Tänkte-sluta-skriva

Ett tag sedan jag skrev nu. Haft så mycket med mina tankar sista tiden så jag har inte vetat om jag vågat skriva ner dem. Fast jag vet att skrivandet är den bästa terapin som finns. Jag fortsätter. Bättre att dela med mig av mina tankar än att ligga och grubbla.
Mamma har fått komma hem. Alla undersökningar är gjorda och nästa vecka ska vi träffa en läkare. Det konstiga är att hon fick med sig en massa värktabletter hem, men jag fick känslan att ingen informerat henne tillräckligt. Men jag vet av erfarenhet efter pappa att de säger inget om man inte frågar. Det enda mamma har tjatat om är om hennes sjukintyg - titta här, det står att jag kommer att bli frisk. Det jag vet är, efter att pratat med hennes läkare är att de ska försöka förlänga hennes liv med cellgifter. En inflammmerad bröstcancer med spridning går egentligen inte att bota. Den här gången tänker jag inte hymla som jag gjorde med pappa. Jag sa ända in i hans död, - du blir frisk pappa. Jag gjorde fel. Jag skulle ha tröstat inte ljugit för pappa. Om jag hade insett det allvarliga så hade både jag och pappa fått sagt mer. Nu är det försent och jag tänker inte göra om samma misstag med mamma.
Det har känts som om jag har svikit pappa sista dagarna. Jag har inte tid att tänka på honom längre som jag gjorde tidigare. NU upptar alla mina tankar mamma och hennes sjukdom. Samtidigt är jag glad att pappa slipper uppleva att mamma har cancer.