igen. Men jag är rädd att jag blir kvar där. Jag vill ha allt. Den här världen och världen i svarta dalen. Men man kan inte leva i båda världarna. Jag måste välja. Men vet inte hur... Det gör så ont. I svarta dalen kan ingenting komma åt mig. Alla är lyckliga och alla lever... Ingen är död, ingen.