Känner mig rädd men samtidigt lugn. Jag kan inte styra över det som händer jag måste bara leva och flyta med tiden som går. Saknaden är inte mindre idag bara mer acceptabel. Jag godtar saknaden idag, jag har ingen val. Jag minns tiden då jag levde. När jag och pappa var i Usa och Mexico. Det var en härlig tid. Jag minns alla mina andra resor jag har gjort genom åren. Alla människor jag har mött som gett mig så mkt. Idag lever jag ett liv i sorg samtidigt som jag har glädje i livet genom mina älskade barn. Jag har mist ett barn... Det är också en sorg i mitt liv. Min son, min älskade son... Han finns så nära men ändå inte. Jag saknar honom. Han finns, han lever, men inte inte med mig. Jag sörjer det varje dag. Det gjorde pappa också. Hans enda son barnbarn som han inte fick lära känna. Det gör ont. Men jag har mina flickor men man borde få ha alla sina barn. Ingen ska få ta ett barn ifrån sin mamma. Men det gjorde min före detta man. Han gjorde det... Det går aldrig att få ogjort och det ska vi alla få leva med. Jag har så svårt att se glädje i mitt liv. Var ska jag hitta den? Kanske när mamma har dött och sorgen har lagt sig. Kanske jag hittar glädje i mitt liv när jag har sörjt färdigt. Men just nu ser jag ingen glädje. INget jag gör hjälper. Jag shoppar, jag jobbar, jag gör mig vacker men jag vill inte att nån ska se mig. Jag lever men jag lever mer som en levande död. Hur ska jag hitta glädjen igen?
En dag i taget...