torsdag 11 mars 2010
Mammas läkare ringde ikväll. Han lät väldigt försiktig med det han sa. Jag vågade inte fråga honom om mammas läge. Men jag frågad eom det är ok att mamma dricker alkohol och tar lugnande med tanke på cellgiftsbehandlingen. Då sa han att det är skillnad om hon får en behandling som ska bota henne, det får hon ju inte, sa han. Hon ska göra det hon mår bra av, livskvalité ska hon ha så mår hon bra av det ska hon göra det, sa han. Det kändes skönt att höra. Men samtidigt fick jag det bekräftat att det hon får är palliativa insatser/vård. Även om jag visste det så fick det bekräftat igen... Hemskt!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jag tänker på dig! Jag var med mamma på hennes första behandling och även om vi fått veta vad som gällde innan så fick man återigen bekräftelse på att det inte var en fråga om att bota...
SvaraRaderaHoppas att allt är bättre med din man, jag grät när jag läste vad du skrev om att du inte fick något stöd. Det är A och O för att man överhuvudtaget ska orka någonting, det är stöd från ens partner när det känns som ens liv faller ihop. Många kramar!
Tack för att du tänker på mig det värmer i mitt hjärta att det finns folk som läser det jag skriver och som tänker på mig. Det ger mig kraft. Vet inte vad jag ska svara på när det gäller min man. Jag tror att jag kopplade bort han när jag insåg att han inte kunde stödja mig. Eller när han ville skiljas i samband med att jag bröt ihop när mamma fick sin diagnos i julas. Jag har slutat tro på att han kommer finnas för mig. Jag vågar inte hoppas på det. Jag försöker hitta styrka från annat håll. Mig själv, mina barn och genom att jag skriver. Han har gjor tmig otrygg, tyvärr. Du har rätt i att man ska få stöd av sin partner men tyvärr inte jag... Kram
SvaraRadera