Ingen-bra-dag

Ovanligt jobbig dag. Ångest och oro för framtiden och mamma, min familj, mig själv...
Rädslan över att bli övergiven är som störst idag. Bli lämnad ensam och att alla dör ifrån mig. Ångest, ångest, ångest, vad jag hatar ångest. Och du, du säger att jag är ett ego, självcentrisk och ett stort ego. När tänker jag på mig själv? Jo, när jag försöker överleva, andas, leva. Och när gör jag det? Jo, när ångesten är som störst och jag måste fly från min hjärna en stund. Du har ingen som helst förståelse för de psykologiska reaktionerna vid en anhörigs död eller vid en svårt sjuk anhörig MEN du kommer att förstå, tro mig. Det kommer en dag då du kommer att förstå.

Jag vet att min reaktion är normal. Men det som gör mig så arg är att jag måste förklara det för en vuxen människa. - Nu kommer du att leva på att din mamma är sjuk också som du levde på att din pappa var sjuk, sa du. Ja, jag kommer att säga att det är en reaktion på det trauma som jag och mamma går igenom nu. Ja, jag kommer att reagera och det kommer dagar då jag inte orkar med folk eller dig, eller mig själv. JAAAA, det är så att leva nära någon som har cancer. Cancer är nog den mest ångestladdade sjukdom man kan ha. Eftersom man inte vet när den sprider sig, när behandling biter eller när man kommer att dö. Det finns ingen som vet. Vem kunde ana att pappa skulle överleva 8 år med mage och levercancer? Mamma kan leva 5 år men hon kan också dö om en månad. Ingen vet något just nu. Det ger mig ångest att inte veta hur jag ska planera min tid.

Ego, ja kalla mig ego, MEN det finns riktiga egon i vår närhet, låt oss koncentrera oss på dem i stället. De som inte frågar hur man mår, hur mamma mår. Om de finns nåt de kan hjälpa till med. Det är riktiga egon som jag INTE kallar familj. Men så länge det inte drabbar dig, du som säger älskar mig så berör det inte dig och din familj MEN det berör mig och min familj i allra högsta grad. Du kan välja att stå vid min sida eller stå utanför. Jag är i det här och det är inget jag kan göra nåt åt. Inget jag har valt att få föräldrar och släkt som dör i förtid i cancer. Nästa gång kanske det är min tur. Var står du då? Gömmer du dig och kallar mig ett ego? Ringer din familj och frågar hur jag mår? Eller har du lämnat mig för länge sen då? Ja, det är så många frågor men det finns inget svar. Jag vet bara att just idag är en tung dag. En dag då jag hade behövt extra mycket värme och kärlek. Omtanke, förståelse...
En dag i taget...