Ingen-bra-dag

Orolig idag. Jag har gått igenom allt det här så många gånger nu. Pappa, min faster och nu min mamma. De är väldigt olika personligheter och de reagerar väldigt olika. Min faster som också var min bästa vän, var väldigt öppen mot mig när det gällde hennes känslor och tankar om cancer, döden, livet. Hon sa en gång till mig, ca 3 veckor innan hon dog att det skulle bli skönt att slippa allt. Just den kvällen hade vi pratat om släkten och allt var det innebar. Jag förstod henne och bad henne att ta med mig med. Det ville hon inte. Det var på skämt, men ändå inte. Hon slapp allt, jag kan känna mig avundsjuk. Visst jag vill ju leva och det ville nog hon med men hon hade rätt i att det skulle vara skönt att få slippa allt. Pappa, han var inte lika öppen. Han ville verkligen leva. Han älskade livet trots sjukdom och smärta. Han njöt verkligen av varje sekund. En riktig livsnjutare. Men vi pratade aldrig om döden. Jag vet att han sa i slutet,
- De kan inte göra nåt mer nu. Så är det med den här sjukdomen. Då lät han väldigt ledsen. Men nästan alltid var han positiv. Han frågade om jag kunde följa med honom till G-borg om han fick komma till en specialist. Han hade hoppet kvar till sin sista dag. Min faster ville nog dö. Hon var trött på allt. Förlikade sig med döden. Det var nästan lättare. Döden skulle ju komma så var det bara. Jag undrar vad pappa egentligen tänkte och kände. Mamma hon är väldigt förnekande. Pratade med henne nyss och hon lät väldigt dålig.
-Nej, jag är bara lite förkyld, sa hon.
Jag frågade om hon trodde att vätskan i lungsäcken hade kommit tillbaka, hon lät så andfådd, men nej nej jag är bara förkyld. Sån är mamma. Jag är så rädd att hon självdör hemma. Hon förnekar och hon förtränger. Söker inte vård. Som läkaren sa, - din mamma har väntat för länge. Jag är inte förvånad. Men varför mamma? Vad är det som gör att du förnekar?

Hur mår jag själv egentligen? Om jag ser på det objektivt så ser jag en kvinna som har mist människor som hon hade byggt sitt liv runt, men som idag är väldigt ensam. De dagliga telefonsamtalen har tystnat. De trygga mötena har uteblivit. Och kärleken hon kände lyser med sin frånvaro. Rädsla i hennes ögon för vad komma skall och sorgen i hennes blick är hjärtskärande. Hon som var så lycklig och glad. Trygg och stark. En bit av henne tog de med sig, var för sig....
En dag i taget...