Jag orkar inte gråta, jag vill skrika och skrika tills någon hör mig. Ta bort denna mardröm och ta bort min smärta. Kom nyss hem från sjukhuset. Samma läkare som min pappa hade är nu min mammas läkare. Han tog in mig på sitt rum och satte sig mittemot mig, ja, jag vet, sa jag, innan han sa nåt. Jag vet att det är allvarligt. Ja, sa han det är väldigt allvarligt. Din mamma har väntat för länge. Det är inte säkert vi kan göra nåt mer än att försöka förlänga hennes liv. Vi planerar för cellgift just nu men skiftröngen får visa om det har spritt sig till lever, lungorna och andra organ. Jag som inte ens har tömt pappas garderob än, var det enda jag fick fram. Han är snäll, läkaren. Han tittade bara på mig och jag vet att han förstår. Han såg mig i 8 år under pappas sjukdomstid. Han känner min gråt, min sorg och min panik. Vi har gått igenom det förut. Det här är en upprepning. Mamma, mamma, mamma. Min älskade lilla mamma. Jag har ju redan så ont efter pappas död. Mamma, jag vill inte mista dig också.
Jag är så djävla arg. Arg på mitt liv. Varför, fick inte allt bli bra nu. Sorgen har ju börjat lägga sig. Varför måste allt börja om?
Jag måste samla mig. Jag måste ta fram min styrka och jag måste ta hand om mig själv. Inte bryta ihop, inte börja dricka och fly. Jag måste fokusera och komma ihåg att jag har bara mig själv. Jag ska inte lita på någon. Bara mig själv. För om jag gör det så kommer jag bara att bli ensam till slut. Folk blir rädda. Min man blir livrädd för att se min sorg igen. Han kommer försvinna av rädsla.
Men jag kan inte lova något. Jag vet att jag inte kommer att skratta på länge. Jag kommer inte tycka att livet är underbart. Livet är inte bra, livet är en enda stor orättvisa. Speciellt mot min familj. Jag måste bara göra allt bra nu för mamma och inte tappa bort mig själv.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar