Det var som jag trodde, mamma hade spridd cancer, i skelettet och i lungorna. Samma läkare som gav pappa beskedet om att det hade spritt sig till levern. Samma rutiner och samma förhoppningar om cellgift.
- Kommer jag att dö nu, sa mamma?
-Nej, nu ska vi ge dig en bra behandling, sa doktorn.
Precis som han sa till pappa.
Bla, bla, bla. Det är som en fabrik på den avdelningen. Rutiner.
- Det kommer en sköterska som ska visa er till cellgiftsavdelningen, sa han. Precis som han sa till pappa.
Som om jag inte hittar dit, tänkte jag för mig själv. Vi gick snällt efter henne. När vi kommer dit utbrister sköterskan som tog emot oss,
- Men är det inte xxx dotter?
Ja, svarade jag. Det är det.Glad att pappa återigen blev ihågkommen. Hon minns mig att jag varit med pappa så många gånger där genom hans sjukdomsår.
Pappa dog för 1,5 år sedan, sa jag.
-Jag hörde det, hann han fylla år, sa hon. Ja, han dog 20 minuter efter det, sa jag.
Roligt att alla minns pappa. Han var speciell. Glad, tacksam, hoppfull.
Nu är jag helt slut. Bråkat med min man, som vanligt. Ingen förståelse hur jag mår. Jag är så trött på det här.
På onsdag så börjar mammas cellgiftsbehandling. Allt börjar om. Egentligen orkar jag inte. Men jag måste som vanligt.
En dag i taget...