Härlig dag. Varit på stan med min äldsta dotter och ätit lunch. Orkade inte ringa mamma i morse. Ville leva normalt. Gå på stan och äta lunch. Det var skönt. Pratade med mamma för en stund sedan. Hon mådde bra och berättade att hon träffat en kvinna i går på cellgiftsavd som hade bukspottcancer och de hade sagt att hon hade 3 mån till 3 år kvar att leva. - Henne går det inte att bota , sa mamma.
- Men mamma, din cancer går inte heller att bota, sa jag.
Nä, det vet jag väl, sa hon då.
- Men säg inte det då, sa jag.
Tyst...
- Ja, men jag ar ju bättre prognos, sa hon då.
- Sånt vet man inte, sa jag.
Pappa gav de 6 månader att leva, men pappa levde i nästan 8 år. Man kan aldrig veta hur mkt behandling en människa tål. Pappa tålde med mkt behandling och han hade en enorm vilja att leva.
Varför jag säger så här till mamma är först och främst för att det är sanningen, men också för att mamma ska LEVA i nuet och ta vara på varje minut. Och om det innebär att hon arbetar med spridd cancer till skelett och lungor så GÖR det då. Man ska göra det man mår bra av. Pappa frågade ofta mig om råd.
- Tycker du jag ska åka till thailand? Ska jag köpa en ny skoter, osv..
JA, pappa, det tycker jag du ska. Man ska göra det man vill. Bli egoistisk men samtidigt inte glömma oss anhöriga men tänka på sig själv. Göra det man vill. Säga det man vill...
Livet är här och nu. Och ingen statistik eller diagnos kan bestämma över det.
En dag i taget...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Ger dig en stor kram här!
SvaraRaderaFörstår så mycket av det du skriver, då jag har en mamma som har obotlig hjärncancer. Hon är pigg idag, mår antagligen så bra hon bara kan just nu, men ingen vet när det kommer att börja gå åt fel håll...
Även min pappa har haft cancer, för ca 20 år sen, men blev frisk.
Jag hoppas du har någon du kan finna stöd hos, och att det har blivit bättre mellan dig och din man, du måste få lov att reagera, du har rätt att kräva att han står vid din sida hela tiden, det är omänskligt att inte känna empati för din situation.
Tack! Det värmer så otroligt mycket att veta att det finns folk som läser det jag skriver och som förstår och ger mig omtanke. Jag behöver det som ni förstår. Just nu är det bättre med min man. Hans chock har nog lagt sig också. Kram och beklagar din situation.
SvaraRadera