Ja, denna natt var inte rolig. Jag tänker och tänker. Nu har jag börjat bearbeta hur jag kommer att klara av mammas dödsögonblick. Min farmor passade på att dö innan min pappa hann komma. Jag var hos henne och ringde pappa och sa att han¨måste skynda sig för att hon var dålig. Jag satt hos farmor och höll hennes hand. Det vara bara jag och farmor i rummet. Jag frågade om hon hade ont, hon tittade på mig och sa
- Nej det gör inte ont.
Sen blundade hon igen och tog ett djupt andetag och dog, samtidigt som jag höll hennes hand och sa, - Såja farmor, såja.
Efter en stund kom pappa, men då var han död. Jag tror att hon passade på att dö innan han kom. Jag tror att det är för jobbigt för föräldrar att se sina barns ledsna ögon när de dör. Pappa gjorde likadant. Jag kom en timme efter att han hade dött. Jag är säker på att han inte ville att jag skulle se han dö. Men mamma kommer inte ha någon där om inte jag är där. Jag är säker på att jag kommer att hålla mammas hand när hon dör. Det vet jag inte hur jag ska klara av.
Jag kan fortfarande höra mitt skrik när jag såg pappa död.
- Pappa, pappa, pappa, min pappa, skrek jag.
Jag blev rädd för min egen gråt. Jag hade aldrig hört en sån förtvivlan i min röst. Men jag hade aldrig mist en förälder heller. Nu vet jag hur ont det gör. Och jag är rädd för att det kommer bli ännu värre med mamma. Pappa var så stark, farmor också. De var inte rädda för att dö. Mamma är det. Hon sa igår att hon vill ju se barn barnen växa upp. Jag vill ju inte dö än, sa hon.
Jag visste inte vad jag skulle svara. Jag vill inte lura henne som jag lurade pappa.
- Pappa du kan ju bli 80 år, sånt vet man ju aldrig, sa jag.
Pappa fick hopp i sina ögon. Jag visste ju att det inte var sant. Men jag var tvungen. Hur skulle pappa annars orkat. Och hur ska mamma orka? Hur ska jag orka?
Ahhhh, jag vill skrika, gråta...
En dag i taget...