Ny-dag

Haft en orolig helg. Kroppen har inte riktigt försått än vad som har hänt. Den är nästan förlamad. Min hjärna har börjat förstå men inte kroppen. Sover oroligt. Känner mig nervös för allt som händer. Känner mig ensam och rädd. Vet inte vem jag kan lita på. Vem vill mig väl? Min man som hotade attt lämna mig 2 dagar efter att mamma fick sitt besked? Hur ska jag kunna känna förtroende för honom. Jag känner mig sviken av honom. Och avundsjuk på att han har alla i livet som han älskar. Arg för att han aldrig kommer att förstå hur det känns förrän han har mist någon. Jag är rädd att visa honom hur jag egentligen mår. Tror att han är för svag för att orka ta emot min sorg. Rädd för vad som kommer att hända med oss i framtiden.

Känner för att resa bort. Långt bort, ensam. Men vet inte om jag vågar. Kanske får panik när jag sitter i min ensamhet långt bort. Men jag får snart panik. Får ingen luft. Måste bort. Kan inte dricka för det blir min död. Men jag vet att det är endast då jag kan vila från mig själv och mina tankar. Men ångesten kostar ett högt pris. Jag har helt enkelt inte råd att betala det priset. När pappa var sjuk så flydde jag på alla sätt man kan fly. Men var jag än var så fanns oron och ångesten där. Så jag vet det hjälper inte att resa bort eller bedöva min hjärna. Så här sitter jag nu. Ska ta en promenad med hunden om en stund.

Åh, vad jag känner ångest idag. För mamma, mina barn, pappa, min man, vänner. Jag vill må bra. Men jag vet inte hur...