Igår var det den värsta dagen sedan min pappa dog. När allt äntligen börjat plana ut och jag kände att livet på nåt sätt ändå går vidare, då kommer nästa bomb, MAMMA, har cancer. Hur kan det vara möjligt? Och hur kommer det sig att jag återigen måste bli vän med den förbannade cancern och min före detta vän/ovän döden, står återigen bakom min dörr och vill in. Jag trodde vi var färdiga med varandra, för ett bra tag. Men nej, nu är fröken död tillbaka och denna gång ute efter min mamma. När jag äntligen slutat repetera min pappas dödsögonblick då är det dags igen.
JAG ORKAR INTE. Jag vill inte. Jag kan inte än. Men jag har inget val. Jag måste finnas för min mamma, precis som jag fanns för pappa. Mitt eget liv som äntligen kändes som ett liv igen, måste återigen ta en paus. Skräcken som fanns i min pappas ögon för det okända kommer sakta nu tändas i min mammas ögon och jag vet det så väl för jag kan det här nu. Då, det är då, jag måste vara stark. Men den här gången tänker jag inte förneka mina känslor. Den här gången ska de få utlopp och det ska ske genom den här bloggen. Jag kommer att skriva om mina känslor, om mammas behandling och om det helvete det är att vara anhörig och om att bli ensam kvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar