En-ny-dag

Känner mig sorgsen idag. Hade inte tid att åka förbi mamma igår. Hade fullt upp hela dagen. Var ledig men var på stan med min dotter som fyller 17 år idag. Hon fick köpa det hon ville ha. Sen var vi och åt sushi till lunch. Hon är så otroligt stor nu. Vacker och smart och har hela livet framför sig. Hon lever det liv som jag hade velat ha. Mitt mål har varit sen hon föddes att hon skulle ha allt som jag inte fick. Jag lyckades! HOn är framgångsrik idet hon gör och det går bra för henne. En sak som jag verkligen har lyckats med. Det känns gott i hjärtat.

Pratade med mamma igår kväll. Hon lät helt slut. Hon hade gått till vårdcentralen och blivit het slut av det. Man ser VC från hennes fönster så det är väldigt nära men hon orkade knappt ta sig hem. Stackarn. Men jag hinnner bara inte med henne varje dag. Jag har dessutom en 3 åring som tar otroligt mycket tid och energi. Jag har så dåligt samvete för att jag aldrig hinner på pappas grav. Idag är jag också ledig men tänkte skämma bort mig själv för en gång skull. Jag ska till frissan kl 11. Det är jag värd. Sen ska jag åka förbi mamma.

Livet känns tungt och jag känner mig sorgsen för allt som händer just nu. De är inte rättvist mot mamma, oss-.
En dag i taget...

Känns-bättre

Just nu känns livet ganska bra. Ångesten är borta just idag. Men jag vet ju att det kommer snart men just nu känner jag mig ganska normal. Jag vet att mamma är väldigt sjuk men hon kommer inte att dö i morgon. Hon kan ju leva i säkert 2-3 år. Men men det oturen vi har så vet jag ju att hon kan dö om några månader. Men just nu mår mamma bra och jag mår bra. Alla i familjen mår bra. Vi är alla vänner och jag känner inte just nu att alla ska lämna mig. Jag tänker inte lämna någon.

På tisdag fyller min äldsta dotter 17 år. Åh, min lilla prinsessa vad tiden går fort. Hon var min första kärlek och jag älskar henne villkorslöst. EN otroligt vacker kvinna.

I helgen jobbar jag och ska snart åka till jobbet. I morgon ska jag åka till pappas hus med min bästa kompis. Tack för att du följer. VI ska gå igenom pappas saker och packa ner lite och göra fint i huset. Först ska vi göra upp en eld i bastun så huset blir snabbare uppvärmt. Vi ska sova över där. Hoppas jag orkar det. Känns väldigt jobbigt att vara där och sova i samma rum som min pappa dog i. Men jag vet att pappa hade velat det. Han tyckte om min kompis och ler nog i himlen när han ser oss sova gott i huset.
En dag i taget...

Det har varit tungt idag och igår. En känsla av ensamhet och ångesten på sidan om. Tänkt mycket på allt som har hänt. En bra sak är att iallafall att mamma mår bra efter cellgiftsbehandlingen. Hon är väldigt glad att hon slipper må illa. HOn känner inte ens av behandlingen. Vet inte om jag ska ta det som ett bra eller dåligt tecken. Pappa mådde väldigt dåligt när han fick sina behandlingar MEN behandlingarna fungerade på honom. Hoppas att det gör det för mamma också. Men jag har en känsla inom mig som inte är bra. Det känns som att det är försent. Som att det inte kommer att hjälpa.

Jag känner mig fruktansvärt ensam och ledsen. Jag skriker efter kärlek men får ingen. Jag behöver närhet men äkta närhet. Den saknar jag så enormt mycket. Jag saknar pappas kärlek. Den omsorgen han hade om mig. - Har du på dig mössan nu det är kallt ut, kunde han säga. Trots att jag har tre egna barn så tjatade han om min mössa. Det kallas omsorg om sitt barn. Jag saknar den. Mamma har inte den krafter eller orken att ge mig omsorg. Hon har nog med sig själv nu. Jag vet inte hur jag ska göra för att få känna den igen. Jag försöker att vara snäll mig mig själv men vet inte hur.

På måndag ska jag åka till pappas hus och börja packa ner hans kläder och annat. Huset har stått orört i snart 2 år. Det är dags jag gör något åt det. Sälja eller behålla. Om jag behåller det så vill jag ändå rensa ut nästan alla pappas saker. Jag vill köpa nytt och sätta min egen prägel på huset. Mina möbler, lakan, handdukar, gardiner.
Även om jag älskar min pappa så måste jag börja om på det sättet. Om jag säljer det så måste jag ändå tömma huset och alla andra hus på gården.

Pappa ville att jag skulle behålla gården. Han är född där och jag har ju varit där sen jag föddes men jag vet inte om jag orkar. Det kanske är dags att avsluta pappas liv på riktigt. Jag kan inte fortsätta som han gjorde. Jag har ju mitt eget liv. Men jag har inte bestämt mig än. Jag kanske har det kvar. Jag kanske skulle uppskatta det när jag blir pensionär om ca 20 år.

En dag i taget...

Just-idag

Just idag är jag stark
Just idag mår jag bra
Jag förs framåt av kraftiga vindar
Just idag är jag stark
Just idag mår jag bra
Jag har tron på mig själv på min sida

Jag har väntat så länge på just den här dan
Och det är skönt att den äntligen kommer
Väntat så länge på just denna dag
Den ger lust när den kommer

Jag ser måsarnas flykt
Jag ser solglittrets dans
Jag ser fram emot härliga tider
Jag ser kvinnornas ben
Jag ser ögonens glans
Jag har tron på mig själv på min sida

Jag har väntat så länge på just den här dan
Och det är skönt att den äntligen kommer
Väntat så länge på just denna dag
Den ger lust när den kommer

Jag hör skrattande barn
Jag hör slussarnas brus
Jag hör till de få som kan leva
Jag hör inre musik
Jag hör vindarnas sus
Jag har tron på mig själv på min sida

Jag har väntat så länge på just den här dan
Och det är skönt att den äntligen kommer
Väntat så länge på just denna dag
Den ger lust när den kommer

Just idag är jag stark
Just idag mår jag bra
Jag förs framåt av kraftiga vindar
Just idag är jag stark
Just idag mår jag bra
Jag har tron på mig själv på min sida
Jag har väntat så länge på just den här dan
Och det är skönt att den äntligen kommer
Väntat så länge på just denna dag
Den ger lust när den kommer

nanana....

Just nu ligger mamma och får sin första cellgiftsbehandling. Skönt, nu ska de vidriga cancercellerna dö.

Hon mådde bra efter behandlingen. Skönt. Minns att pappa var så pigg första dagen men andra dagen då kom effekten av behandlingen. Ska ringa mamma snart och höra hur det går...

Ja, denna natt var inte rolig. Jag tänker och tänker. Nu har jag börjat bearbeta hur jag kommer att klara av mammas dödsögonblick. Min farmor passade på att dö innan min pappa hann komma. Jag var hos henne och ringde pappa och sa att han¨måste skynda sig för att hon var dålig. Jag satt hos farmor och höll hennes hand. Det vara bara jag och farmor i rummet. Jag frågade om hon hade ont, hon tittade på mig och sa
- Nej det gör inte ont.
Sen blundade hon igen och tog ett djupt andetag och dog, samtidigt som jag höll hennes hand och sa, - Såja farmor, såja.
Efter en stund kom pappa, men då var han död. Jag tror att hon passade på att dö innan han kom. Jag tror att det är för jobbigt för föräldrar att se sina barns ledsna ögon när de dör. Pappa gjorde likadant. Jag kom en timme efter att han hade dött. Jag är säker på att han inte ville att jag skulle se han dö. Men mamma kommer inte ha någon där om inte jag är där. Jag är säker på att jag kommer att hålla mammas hand när hon dör. Det vet jag inte hur jag ska klara av.
Jag kan fortfarande höra mitt skrik när jag såg pappa död.
- Pappa, pappa, pappa, min pappa, skrek jag.
Jag blev rädd för min egen gråt. Jag hade aldrig hört en sån förtvivlan i min röst. Men jag hade aldrig mist en förälder heller. Nu vet jag hur ont det gör. Och jag är rädd för att det kommer bli ännu värre med mamma. Pappa var så stark, farmor också. De var inte rädda för att dö. Mamma är det. Hon sa igår att hon vill ju se barn barnen växa upp. Jag vill ju inte dö än, sa hon.
Jag visste inte vad jag skulle svara. Jag vill inte lura henne som jag lurade pappa.
- Pappa du kan ju bli 80 år, sånt vet man ju aldrig, sa jag.
Pappa fick hopp i sina ögon. Jag visste ju att det inte var sant. Men jag var tvungen. Hur skulle pappa annars orkat. Och hur ska mamma orka? Hur ska jag orka?
Ahhhh, jag vill skrika, gråta...
En dag i taget...

Det var som jag trodde, mamma hade spridd cancer, i skelettet och i lungorna. Samma läkare som gav pappa beskedet om att det hade spritt sig till levern. Samma rutiner och samma förhoppningar om cellgift.
- Kommer jag att dö nu, sa mamma?
-Nej, nu ska vi ge dig en bra behandling, sa doktorn.
Precis som han sa till pappa.
Bla, bla, bla. Det är som en fabrik på den avdelningen. Rutiner.
- Det kommer en sköterska som ska visa er till cellgiftsavdelningen, sa han. Precis som han sa till pappa.
Som om jag inte hittar dit, tänkte jag för mig själv. Vi gick snällt efter henne. När vi kommer dit utbrister sköterskan som tog emot oss,
- Men är det inte xxx dotter?
Ja, svarade jag. Det är det.Glad att pappa återigen blev ihågkommen. Hon minns mig att jag varit med pappa så många gånger där genom hans sjukdomsår.
Pappa dog för 1,5 år sedan, sa jag.
-Jag hörde det, hann han fylla år, sa hon. Ja, han dog 20 minuter efter det, sa jag.
Roligt att alla minns pappa. Han var speciell. Glad, tacksam, hoppfull.
Nu är jag helt slut. Bråkat med min man, som vanligt. Ingen förståelse hur jag mår. Jag är så trött på det här.
På onsdag så börjar mammas cellgiftsbehandling. Allt börjar om. Egentligen orkar jag inte. Men jag måste som vanligt.
En dag i taget...

Ingen-bra-dag

Orolig idag. Jag har gått igenom allt det här så många gånger nu. Pappa, min faster och nu min mamma. De är väldigt olika personligheter och de reagerar väldigt olika. Min faster som också var min bästa vän, var väldigt öppen mot mig när det gällde hennes känslor och tankar om cancer, döden, livet. Hon sa en gång till mig, ca 3 veckor innan hon dog att det skulle bli skönt att slippa allt. Just den kvällen hade vi pratat om släkten och allt var det innebar. Jag förstod henne och bad henne att ta med mig med. Det ville hon inte. Det var på skämt, men ändå inte. Hon slapp allt, jag kan känna mig avundsjuk. Visst jag vill ju leva och det ville nog hon med men hon hade rätt i att det skulle vara skönt att få slippa allt. Pappa, han var inte lika öppen. Han ville verkligen leva. Han älskade livet trots sjukdom och smärta. Han njöt verkligen av varje sekund. En riktig livsnjutare. Men vi pratade aldrig om döden. Jag vet att han sa i slutet,
- De kan inte göra nåt mer nu. Så är det med den här sjukdomen. Då lät han väldigt ledsen. Men nästan alltid var han positiv. Han frågade om jag kunde följa med honom till G-borg om han fick komma till en specialist. Han hade hoppet kvar till sin sista dag. Min faster ville nog dö. Hon var trött på allt. Förlikade sig med döden. Det var nästan lättare. Döden skulle ju komma så var det bara. Jag undrar vad pappa egentligen tänkte och kände. Mamma hon är väldigt förnekande. Pratade med henne nyss och hon lät väldigt dålig.
-Nej, jag är bara lite förkyld, sa hon.
Jag frågade om hon trodde att vätskan i lungsäcken hade kommit tillbaka, hon lät så andfådd, men nej nej jag är bara förkyld. Sån är mamma. Jag är så rädd att hon självdör hemma. Hon förnekar och hon förtränger. Söker inte vård. Som läkaren sa, - din mamma har väntat för länge. Jag är inte förvånad. Men varför mamma? Vad är det som gör att du förnekar?

Hur mår jag själv egentligen? Om jag ser på det objektivt så ser jag en kvinna som har mist människor som hon hade byggt sitt liv runt, men som idag är väldigt ensam. De dagliga telefonsamtalen har tystnat. De trygga mötena har uteblivit. Och kärleken hon kände lyser med sin frånvaro. Rädsla i hennes ögon för vad komma skall och sorgen i hennes blick är hjärtskärande. Hon som var så lycklig och glad. Trygg och stark. En bit av henne tog de med sig, var för sig....
En dag i taget...

Orolig...

I morgon kl 15.30 ska jag och mamma träffa doktorn. Samma läkare som jag så många gånger träffat under pappas sjukdomstid. Då får vi svar på alla undersökningar och bättre koll på läget. Jag minns när jag var med pappa och jag minns hur jag studerade läkarens sätt när han berättade för pappa att det hade spritt sig till levern. Jag minns hur jag tänkte att jag ville verkligen inte byta sits med den stackars läkaren som var tvungen att ge
ett sånt hemskt besked. Men de är proffs. Han sa det så bra som det bara går. Proffsigt gjort. Och i samma veva som han sa det så gav han hopp om behandling. Cellgift.

Jag vet inte om jag kan bli mer knäckt än vad jag är nu. Jo, om han säger att hon inte har länge kvar att leva. Det sa han till pappa. - Du kanske inte överlever sommaren. Det var i maj. 4 dagar senare dog pappa.

Ibland tänker jag att det skulle vara så skönt att få slippa allt det här. Slänga mig framför ett tåg. Så enkelt. Borta är jag. Men mina barn, lilla mamma, jag kan inte lämna er. Men jag blir så rädd för detta helvete. Död. begravning, sorg.
En dag i taget...

Dikter- om-pappa

Jag ser ditt lekfulla skratt fram för mig. Det där levande och äkta livsglädjen. Det förnöjda leendet när du hade lagt klart mitt hallgolv.
- Mm sa du, så ska det vara.
Min älskade Pappa du som klarar allt. Hur ska jag klara av att leva när du inte finns. Du är så sjuk nu. Jag hör på din röst och jag ser i dina ögon att kampen snart är över. Du min stora starka Pappa, kommer inte klara dig den här gången. Cancern kommer att vinna. Jag har så svårt att se någon meningen med det här. Och jag har så svårt att förstå hur jag ska orka. Jag vet att jag måste leva vidare, men jag vet inte hur. Det kommer bli så tomt utan dig. Jag blir så ensam utan dig. Du är den som jag alltid har vetat finns kvar. Du har alltid funnits där för mig. Men snart är du inte här. Pappa, lämna mig inte!



Nej, pappa dö inte. Jag vill ju fiska i sommar, ekan i lilla sjön. Jag vill grilla korv vid elden. Jag vill åka skoter i vinter. Nej, pappa lämna mig inte. Jag vill ju att du ska se Lowa växa upp, Martina bli proffs i basket och Simon spela hockey. Nej, pappa du får inte. Vi har så mycket kvar att göra. Våran Spa-resa till Estland. Vi ska ju renovera huset, jag ska ju bli klar med min utbildning. Snälla pappa dö inte. Du får inte lämna oss….




Jag sa,
– Pappa jag är orolig för dig.
Nej, Var inte det, sa du. Det går bra. Jag ska på bara på en lång resa. Jag kan inte komma tillbaka men du kan komma till mig. Men först ska du leva. Men sen ses vi igen. Där uppe i himlen där tiden är evig och all smärta är borta.
Men först ska jag ligga här och njuta av solen idag. Den är så vacker, sa du samtidigt som du drog upp täcket och fortsatte att njuta av den vackra vårmorgonen.


Älskade pappa. Din kamp är över. Kl 00.20 i natt somnade du in stilla i ditt hem. Jag är fortfarande i chock och kan inte förstå vad som har hänt.
Älskar dig pappa....

Hejdå- pappa

Jag är på väg till bårhuset. Det går inte riktigt att beskriva känslan inom mig. Tystnaden är total när jag kommer in i kapellet. En man möter mig och stämningen är högtidlig. Han tittar på mig med empati. Som om han förstår. Hur som helst gör han sitt jobb bra. Jag känner mig trygg med han och är glad för att pappa blev svept av just av honom.
- Vänta här så ska jag hämta din pappa, säger han tyst.
Bara det. Hämta din pappa. Ingen hämtar min pappa, han kommer ju som en storm. Sån är ju pappa. Han är en tornado som både syns och hörs. Men inte längre.
Efter en stund hör jag ett rullande ljud. Kistan kommer åkande på ett rullbord. Den vita kistan som jag så omsorgsfullt har valt. Den skulle pappa ha tyckt om. Så många gånger jag har tänkt på hurr man egentligen ligger i en kista, Jag minns när jag var barn och var på en begravning. Jag fantiserade om hur personen såg ut som låg i där. Rutten, stel.
Han frågar mig om jag är redo, samtidigt som han ber mig sitta ner. Tanken slår mig att han är rädd att jag ska bryta ihop och falla samman när han öppnar locket. Och det kanske gör. Jag bestämmer mig ändå för att stå och ställer mig en bra bit från kistan. Jag är fortfarande rädd att pappa bara skojar. Han gjorde det ofta. Låtsade sova sen skrämde han mig. Det var en lek och jag älskade den.

Han lyfter sakta på locket. Där ligger han. Min pappa med de stora vackra händerna. Jag kan inte gråta och jag inser att han inte leker. Han är verkligen död. Han är blå på sina fingrar och öronen har en konstig färg. Näsan ser stor ut. Han ser ut som han sover. Så där gott som han brukade göra. Munnen är lite halvöppen, men inga snarkningar. Det är helt tyst. Jag försöker förstå att det är du. Men det går inte in. Jag bestämmer mig för att det är bara ditt skal som ligger där. Du är nån annanstans. Jag ska begrava ditt skal men din själ finns inte där. Det är en sån stark känsla. Jag vågar inte ta på dig. Inte ens på dina händer. Jag höll dina händer när du nyss hade dött. Då du fortfarande var varm, det räcker. Hejdå pappa, viskar jag. Jag inser att det är sista gången jag är nära dig, ditt skal. Hejdå pappa.

Jag-bryr-mig-inte

Jag kokar av ilska. Vill bara skrika högt och be alla fara och flyga åt h-vete. Vad är det för fel på folk? Jo, det är att de aldrig upplevt sorg och förlust av en människa. Just det är felet. Jag är så trött på alla människor som tror de vet bäst. Jag vet hur jag ska hantera min sorg. Tro mig det är inte första gången jag går igenom detta helvete. Herregud det är ju inte ens två år sedan jag begravde min pappa. Tro mig, jag vet hur man reagerar, hur man mår och hur man överlever. JAG VET DET!!! Men jag vet också att jag måste få reagera annars blir jag galen. Jag måste få skrika, gråta, vara bitter och arg, det är en del i processen. VARFÖR fattar ni inte det???

Låt mig bara vara. Jag har ändå ingen energi för er. Så stick och brinn och låt mig vara ifred. Jag tänker omprioritera i mitt liv. Tänker lägga min energi på folk som förstår och som vet vad detta handlar om. Jag ska bli egoistisk och bryta med människor som tar min energi. Så är det bara.

Idag har jag bjudit mamma på hamburgare. Vi har handlat och idag fick vi veta att kl 15.30 på måndag ska vi träffa Erik, mammas läkare, samma läkare som pappa hade. DÅ kommer vi få besked om läget, spridning och ev behandling. Då kommer jag få en bättre bild av läget. Det är tryggare med fakta i det här läget, gissar gör man för mycket. Men hopppas hoppas för mammas skull att de har nåt positivt att säga. Jag klarar av ett negativt besked men jag vet inte om mamma gör det. Och jag vet inte om jag klarar av att stötta henne i det läget. Men jag vet att jag måste så det kommer att gå det med. Som vanligt så måste jag vara stark. Vad jag är trött på det. MÅste, m¨åste, måste. Kräks på alla måsten och denna vidriga sjukdom, cancer.
EN dag i taget...

Många-döda...

Vill egentligen inte tänka på det men måste. Jag har mist så många så jag har nästan tappat räkningen.

1) MIn kusin
2) Min Mormor
3) Min morfar
4) Farmor
5) Farfar
6) Faster
7) Fasters man
8) Roger en vän
9) Min pappa
10) En vän
11) Snart Mamma
Det är de som är mig närmast. Listan kan göras lång... Läskigt.

Ingen-bra-dag

Ovanligt jobbig dag. Ångest och oro för framtiden och mamma, min familj, mig själv...
Rädslan över att bli övergiven är som störst idag. Bli lämnad ensam och att alla dör ifrån mig. Ångest, ångest, ångest, vad jag hatar ångest. Och du, du säger att jag är ett ego, självcentrisk och ett stort ego. När tänker jag på mig själv? Jo, när jag försöker överleva, andas, leva. Och när gör jag det? Jo, när ångesten är som störst och jag måste fly från min hjärna en stund. Du har ingen som helst förståelse för de psykologiska reaktionerna vid en anhörigs död eller vid en svårt sjuk anhörig MEN du kommer att förstå, tro mig. Det kommer en dag då du kommer att förstå.

Jag vet att min reaktion är normal. Men det som gör mig så arg är att jag måste förklara det för en vuxen människa. - Nu kommer du att leva på att din mamma är sjuk också som du levde på att din pappa var sjuk, sa du. Ja, jag kommer att säga att det är en reaktion på det trauma som jag och mamma går igenom nu. Ja, jag kommer att reagera och det kommer dagar då jag inte orkar med folk eller dig, eller mig själv. JAAAA, det är så att leva nära någon som har cancer. Cancer är nog den mest ångestladdade sjukdom man kan ha. Eftersom man inte vet när den sprider sig, när behandling biter eller när man kommer att dö. Det finns ingen som vet. Vem kunde ana att pappa skulle överleva 8 år med mage och levercancer? Mamma kan leva 5 år men hon kan också dö om en månad. Ingen vet något just nu. Det ger mig ångest att inte veta hur jag ska planera min tid.

Ego, ja kalla mig ego, MEN det finns riktiga egon i vår närhet, låt oss koncentrera oss på dem i stället. De som inte frågar hur man mår, hur mamma mår. Om de finns nåt de kan hjälpa till med. Det är riktiga egon som jag INTE kallar familj. Men så länge det inte drabbar dig, du som säger älskar mig så berör det inte dig och din familj MEN det berör mig och min familj i allra högsta grad. Du kan välja att stå vid min sida eller stå utanför. Jag är i det här och det är inget jag kan göra nåt åt. Inget jag har valt att få föräldrar och släkt som dör i förtid i cancer. Nästa gång kanske det är min tur. Var står du då? Gömmer du dig och kallar mig ett ego? Ringer din familj och frågar hur jag mår? Eller har du lämnat mig för länge sen då? Ja, det är så många frågor men det finns inget svar. Jag vet bara att just idag är en tung dag. En dag då jag hade behövt extra mycket värme och kärlek. Omtanke, förståelse...
En dag i taget...

Känns-gott-i-hjärtat

Idag har jag varit och shoppat en massa städsaker till mamma. Även nya sängkläder och nya sänglampor. Sen åkte jag dit och överaskade henne med det. Jag städade hela lägenheten. Så nu glänser hemmet och hon kan bädda ner sig i sin mysiga säng med nya lakan. Hon blev så tacksam. Hon sa en sak som jag reagerade på.
-Du är så snäll och jag är bara dum, sa mamma.

Innan mamma blev sjuk så hade vi ett samtal om att hon så ofta fräste och var irriterad på mig, utan orsak. Nu förstår jag att det var hennes sjukdom och orkeslöshet som talade. Men idag blev hon så tacksam för allt. Jag vill att hon ska ha rent och fint den tid hon har kvar. Till och med mamma sa när jag hade städat färdigt att hon mådde bättre nu när allt var rent och i sin ordning. Och så är det för mig med. När jag är sjuk så känner jag mig sjukare när huset är upp och ner. Man har nog med kaos inom sig. Lättare att sortera känslorna när det är ordning runt en.

I helgen ska jag hjälpa henne att tvätta. Det känns gott i hjärtat att veta att jag gör allt jag kan för att mamma ska ha det så bra som möjligt. Det gjorde jag med pappa också. Jag spenderade framför allt mycket tid med honom. Han hade en som städade åt honom, mot betalning. Han hade så många runt honom som hjälpte honom med allt. Pappa bodde i en lite by och det är nog så att man hjälper varandra på ett annat sätt. Mamma bor i stan och i lägenhet och där får man klara sig själv. Men mamma har en dam som bor granne med henne som bjuder henne på mat i bland. Det känns bra att hon har någon mer än jag som bryr sig.

Min mamma har aldrig haft gott om pengar. Det känns så skönt att jag idag kan skämma bort henne med smått och gott. Pappa hade andra förutsättningar när det gällde pengar. Mamma har alltid fått kämpa och aldrig fått något gratis. Pappa hade ett väldigt bra liv. Nu ska jag försöka se till så mamma har det så bra hon bara kan sin sista tid i livet. Det finns inget härligare än att ge...

Overkligt...

Ahhh, jag är så arg på denna hemska sjukdom cancer. Var till mamma i kväll och jag fick tårar i mina ögon när jag såg hur hon har förändrts av denna sjukdom. Hon såg så liten och hjälplös ut. Panik i ögonen, hjälp mig.

Pappa hade samma blick. Min pappa var lång och en reslig man. Snygg och en kvinnokarl. Kommer aldrig glömma när jag och pappa var i Los Angeles i början av hans sjukdom. Vi var på en ute pub med ett liveband som spelade. Jag försökte hålla koll på var han var men det var inte lätt. Då och då dansade han förbi mig med en ny kvinna varje gång. Han kunde inte engelska men på nåt sätt blev han vän med alla där i LA som vi mötte. I slutet av kvällen kom han fram och presenterade en dam som han hade fattat tycke för. Hon hälsade så glatt óch verkade tycka om pappa. Sån var han. En annan kväll i LA så var vi bjudna på en grillkväll. Det slutade med att pappa tog över grillningen och i slutet av kvällen stod pappa på grillen och dansade. Det började brinna i hans byxben och alla skrattade och han gjorde helt enkelt succe. Tydligen så pratar de om han än idag. Haha, ja du pappa, du var en galen men godhjärtad man. Jag minns när vi hyrde en bil och åkte till Las Vegas. Du med cowboyhatten och pipan i munnen och en karta i handen. Problemet var att du kunde inte läsa skyltarna, ahhh, vad arg jag var på dig men trots allt så skrattade vi. Herre gud så kul vi har haft! Vilka minnen egentligen. Du kunde verkligen leva livet.

Men lilla mamma. Nu är det du som har denna vidriga sjukdom. Och trots att jag har lovat mig själv att inte inge falska hopp så gjorde jag det i kväll. Jag sa till mamma att det här kommer att bli bra. Varför säger man det som anhörig när man vet att det inte kommer att bli bra? Jag är säker på att både mamma och pappa vet att det inte är sant...

Känner-mig-glad

På nåt konstigt sätt så känner jag mig glad idag. Vet inte varför men livet känns inte så tungt just nu. Jag har duschat och ska fixa mig för att sedan åka iväg och shoppa nåt fint till mig själv. Får inte glömmma bort mig som jag gjort så många gånger förrut när pappa var sjuk. Just idag mår jag bra och ska ta hand om mig själv. För en tid sedan så förändrade jag mina kostvanor och gick ner 15 kilo i vikt. Efter att pappa dog så dämpades sorgen med mat. När mamma fick sitt besked så märkte jag hur jag mer och mer började tröstäta igen. Lyssnade inte på min kropp och dess hungersignaler. Men nu är jag på rätt spår igen. Ska äta som jag ska och vet att jag mår bäst då.

Självdestruktiv

Du är bättre än jag, så mycket bättre än jag. En blick och jag skälver inombords.
Så tvingar du i mig din kvävande sanning.
Den fastnar sig i gomen tillsammans med de djupa andetag som aldrig togs.

Tar på mig och jag vill så gärna att du ska fortsätta så jag knuffar bort dig och gråter tyst.

Låt mig bevara allt det självdestruktiva.
Du är underbar på alla vis och det är inte jag.

Du tvingar i mig din kvävande sanning.
Den fastnar i gomen tillsammans med de djupa andetag som aldrig togs.

Ny-dag

Haft en orolig helg. Kroppen har inte riktigt försått än vad som har hänt. Den är nästan förlamad. Min hjärna har börjat förstå men inte kroppen. Sover oroligt. Känner mig nervös för allt som händer. Känner mig ensam och rädd. Vet inte vem jag kan lita på. Vem vill mig väl? Min man som hotade attt lämna mig 2 dagar efter att mamma fick sitt besked? Hur ska jag kunna känna förtroende för honom. Jag känner mig sviken av honom. Och avundsjuk på att han har alla i livet som han älskar. Arg för att han aldrig kommer att förstå hur det känns förrän han har mist någon. Jag är rädd att visa honom hur jag egentligen mår. Tror att han är för svag för att orka ta emot min sorg. Rädd för vad som kommer att hända med oss i framtiden.

Känner för att resa bort. Långt bort, ensam. Men vet inte om jag vågar. Kanske får panik när jag sitter i min ensamhet långt bort. Men jag får snart panik. Får ingen luft. Måste bort. Kan inte dricka för det blir min död. Men jag vet att det är endast då jag kan vila från mig själv och mina tankar. Men ångesten kostar ett högt pris. Jag har helt enkelt inte råd att betala det priset. När pappa var sjuk så flydde jag på alla sätt man kan fly. Men var jag än var så fanns oron och ångesten där. Så jag vet det hjälper inte att resa bort eller bedöva min hjärna. Så här sitter jag nu. Ska ta en promenad med hunden om en stund.

Åh, vad jag känner ångest idag. För mamma, mina barn, pappa, min man, vänner. Jag vill må bra. Men jag vet inte hur...

Sorgen-börjar-avta

Jag känner sorgen börjar avta. Saknaden är inte mindre, men det gör inte längre lika ont. Bilderna av dig, när du var död, är det enda som fortfarande gör ont. De andra bilderna är glada. När du var levande och lycklig, när du visade mig din kärlek, till mig, ditt enda barn. Då kan jag le, och känna lyckan över att just du var min pappa.

Ofta känner jag en bitterhet över livets sjukdomar och att just du skulle få cancer. Varför, varför, varför. Däri ligger sorgen, att du som älskade livet inte fick vara med. Ett år av livet har levts av alla oss andra som får finnas. Ett år. Det händer otroligt mycket på 12 månader. Martina kom in på basketgymnasiet, jag har mot din förskräckelse tyvärr gått upp i vikt, men jag har slutat röka. Du hade varit stolt över mig. Snön har börjat smälta och våren är på intåg. Vi grillade igår, ett vårtecken. Du älskade att grilla. Lowa har börjat prata, hon säger faktiskt morfar, oj vad du hade varit stolt. Du finns med oss på många sätt.

Jag ska snart på din grav och göra lite vårfint. Funderar på att plantera vildrosor. Bygga en ram av sten som jag ska låta de växa fritt i.
Jag är inte densamma längre. Jag har förändrats och åldrats under det här året. Kanske sorgen fick ta för mycket plats, men jag hade ijdjnget val. Du var min pappa. Jag saknar dig…

Vaknade-en-morgon

Jag vaknade i tidigt i morse av att solen strålar smög sig in genom sovrumsdörren.
- Jag ligger och tittar på solen, sa du. Den är så vacker.
Det var för ett år sen nu. Jag tror det var du pappa, som väckte mig i morse. Du ville att jag skulle vakna tidigt så jag skulle få se solens vackra strålar lysa. Det var exakt ett år sen på dagen, du sa det. Tre dagar innan du dog ringde jag dig en tidig morgon.
Genom fåglarnas kvitter hörde jag din röst i morse.
- Jag ligger och tittar på solen, den är så vacker…

Pappas- hälsning -i- min - dröm

Oj oj vi har det så bra här.
Men jag är ju vitklädd. Jaja, som ett lakan på kropppen ( skratt)
Bitte, farmor och farfar är ju här. Ja Roger också. Oj du må tro vilken god mat vi får. Men vet du vad? Vi kan inte ta på varandra, händerna går rakt genom oss. Men det gör inget vi är ju tiillsammans, (skratt). Oj oj här gumman kommer du att trivas. Oroa dig inte jag har det bra. Alla hälsar...

Dikt- jag -skrev-efter-pappa-dog

Jag har mött den förut men aldrig i den här skepnaden. Den här gången är sorgen så stor att jag mår illa. Vill kräka ut min sorg, bara för att se hur stor den är. 2 liter eller 10 liter?
Min sorg går inte att mätas, varken i tårar eller spya. Men jag gråter och jag lider. Och det gör så innerligt ont i mitt hjärta. Saknaden blir inte lättare den blir värre för var dag du är död. Du blir inte mer död ju mer tiden går. För mig blir du bara mer levande. Jag försökte förbereda mig men det lyckades jag inte så bra med, det inser jag nu, det går inte.

Skräckslagen förstår jag sakta att du är borta för alltid. Jag kommer aldrig att få känna omsorgen du hade om mig, din enda dotter. Hur mycket jag betydde för dig förstår jag först nu. Pappa, du hade bilden på dig och mig ovanför din säng när du dog. Hur fint är inte det? Allt om ditt liv är så vackert. Bara det att dö på samma plats som man är född. Du lyckades verkligen att sluta cirkeln.

Jag beundrar dig så fruktansvärt mycket. För allt du lärde mig, för allt du kunde, för allt du var. Du tröstade mig när jag var liten. Strök min mage när jag hade magknip. Lärde mig cykla och visade mig skogen. Berättade om farfar och lärde mig att ha tålamod. Lugnade ner mig när jag var nervös inför saker.
-Ta det lugnt, så går det bra, sa du.
Och varje gång jag lyssnade på dig så gick det bra. Jag ville ju ta hand om dig när du blev gammal. Skämma bort dig. Laga god mat, bädda ner dig i soffan, precis som du gjorde när jag var liten. Istället fick jag bädda ner dig i en kista. Det är inte rättvist. Jag saknar dig pappa.

Tänkte-sluta-skriva

Ett tag sedan jag skrev nu. Haft så mycket med mina tankar sista tiden så jag har inte vetat om jag vågat skriva ner dem. Fast jag vet att skrivandet är den bästa terapin som finns. Jag fortsätter. Bättre att dela med mig av mina tankar än att ligga och grubbla.
Mamma har fått komma hem. Alla undersökningar är gjorda och nästa vecka ska vi träffa en läkare. Det konstiga är att hon fick med sig en massa värktabletter hem, men jag fick känslan att ingen informerat henne tillräckligt. Men jag vet av erfarenhet efter pappa att de säger inget om man inte frågar. Det enda mamma har tjatat om är om hennes sjukintyg - titta här, det står att jag kommer att bli frisk. Det jag vet är, efter att pratat med hennes läkare är att de ska försöka förlänga hennes liv med cellgifter. En inflammmerad bröstcancer med spridning går egentligen inte att bota. Den här gången tänker jag inte hymla som jag gjorde med pappa. Jag sa ända in i hans död, - du blir frisk pappa. Jag gjorde fel. Jag skulle ha tröstat inte ljugit för pappa. Om jag hade insett det allvarliga så hade både jag och pappa fått sagt mer. Nu är det försent och jag tänker inte göra om samma misstag med mamma.
Det har känts som om jag har svikit pappa sista dagarna. Jag har inte tid att tänka på honom längre som jag gjorde tidigare. NU upptar alla mina tankar mamma och hennes sjukdom. Samtidigt är jag glad att pappa slipper uppleva att mamma har cancer.

Ont i huvudet...

Haft en bra natt. Drömde att Carolina Gynning ( av alla människor) hälsade på mig.
Annars så har jag en fruktansvärd huvudvärk och yrseln är hemsk. Ringt till sjukhuset idag och de ska starta en utredning ang cancer i min släkt. Gentest osv.
Pratat med mamma idag. De har gjort lungröntgen och nu väntar hon på skiktröntgen. Jag ska dit senare idag. Känner mig så oerhört trött och slut men jag måste dit. Vet ej om hon får svar på allt idag men om hon får det så kommer hon må väldigt dåligt.

Trött

Orkar inte skriva så mycket idag. Hade en hemsk natt med mardrömmar. Varit och hälsat på mamma idag på sjukhuset. De har tagit bort slangen nu, skönt. Sakta har jag börjat förstå att mamma kommer att dö. Men jag vet av erfarenhet att det inte går att förbereda sig, det är först när det sker som man kan förstå. Nu ska jag bara ta vara på tiden med mamma och göra det bästa av den. Jag har fortfarande koll på mig själv. Inga utbrott, ingen gråt, bara sorg...

Hittade-mailet-som-jag skrev-efter- att -pappa-dog-till -hans-doktor...

Hej Erik
I måndags natt somnade Pappa in i sin säng i sitt hem. Jag vill tacka dig för all hjälp och det fina bemötande du har gett pappa under alla i år i sin kamp mot cancern. Han kämpade tappert, som den krigare han var!
Tack.
MVH Birgers dotter

Hej,

Jag såg när jag träffade Birger för 3 v sedan att tumören kraftigt ökat och att det troligen inte skulle gå så länge till. Men Birger har förvånat oss alla som haft med honom att göra, hur han tålt med behandling än de flesta och hela tiden velat kämpa vidare. Det var fint att få lära känna honom.

Även om man vet att ngn ska dö ifrån en så är det först när det skett som man kan ta till sig det på riktigt. Du har mitt deltagande i saknaden!

Hälsar

xxx

Väntat-för- länge...

Jag orkar inte gråta, jag vill skrika och skrika tills någon hör mig. Ta bort denna mardröm och ta bort min smärta. Kom nyss hem från sjukhuset. Samma läkare som min pappa hade är nu min mammas läkare. Han tog in mig på sitt rum och satte sig mittemot mig, ja, jag vet, sa jag, innan han sa nåt. Jag vet att det är allvarligt. Ja, sa han det är väldigt allvarligt. Din mamma har väntat för länge. Det är inte säkert vi kan göra nåt mer än att försöka förlänga hennes liv. Vi planerar för cellgift just nu men skiftröngen får visa om det har spritt sig till lever, lungorna och andra organ. Jag som inte ens har tömt pappas garderob än, var det enda jag fick fram. Han är snäll, läkaren. Han tittade bara på mig och jag vet att han förstår. Han såg mig i 8 år under pappas sjukdomstid. Han känner min gråt, min sorg och min panik. Vi har gått igenom det förut. Det här är en upprepning. Mamma, mamma, mamma. Min älskade lilla mamma. Jag har ju redan så ont efter pappas död. Mamma, jag vill inte mista dig också.

Jag är så djävla arg. Arg på mitt liv. Varför, fick inte allt bli bra nu. Sorgen har ju börjat lägga sig. Varför måste allt börja om?
Jag måste samla mig. Jag måste ta fram min styrka och jag måste ta hand om mig själv. Inte bryta ihop, inte börja dricka och fly. Jag måste fokusera och komma ihåg att jag har bara mig själv. Jag ska inte lita på någon. Bara mig själv. För om jag gör det så kommer jag bara att bli ensam till slut. Folk blir rädda. Min man blir livrädd för att se min sorg igen. Han kommer försvinna av rädsla.

Men jag kan inte lova något. Jag vet att jag inte kommer att skratta på länge. Jag kommer inte tycka att livet är underbart. Livet är inte bra, livet är en enda stor orättvisa. Speciellt mot min familj. Jag måste bara göra allt bra nu för mamma och inte tappa bort mig själv.

En-ny-dag

Sov ganska oroligt i natt. Jag insåg i morse hur allvarligt det är med mamma. Pratade nyss med henne. Idag ska de ev ta bort slangen som är fast i lungan. Det verkar som om de fått bort vätskan. Troligen blir det skiftröntgen också. Det är då vi får svar på hur allvarligt det är. Fast innerst inne vet jag ju det.
Jag blir själv hemma med mitt barn idag. Vet egentligen inte hur jag ska orka det. Vill ha tid att tänka. Behöver vara ensam. Men jag måste, som vanligt måste jag...

Jag-är så -rädd

På måndag ska jag på rekomendation av min mammas doktor ringa och beställa en tid för att se om jag har cancergenen som snart har tagit hela min familj. Om jag har det så kommer jag att operera bort mina bröst och livmoder, äggstockar. Jag vill inte vänta på att få cancer.

Just ikväll känns det tungt och ensamt. Skulle vilja sova i en säng nära mamma. Hålla hennes hand och säga att allt ordnar sig. Som anhörig är man oftast väldigt hjälplös. Inget man egentligen säger är sant men man säger det ändå för att inte ge den sjuka mer ångest än den redan har. Men vem tar hand om vår ångest?

Döden kom på besök idag...

Idag när jag och besökte min mamma på sjukhuset så låg den en dam i sängen brevid. Hon tittade på mig och min lilla dotter. Som att hon kände igen mig. Jag förstod att hon var väldigt sjuk. När jag skulle gå så råkade hon tappa sin spypåse och höll i, jag frågade om jag skulle ta upp den till henne. ja tack, sa hon. Nu 5 timmar senare är hon död. Mamma ringde nyss och sa det. Herregud döden kom nära mig idag. Jag har på känn att fröken död är här för att stanna ett tag...
Det var en mycket vacker gammal kvinna som dog idag....

Kom nyss hem från sjukhuset. Mamma låg på samma sal, samma plats som pappa gjorde precis efter hans operation, kirurgen. Jag träfade en sköterska och frågade om hon minns min pappa och det gjorde hon. Lång, glad alltid positiv. Ja, sa jag det var min pappa. Jag är glad att han blev ihågkommen. Kände mig glad för det. Kom hem och kände mig trygg med att mamma var i goda händer. Men hemma var det inte lika god stämning. Jag blev bemött med hat från min man. Han är arg för min reaktion och det är hans sorg. Men jag kan inte hantera det nu. Jag försöker men hur ska jag kunna göra mer än be om ursäkt. Förlåt mig. Att vara anhörig till en svårt sjuk människa tar otroligt mycket energi. Att orka vara fru, mamma och arbetskamrat är inte lätt. Många förstår, oftast de som har varit anhörig själv, som en kollega till mig. Hon har mist sin familj i denna hemska sjukdom. Min man har inte förlorat någon. Förrutom genom mig. Men det märks. Han har tyvärr ingen förståelse för hur mín situation är och det gör mig ännu räddare.
När vi möttes så hade jag precis mist min faster och min pappa var mitt uppe i sin sjukdom. Jag var skild och väldigt svag och förvirrad i min livsituation. Vi blev förälskade trots allt jag hade i mitt liv. Vi fick ett barn som inte sov en natt på två år. Under den här tiden har jag gått igenom en annan vårdnadstvist, begravt min pappa och min mamma ått cancer. OCH han säger att vi inte har ett socialt liv. Tala om för mig NÄR skulle vi /jag orkat det??? Men ge mig mer att ha dåligt samvete över. GÖr det. Jag tål det...