Jag nöp mig nyss i armen, hoppades på att jag skulle drömma. Att allt som händer just nu inte är sant. Att det bara är en hemsk, hemsk, dröm. Men det är ingen dröm. Det är en mardröm i vaket tillstånd. För 1,5 år sedan begravde jag min älskade pappa. För 5 år sedan min, faster och bästa vän. Jag trodde inte att nåt mer kunde hända, på väldigt länge. Sorgen efter de är fruktansvärd. Äntligen började jag känna mig stark och levande. Då kommer bomben, mamma har cancer. Den värsta sorten. Inflammatorisk bröstcancer med spridning. Efter det så bröt jag ihop och drack alkohol som jag inte tål och sårade min älskling. Dagen efter kom han hem med skillsmässopapper. Min reaktion, min postraumatiska stressreaktion gjorde att han slutade älska mig. Vad är det som händer? Jag kan aldrig reagera, när min faster var sjuk så var jag tvungen att vara stark, när pappa var sjuk var jag tvungen att vara stark. Jag har bara mamma kvar. Varför kan ingen förstå att jag reagerar. Så fort jag är människa med känslor så blir jag lämnad. Jag vet att jag sårade min man och att det var fel men jag vet också att det är den man älskar som man sårar.
Idag är det nyårsafton. Den har vi tillbringat på akuten. Mamma blev inlagd på intensiven. De måste tömma hennes lungor på vätska. Sen ska de kolla hennes lungor igen och se om det är tumörspridning som orsakat vattnet i lungorna. Nu är jag tillbaka på jobbet och jag vill verkligen inte vara här. Men jag måste. Imorgon blir det sjukhuset igen. Allt börjar om igen. Jag orkar inte, vill inte, men jag måste det med. Hur mycket ska jag orka? Ska jag orka att bli lämnad också? Mamma kommer att lämna mig, så är den här helvetiska sjukdom, men ska ALLA lämna mig? Är det min lott i livet? Jag behöver en famn just nu. Jag fryser och jag är så rädd.
Gott nytt år...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar