6 år sedan du dog...

Idag har min älskade faster varit död i 6 år. Hon blev endast 50 år och dog av cancer. En av de finaste människorna jag kände. Hon var min bästa vän, mamma och faster. Det är så overkligt att hon är död. Att en sån människa bara försvann. Var är hon nu? Hon måste finnas, det går inte bara att försvinnna, att dö. Hon måste finnas i himlen.

Sista tiden har jag inte mått bra. Mamma blir sämre, min sorg efter pappa och min faster blandas med rädslan för att mamma ska dö snart. Jag är förvirrad och försöker hitta en balans. Sköta mitt jobb, min familj, mig själv. Sorgen är så stor och stark och den bryter ner mig långsamt. Ibland får jag andrum och bygger upp mitt jag igen men efter ett tag har sorgen ett grepp om mig igen. Jag tänker på pappa och vårat sista möte. Hur jag rufsade om han i håret och sa att vi ses i morgon. Om jag hade vetat att det var sista gången jag såg min pappa i livet, vad hade jag då gjort. Tur att man inte vet. Jag hade hållt om honom hårt och gråtit och bett honom att aldrig släppa taget om livet och om mig. Jag hade bett pappa kämpa och sagt att jag inte klarar mig utan honom. Men ovetande så åkte jag hem. För att nästa gång hitta dig död.

Idag fyller min yngsta dotter 4 år. Vi ska ha kalas. Varför ska alltid glädje blandas med sorg? Livet går vidare, trots att det är 6 år sedan min faster dog....

En dag i taget...