Overkligt...

Ahhh, jag är så arg på denna hemska sjukdom cancer. Var till mamma i kväll och jag fick tårar i mina ögon när jag såg hur hon har förändrts av denna sjukdom. Hon såg så liten och hjälplös ut. Panik i ögonen, hjälp mig.

Pappa hade samma blick. Min pappa var lång och en reslig man. Snygg och en kvinnokarl. Kommer aldrig glömma när jag och pappa var i Los Angeles i början av hans sjukdom. Vi var på en ute pub med ett liveband som spelade. Jag försökte hålla koll på var han var men det var inte lätt. Då och då dansade han förbi mig med en ny kvinna varje gång. Han kunde inte engelska men på nåt sätt blev han vän med alla där i LA som vi mötte. I slutet av kvällen kom han fram och presenterade en dam som han hade fattat tycke för. Hon hälsade så glatt óch verkade tycka om pappa. Sån var han. En annan kväll i LA så var vi bjudna på en grillkväll. Det slutade med att pappa tog över grillningen och i slutet av kvällen stod pappa på grillen och dansade. Det började brinna i hans byxben och alla skrattade och han gjorde helt enkelt succe. Tydligen så pratar de om han än idag. Haha, ja du pappa, du var en galen men godhjärtad man. Jag minns när vi hyrde en bil och åkte till Las Vegas. Du med cowboyhatten och pipan i munnen och en karta i handen. Problemet var att du kunde inte läsa skyltarna, ahhh, vad arg jag var på dig men trots allt så skrattade vi. Herre gud så kul vi har haft! Vilka minnen egentligen. Du kunde verkligen leva livet.

Men lilla mamma. Nu är det du som har denna vidriga sjukdom. Och trots att jag har lovat mig själv att inte inge falska hopp så gjorde jag det i kväll. Jag sa till mamma att det här kommer att bli bra. Varför säger man det som anhörig när man vet att det inte kommer att bli bra? Jag är säker på att både mamma och pappa vet att det inte är sant...