Sogligt...

Är på jobbet nu. Tur att jag har ett sånt lugnt jobb. Det är verkligen bara här som jag kan tänka och återhämta mig. Hade jag haft ett annat jobb hade jag aldrig orkat jobba. Mitt förra jobb så var jag tvungen att prestera det behöver jag inte nu, skönt.

Känner mig sorgsen för mamma. Hon och jag har levt så olika liv. OM jag skulle dö i morgon så skulle jag dö med en otrolig erfarenhet av livet. Allt jag har sett, upplevt. Alla människor jag har träffat. Jag har verkligen LEVT på allra högsta nivå. Det har inte min mamma. Jag har försökt att erbjuda henne allt möjligt under åren men hon har aldrig velat se eller göra nåt. Hon har bara velat jobba och sen hem. Hon har suttit i sin soffa och stickat. Det känns sorgligt för hon har missat så mycket av livet. Få känna det varma vattnet i medelhavet, tårna i sommargräset, kärleken av en man, intressanta samtal om livet. Ja, det är så mycket som min mamma aldrig har gjort eller kommer att göra. Jag känner mig ledsen över det. Så svårt liv hon har levt. Adopterad som liten, mist adoptivföräldrarna i tidig död. Ingen syskonkärlek, ingen familj. Ensamstående med mig, fattigt och en kamp för överlevnad. Hon var värd så mycket mer. Om jag fick skulle jag visa henne livet, men hon vill inte. Hon vet inget annat och kanske det är bra. Men det känns så hemskt. Men om jag skulle dö i morgon så skulle jag ha levt. Jag vet det. Och det är så jag vill leva livet. MItt liv går just nu på sparlåga, men min dag kommer igen då jag kan le, skratta och njuta av livet. Jag är värd det, precis som mamma var vörd ett bättre liv.
Bye the way- cellgift i morgon...
En dag i taget