Idag faller regndropparna ner. Det är mulet och jag är ledig. Just idag är en sån dag då jag har tid att tänka. Jag tänker konstiga saker. Om pappa hör regnet som faller över hans grav. Knäppt, jag vet. Varför tänker jag så mycket? Idag har jag inte ringt mamma. Vill att hon ska få vara ifred och tänka. Undrar om hon också tänker på pappa lika mycket som jag gör? Just idag är en sån dag då ensamheten är som störst. En saknad men ingen att ringa. Idag skulle pappa ha ringt mig och sagt, - ser du vad det regnar gumman? Idag är det ingen som ringer. Telefonen är tyst och det gör mig så ledsen. Pappa ringde när det regnade och han var tvungen att vara inne. Annars var han alltid ute och jobbade med nåt på gården. Men just en sån här dag skulle han ha ringt. Jag vet det. Det är en sån konstig tystnad sen pappa försvann. Om 11 dagar har pappa var död i 2 år. Fel, fel, fel. Det är så fel. Han borde inte ha dött. Han älskade livet mer än någon annan jag känner. Just idag känner jag mig ledsen och ensam. Jag kan inte gråta men jag har en klump i min hals som är svårt att svälja.
Livet ger mig dåligt samvete att just jag fick leva men inte pappa och snart inte mamma. Men jag kanske dör jag med. Min diagnos kanske kommer fortare än jag anar. Jag vill att solen ska skina så jag kan se det vackra i livet. Men just nu är det bara grått och kallt. Jag fryser och är ensam.
En dag i taget...