På måndag ska jag på rekomendation av min mammas doktor ringa och beställa en tid för att se om jag har cancergenen som snart har tagit hela min familj. Om jag har det så kommer jag att operera bort mina bröst och livmoder, äggstockar. Jag vill inte vänta på att få cancer.
Just ikväll känns det tungt och ensamt. Skulle vilja sova i en säng nära mamma. Hålla hennes hand och säga att allt ordnar sig. Som anhörig är man oftast väldigt hjälplös. Inget man egentligen säger är sant men man säger det ändå för att inte ge den sjuka mer ångest än den redan har. Men vem tar hand om vår ångest?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar