Jag vill egentligen inte tänka på allt hemskt. Men jag kan inte låta bli att tänka på hur, vi som anhöriga till cancersjuka, får se på när de vi älskar lider. Jag har sett två döende människor som jag älskar få dödsångest i sin blick. Och hur jag då, försökte säga nånting positivt för att lindra deras skräck. Jag tror jag lyckades många gånger få de att åter få hoppet tillbaka. Men för varje gång så dog mitt eget hopp. Jag gav så mycket hopp att jag kände mig tom och helt utan hopp för mitt eget liv. Jag vet inte vem som var feg, jag eller dem. Jag feg för att jag inte sa allt som jag ville säga. Eller de för att de inte sa det de ville säga.

Jag har så mycket osagt till de två människorna och jag kommer aldrig få se de igen. Det får jag leva med. Jag hade besvikelse inom mig som jag hade velat säga till min pappa. Men jag ville inte att han skulle få bära på det med. Tyckte han hade det nog jobbigt med sin sjukdom. Men jag då? Jag som är kvar med alla frågor och får leva med besvikelser. Jag vet inte vad som är bättre. Nu när mamma är sjuk så kan jag inte lasta henne heller med nåt. Det gjorde jag inte innan heller men nu kan jag verkligen inte göra det. Men jag bär på en besvikelse. Över så många saker i mitt liv.

Pratade nyss med mamma. De har forfarande inte tömt hennes lungor på vätskan, de måste göra det med röntgen. Hon grät och var ledsen. Lilla mamma, du är så rädd nu och jag har sett den rädslan i pappas ögon. Men han var en man och män ska inte gråta, enligt pappa, så han bet ihop. Jag minns sista gången jag rufsade om min pappas hår och sa- vi ses snart, pappa. Jag tror jag skymtade en tår i hans ögon den gången, jag tror att han visste att det var sista gången vi sågs. Nästa gång jag såg min pappa var han död. I just den sängen som han låg i när jag rufsade om hans hår en dag tidigare. DÖD, han var DÖD. Jag kan aldrig glömma det. Det var så hemskt. Min stora starka pappa, var livlös. Jag minns bara att jag skrek, pappa, pappa, pappa. Alla minnen kommer tillbaka nu när mamma också har cancer.

Idag är jag 38 år och har egna barn. Jag är vuxen, men inom mig är jag fortfarande min mammas och pappas barn. Jag är deras barn.