Kom nyss hem från sjukhuset. Mamma låg på samma sal, samma plats som pappa gjorde precis efter hans operation, kirurgen. Jag träfade en sköterska och frågade om hon minns min pappa och det gjorde hon. Lång, glad alltid positiv. Ja, sa jag det var min pappa. Jag är glad att han blev ihågkommen. Kände mig glad för det. Kom hem och kände mig trygg med att mamma var i goda händer. Men hemma var det inte lika god stämning. Jag blev bemött med hat från min man. Han är arg för min reaktion och det är hans sorg. Men jag kan inte hantera det nu. Jag försöker men hur ska jag kunna göra mer än be om ursäkt. Förlåt mig. Att vara anhörig till en svårt sjuk människa tar otroligt mycket energi. Att orka vara fru, mamma och arbetskamrat är inte lätt. Många förstår, oftast de som har varit anhörig själv, som en kollega till mig. Hon har mist sin familj i denna hemska sjukdom. Min man har inte förlorat någon. Förrutom genom mig. Men det märks. Han har tyvärr ingen förståelse för hur mín situation är och det gör mig ännu räddare.
När vi möttes så hade jag precis mist min faster och min pappa var mitt uppe i sin sjukdom. Jag var skild och väldigt svag och förvirrad i min livsituation. Vi blev förälskade trots allt jag hade i mitt liv. Vi fick ett barn som inte sov en natt på två år. Under den här tiden har jag gått igenom en annan vårdnadstvist, begravt min pappa och min mamma ått cancer. OCH han säger att vi inte har ett socialt liv. Tala om för mig NÄR skulle vi /jag orkat det??? Men ge mig mer att ha dåligt samvete över. GÖr det. Jag tål det...