Jag har tre barn. Mitt äldsta dotter var min första kärlek. När jag såg henne första gången förstod jag var äkta kärlek var. Det är nåt speciellt med första barnet. Det dröjde 5 år innan jag fick mitt andra barn och 10 år innan jag fick mitt tredje barn. Min äldsta dotter är i dag 17 år. Jag brukar fråga henne var min lilla flicka tog vägen? Jag brukar säga att hon är på rymmen och att jag saknar henne. -Äh, lägg av mamma, säger hon då. Hon var verkligen mammas lilla flicka och jag är så stolt över henne idag. Jag beundrar verkligen henne.

Min mamma och pappa skiljde sig när jag var liten och min pappa var ingen bra pappa när jag var liten. Mamma var speciell. Snäll när hon var på det humöret men väldigt elak när hon var på det humöret. Ingen av mina föräldrar respekterade mig när jag var barn. Tror aldrig att de tänkte på att jag en dag skulle bli stor. Jag var nog bara i vägen och jag kände ofta att jag var ett misstag för mina föräldrar. Men det blev annorlunda när jag blev stor. Då helt plötsligt ville de vara föräldrar. De orkade helt enkelt inte med barn.

Det har jag burit med mig hela livet och när jag fick mitt första barn så svor jag på att jag aldrig skulle behandla mitt barn som jag hade blivit behandlad. Och jag har lyckats. Jag kan se henne i ögonen och veta att jag har gjort allt för henne. Jag brukar fråga henne om hon har nåt att klaga på? Om hon tycker att hon har haft en bra uppväxt och om hon har saknat nåt. Jag kan fråga det för jag vet att jag har gjort allt för att hon ska ha det bra. Det skulle aldrig mina föräldrar vågat fråga mig. De skulle aldrig velat ha hört svaret. Jag är bitter över hur min barndom blev. Jag var värd så mkt mer. Alla barn är värda kärlek. Mina föräldrar har aldrig sagt att de älskar mig.

Men jag vet att min pappa älskade mig väldigt mycket. Mamma vet jag inte. Visst har jag känt omsorgen hon haft om mig men ärligt talat så tror jag att jag bara varit i vägen många gånger. Jag har alltid hjälpt min mamma mkt. Speciellt som vuxen. Jag tror att jag har kämpat för att få nåt tillbaka, men det har jag aldrig fått. Hon blir inte snällare hur mkt jag än gör för henne. Idag gör jag inte så. Jag hjälper henne för att hon är min mamma och hon har ingen annan. Och för att hon är den enda mamma jag haft. Men jag känner sorg för att hon inte har förmågan att älska mig.

Jag älskar mina barn. Jag lever för mina barn. Och mitt mål är att de ska ha det bra. Och det har dem. Jag vet den dagen jag dör att jag kommer bli ihågkommen som en snäll mamma och förhoppningsvis farmor och mormor. Jag vill att de ska minnas mig som god. Jag kommer tyvärr inte alltid att minnas min mamma som snäll. Jag kan inte glömma det hon har gjort eller rättare sagt det hon inte gjorde för mig. Jag har förlåtit min pappa för han gjorde allt för att gottgöra det när jag var vuxen. Kanske för att han blev sjuk och ville göra allt han kunde för mig hans enda dotter. Vi gjorde så mkt tillsammans som vuxna, reste och hade kul tillsammans. Det har jag och mamma aldrig gjort.

Älska era barn som ni själva hade velat bli älskade. Respektera barnen de blir stora en dag och minns..
En dag i taget.