Jag känner sorgen börjar avta. Saknaden är inte mindre, men det gör inte längre lika ont. Bilderna av dig, när du var död, är det enda som fortfarande gör ont. De andra bilderna är glada. När du var levande och lycklig, när du visade mig din kärlek, till mig, ditt enda barn. Då kan jag le, och känna lyckan över att just du var min pappa.
Ofta känner jag en bitterhet över livets sjukdomar och att just du skulle få cancer. Varför, varför, varför. Däri ligger sorgen, att du som älskade livet inte fick vara med. Ett år av livet har levts av alla oss andra som får finnas. Ett år. Det händer otroligt mycket på 12 månader. Martina kom in på basketgymnasiet, jag har mot din förskräckelse tyvärr gått upp i vikt, men jag har slutat röka. Du hade varit stolt över mig. Snön har börjat smälta och våren är på intåg. Vi grillade igår, ett vårtecken. Du älskade att grilla. Lowa har börjat prata, hon säger faktiskt morfar, oj vad du hade varit stolt. Du finns med oss på många sätt.
Jag ska snart på din grav och göra lite vårfint. Funderar på att plantera vildrosor. Bygga en ram av sten som jag ska låta de växa fritt i.
Jag är inte densamma längre. Jag har förändrats och åldrats under det här året. Kanske sorgen fick ta för mycket plats, men jag hade ijdjnget val. Du var min pappa. Jag saknar dig…
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar