Jag har mött den förut men aldrig i den här skepnaden. Den här gången är sorgen så stor att jag mår illa. Vill kräka ut min sorg, bara för att se hur stor den är. 2 liter eller 10 liter?
Min sorg går inte att mätas, varken i tårar eller spya. Men jag gråter och jag lider. Och det gör så innerligt ont i mitt hjärta. Saknaden blir inte lättare den blir värre för var dag du är död. Du blir inte mer död ju mer tiden går. För mig blir du bara mer levande. Jag försökte förbereda mig men det lyckades jag inte så bra med, det inser jag nu, det går inte.
Skräckslagen förstår jag sakta att du är borta för alltid. Jag kommer aldrig att få känna omsorgen du hade om mig, din enda dotter. Hur mycket jag betydde för dig förstår jag först nu. Pappa, du hade bilden på dig och mig ovanför din säng när du dog. Hur fint är inte det? Allt om ditt liv är så vackert. Bara det att dö på samma plats som man är född. Du lyckades verkligen att sluta cirkeln.
Jag beundrar dig så fruktansvärt mycket. För allt du lärde mig, för allt du kunde, för allt du var. Du tröstade mig när jag var liten. Strök min mage när jag hade magknip. Lärde mig cykla och visade mig skogen. Berättade om farfar och lärde mig att ha tålamod. Lugnade ner mig när jag var nervös inför saker.
-Ta det lugnt, så går det bra, sa du.
Och varje gång jag lyssnade på dig så gick det bra. Jag ville ju ta hand om dig när du blev gammal. Skämma bort dig. Laga god mat, bädda ner dig i soffan, precis som du gjorde när jag var liten. Istället fick jag bädda ner dig i en kista. Det är inte rättvist. Jag saknar dig pappa.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar