I morgon kl 15.30 ska jag och mamma träffa doktorn. Samma läkare som jag så många gånger träffat under pappas sjukdomstid. Då får vi svar på alla undersökningar och bättre koll på läget. Jag minns när jag var med pappa och jag minns hur jag studerade läkarens sätt när han berättade för pappa att det hade spritt sig till levern. Jag minns hur jag tänkte att jag ville verkligen inte byta sits med den stackars läkaren som var tvungen att ge
ett sånt hemskt besked. Men de är proffs. Han sa det så bra som det bara går. Proffsigt gjort. Och i samma veva som han sa det så gav han hopp om behandling. Cellgift.
Jag vet inte om jag kan bli mer knäckt än vad jag är nu. Jo, om han säger att hon inte har länge kvar att leva. Det sa han till pappa. - Du kanske inte överlever sommaren. Det var i maj. 4 dagar senare dog pappa.
Ibland tänker jag att det skulle vara så skönt att få slippa allt det här. Slänga mig framför ett tåg. Så enkelt. Borta är jag. Men mina barn, lilla mamma, jag kan inte lämna er. Men jag blir så rädd för detta helvete. Död. begravning, sorg.
En dag i taget...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Åh många kramar!!
SvaraRaderaDet är så svårt att sätta sig in i vad det innebär att gå på ett sånt läkarsamtal.
De som inte vet hur det känns tänker att det är som alla andra läkarsamtal man varit på.
Men det är långt ifrån ett vanligt samtal.
Att sitta där och höra hur någon säger att den man älskar ska dö ifrån en. Att tiden tillsammans med varandra kommer att ta slut.
Något jag ibland kan ångra är att jag inte vågade fråga så mkt på samtalen, jag var så rädd för svaret och jag var rädd att svaren skulle göra mamma och pappa ledsnare.
Tycker så synd om dig. Önskar att ingen vore i vår sits. Jag önskar att cancer aldrig funnits. Lycka till imorgon, <3 tänker på dig!